New Dawn skrev 2018-11-06 11:00:17 följande:
Jag tror ibland det är svårt att se riktigt vad som är fel, när man är uppe i det. Även hos den som inte har lust. Det är möjligt att din partner känner sig värdelös, och på riktigt tror att hennes inte KAN känna lust. Jag tror det är mer jobbigt än folk förstår att inte har lust. Sedan kan reaktionen på det vara att bara dra sig undan sex.
Nu vet jag inte om du är man eller kvinna, och det är lite avgörande, för kvinnor har lättare att hamna i situationer att de har sex även utan att vara kåt, eller tillräckligt kåt, utan att det märks på samma sätt. En man kan känna ångest över att inte få erektion och känna att han inte är tillräckligt "manlig", men han kan inte ställa upp på ett osynligt sätt.
Jag tror att sexlivet förändras med tiden och att man måste aktivt anpassa sig efter det. Vad har du för tankar om det?
Något som också säger mycket är hur närheten ser ut och hur kommunikationen kring sex ser ut, och hur sexlivet sett ut tidigare. Har din partner kunnat kommunicera tidigare. När började sexlivet FALLERA? Har ni pratat om hur hen känner inför sex, tex att prova ha intim närhet?
Jag håller absolut med om att det säkerligen är ångestframkallande att inte känna lust, inte veta varför, och samtidigt veta att det påverkar ens partner. Men jag tycker att man som ena parten i ett förhållande har ett ansvar att faktiskt försöka ta reda på varför man inte har lust.
Min fru har i princip alltid haft obefintlig lust, åtminstone i vårt förhållande. Hon vet inte vad hon tänder på (jag har frågat henne flera gånger och hon svarar alltid "jag vet inte"), hon vet inte vad jag tänder på (hon har aldrig frågat mig, på över 15 år). Hon har sagt att hon nog har ett komplicerat förhållande till sex, men hon har aldrig velat utforska närmare varför. Och varför skulle hon? Hon saknar inte sex, då finns det ingen anledning för henne att anstränga sig för att börja vilja ha det.
Alla former av försök från min sida att prata förutsättningslöst/söka hjälp kring varför vi har ett nästan obefintligt sexliv har hon bestämt avvisat. Hennes resonemang är att alla måste göra avkall på något inom ett förhållande och detta är det hon anser att jag behöver göra avkall på. Mitt behov av ett sexliv inom förhållandet har hon tolkat som att jag vill ha det perfekta förhållandet, vilket är en utopi enligt henne. Hon säger att alla hennes kvinnliga bekanta som också har barn (vi har barn, det kan ibland bli barn trots att man bara ligger en, två gånger om året), är i samma situation. Så jag ska minsann inte klaga. Själv misstänker jag att hennes tjejkompisar sagt något i stil med att "med barn hinner man ju typ aldrig ligga längre", och de har syftat på att istället för en, två gånger i veckan så blir det numera någon enstaka gång i månaden. Detta är "aldrig" för dem. Men min fru tolkar "aldrig" som att de inte har sex alls numera (som det i princip är för oss). Men detta är bara vad jag tror.
Intim närhet har vi naturligtvis också provat. Hon tycker det är mysigt, men det ökar inte hennes lust. Jag kan ha "förspel" med henne i en timme, men det ger henne inga lustkänslor alls. Efter ett tag brukar hon också säga att hon även behöver få vara ifred/vara ensam ibland. Om jag gör A, vill hon efter ett tag ha B. När jag gör B kommer hon efter ett tag vilja ha A. Och så fortsätter det.
