BF juli 2019 - stannar på FL

BF 12 Juli

Lyckades plussa lagom till farsdag. Min man är överlycklig då han längtat länge.

Jag har en 7åring sen tidigare, samt ett sent missfall innan dess i bagaget.

Hans första biologiska.

Han är överlycklig och förväntansfull till max, han är redo att köpa vagn, gärna igår, han är som ett barn på julafton.

En annan är absolut tacksam för hans glädje, men tröttheten och oron tar över allt.

Ja känner mej knappt gravid, ibland kanske. Ja har svårt att ta de på allvar, svårt att tro på de. Endast i V6 och vet hur osäkert de är. Är man egentlgien nånsin säker på att de faktiskt blir ett barn..

Ja önskar ja kunde va glad med han, vilket ja är, ibland, egentligen, men ändå inte, inte än. Vilket gör att ja får otroligt dåligt samvete, ja förstör hans glädje med min oro och mina nerver, men ja kan heller inte spela med. Ja vill gräva ner mej, vara själv, få andrum å fatta vad som händer.

Kan man bli kvävd av kärlek och glädje?

Ja vill strypa han varje gång han får lyckorus och kramar om mej så ja spricker. Ja vill stänga in mej, vara själv, knuffa iväg han, varje gång han påminner mej om att vi ska bli föräldrar. Ja får rus av irritation då han vill ta på min mage och påminner om att de växer nått där inne.

Fuck of, låt mej va, space, ja mördar nästa jävel som ens råkar sätta sej för nära mej. Framför allt han den där fan som är sjukt glad å full av energi å positiva framtidsplaner. Ja orkar inte höra.

Till frågan; va fan är de för fel på mej....? Hur kan ja tänka sä här vidrigt?! När vart ja sån egoistisk skitstövel med så mörka tankar?! Ja älskar min man och min familj i våran situation, egentligen. Men ja vill inte vara med just nu. Va är de för fel på mej...