Försök att tänka mer på att belöna istället för att bestraffa. Du gör ju i princip samma sak men kopplingen blir bättre om det är gott uppförande leder till varm choklad, istället för dåligt uppförande leder till ingen choklad.
Jag tror du måste våga sätta gränser och konsekvenser för dåligt beteende. Och viktigt är att du håller detta. Många barn blir curlade i dagens samhälle och det ger problem i vuxenlivet sedan, genom att de inte kan ta/ hantera motgång och krav från andra. Vad gör det om hon blir ledsen? Hon måste ju få lära sig vad som är rätt och fel! Hur kommer hon uppföra sig senare i livet om hon inte får veta vad som är ett dåligt uppförande? Barn måste få uppleva alla känslor och att vara ledsen för en sådan grej som att inte få choklad till kvällen är ingen stor grej. Hon kommer att lära sig vad hon behöver göra för att få chokladen. Som sagt du måste bara våga och tro på dig själv! Ditt barn mår bättre av att få konsekvenser. Hon måste få veta att det inte är okej att bete sig så vid middagen.
Jag tycker inte du ska missunna de andra barnen bara pga av hennes uppförande. De andra har ju inte misskött sig? Varför ska de lila pga av henne? Detta gör ju även att din dotter ser att de andra får och kansle då får förståelse varför?
Jag förstår din önskan att utnyttja tillfället till att lära henne kopplingen mellan uppförande och belöningar, eller uteblivna sådana, nu när det är något som verkar viktigt för henne. Tror du att hon verkligen kommer att förstå kopplingen så förklara att eftersom hon tramsade, spillde med flit och var retsam så blev du på så dåligt humör att du inte har lust längre att göra något trevligt för henne. Hon får göra något annat medan syskonen dricker choklad. Men då får du vara beredd på gråt och tandagnisslan från henne samt tvivel och dåligt samvete för dig... Och installera mer belysning! I vardagsrummet ska man inte behöva vara mörkrädd ; )
Ja. Det var menat mer som tankeställningar. Jag jobbar på förskola och möter mpnga olika individer. Man lär sig med tiden att hantera alla olika barn och jag lär mig fortfarande för alla barn är så olika. Vill bara ge dig tips om hur du kan tänka och att du inte ska känna dig elak. Det är en del av livet och uppväxten. Barn i den åldern testar mycket och det måste de då göra för det är en del av deras utveckling. Men då är det viktigt att du som förälder är där och stöttar och sätter gränser vid behov. Hur ska barnet annars lära sig vad som är rätt och fel?
Stå på dig, barnet tar konsekvensen av att uppföra sig illa och det är bra. Vi gör likadant hos oss. Bra att de andra fick choklad så att de inte straffades för trots-barnets uppförande.
Läskigt att så många vuxna tycker det är rimligt att en femåring ska bestraffas med att bli utan varm choklad medan syskonen får. Riktigt poängterar hur dåligt det kommer att kännas för FEMÅRINGEN när hon får titta på när de andra smaskar. Jag skulle kunna gå in på långa resonemang om utvecklingsnivåer, hjärnans funktioner hos en femåring. Förklara konsekvenser för barnets självkänsla och trygghet gentemot sina föräldrar etc etc av en sådan metod ... men jag förstår att den ansträngningen från min sida vore att kasta pärlor för svin.
Viljestyrka är förövrigt något oerhört värdefullt som kan ta barnet långt i framtiden. Gäller att hjälpa henne kanalisera den i te försöka döda den med otäcka bestraffningar för att det ör bekvämare att ha ett fogligt barn.
Jodå utbildad förskollärare. Jag vet mycket väl hur en femåring fungerar. Barnet måste få konsekvenser för sitt beteende. Ja barnet kommer känna sig ledsen när den inte får dricka choklad. Tycker du man ska ge beröm/belöning för ett dåligt uppförande? Att inte ge barnet choklad till kvällen kan vara en konsekvens. Visst det finns många vägar att gå, men man måste göra det som fungerar för barnet och i detta fall kan det vara att just inteden här kvällen få dricka choklad.
Bidra gärna med din kunskap om femåringar hjärnor och berätta vad föräldern kan göra istället!
Idag vägrade vår 7-åring komma till middagen. När hon inte kom struntade vi henne. Vi andra fyra, två tonåringar, maken och jag åt middag och hade trevligt ändå.
När lillasyster behagade dyka upp sa hon att maten var äcklig.
Vi orkar inte bråka med henne, men hon vinner ingen sympati heller. Konstaterade bara att om hon var sugen på något annat så fick hon väl fixa mat själv, sen gick alla. Barnet kan bre mackor... Inte så roligt att få göra det ensam i köket.
Hade vi satt hårt mot hårt och krävt att hon satt vid vordet så hade ALLA haft en usel middag precis som du beskriver. Förr eller senare kommer även den minsta att vilja vara med oss och ha trevligt. Tills dess kan hon äta mackor ifred.
En lång period klagade de stora så mycket på maten att jag i princip slutade erbjuda något annat än makaroner, mamma-scan och hamburgare. Jag sa som det var - jag är urless på att laga mat som alla bara tycker är skit och klagar på. Efter något halvår så var de grymt tacksamma varje gång de fick riktig hemlagad mat. Själv åt jag lunch ute på jobbet så jag led inte så värst, vilket jag sa åt dem också. Dom klagar ALDRIG på min mat nuförtiden
Att sätta gränser är att älska, men man behöver varken gapa eller skrika för det. Det räcker med att vara tydlig och konsekvent.
PS: Jag hade slutat lova varmchoklad i förväg, och jag hade inte straffat dom andra barnen för att ett barn betedde sig illa. DS
Jag tycker det är jättebra att du faktiskt vågar be om råd och tips. Du har ju fått många nu och kan ta till dig det som du känner passar dig och ditt barn. Man får testa sig fram lite.
Var är du utbildad ? I Kongo 1972?
Alla barn vill lyckas och kan lyckas när de ges förutsättningar. Hos barn ska man förstärka gott beteende inte straffa bort oönskat beteende. Det är liksom en grundpelare i all aktuell barnpsykologi. Obegripligt att du inte har kunskap om detta.
Om barnet har ett oönskat beteende vid middagsbordet är det för att hon inte getts förutsättningarna som funkar för just henne. Middagen blir ett ställe för misslyckande och konflikt istället för trevlig samvaro och detta kommer att skapa ångest och eskalera uppförandet. Det som TS beskriver är inget direkt konstigt och skulle antagligen ha kunnat utsläckas rätt fort genom att ignoreras. Istället har man tagit en eskalerande konflikt som triggar beteendet. Tramsar och överdrivet spillande... tja.. jobbigt, men står knappast i relation till straffet som i praktiken innebär ett hot att man blir utesluten från familjegemenskapen. Det är ett väldigt starkt psykologiskt straff som utdelas till en liten femåring. Att bli utan choklad kanske inte låter som en big deal, men en femårings situation där hon utesluts medans familjen dricker choklad är betydelsen betydligt allvarligare och syftet är ju uppenbarligen att hon ska känna att om hon inte uppför sig på ett visst sätt så är hon inte välkommen i gemenskapen. Oerhört kraftfullt vapen mot en femåring som är totalt oproportionerligt i förhållande till brottet. Och hånleendet som TS beskriver är en oerhört vanlig stressreaktion hos barn som inte vet hur de ska ta sig ut en negativ situation de hamnat i... det borde ju du som utbildad pedagog kunna informera TS om..
Detta är skälet till att ditt barn beter sig dåligt: du hotar ofta om konsekvenser som aldrig infrias. Jag har aldrig behövt vara drastisk och dra in på saker eller straffa eftersom jag uppfostrar hela tiden, ända från början. Jobbigt och tjatigt men det ger resultat. Att göra punktinsatser och vara plötsligt sträng tror jag inte är lösningen. Man måste ta tag i allting hela tiden, prata och visa.
Jag kan se hur det kan bli problematiskt att använda godsaker/mat som straff/belöning så det ska jag inte göra fler gånger.
Tänker också att hon kanske tramsar så för hon är väldigt trött efter en lång dag på förskolan så jag kanske får lätta på kraven lite. Och med det sagt inte på alla andras bekostnad såklart.
Det är väl tur man vågar skriva och be om råd, där man inte utger sig som en perfekt förälder, så man kan få tips, lära sig och växa i föräldraskapet?