Är alla vaginala förlossningar magiska

Sorry, såg inte att du efterfrågade någon som upplevt båda

Har också ett akut snitt bakom mig, men nog fick jag en bricka med svensk flagg ändå, efter jag var tillbaka från uppvaket. Det är ju inte så att de firar vaginala förlossningar med flagga och mobbar ut oss snittade. För övrigt är det inte särskilt naturligt för människan att föda barn, efter att vi började gå på två ben blev vårt bäcken mycket trängre än vad som är lämpligt, vi är bara felskapta djur :)

Jag väljer snitt tio ggr av tio när jag jämför men det är för att jag långt ifrån hade en magisk förlossning. Snittet var ju inte heller magiskt men både jag och min kropp mådde bättre och återhämtade sig bättre. Skulle aldrig utsätta mig för att gå och vänta på en vaginal förlossning igen så det skulle bli planerat snitt. Det finns inga garantier men med din erfarenhet så hade jag valt snitt! Förstår inte vad det är man vill uppleva som är så fantastiskt med vaginal förlossning, jag upplevde det bara hemskt. Enda belöningen var mitt barn och det fick jag ju även med snittet. Hade mycket lite besvär efter snittet och kände mig trygg och smärtlindrad hela vägen och barnet mådde prima.

Min vaginala förlossning var en riktig mardröm på alla sätt och vis, och inget jag någonsin vill göra igen.

Fick planerat snitt de tre efterföljande graviditeterna, och det var sååå mycket bättre! Jag återhämtade mig snabbt efteråt.

Jag har en "magisk" förlossning och ett kejsarsnitt bakom mig och jag hade definitivt valt en vaginal förlossning igen!

Den vaginala förlossningen tog 20h men var långdragen i början och gick snabbt på slutet. Krysta bara i 10min innan barnet kom ut, sprack inte och hade ingen bedövning så jag var på benen och "pigg" några få timmar efteråt.

Kejsarsnittet (sjukt barn så visste om att det skulle bli kejsarsnitt, visste bara inte När, så lite akut lite planerat ;)) - allt gick bra, behövde inte sövas, hade inga komplikationer efteråt med såret varken då eller idag. Jag hade dock dåligt järnvärde innan, svimma efter och tog extra dag att komma ur sängen, så fick järn påfyllt. Men tog låååång tid innan jag kände mig mänsklig igen.

Hade "chansat" på en vag förlossning alla dagar i veckan då jag tänker att inte mycket kunde gå bättre än vad mitt kejsarsnitt gick och ändå var det så pass stor skillnad på mitt mående kroppsligt och mentalt.

Jag önskar de hade snittat mig istället för att påskynda utdrivningen så jag gick sönder mycket. Trodde både jag och ungen skulle dö. Var helt förstörd psykiskt i flera månader efter. Sonens förlossning var inte heller magisk, 34 timmars värkarbete. Helt färdig när det var dags att krysta , svimma och landa på golvet när jag skulle gå från brits till säng. Sa innan att jag var för trött men personalen visste såklart bäst och sen fick de fiska upp mig från golvet. Att vara gravid och föda var inte helt min grej.

Första förlossningen var utdragen (bortåt 60 timmar efter att vattnet gått), och jobbig på många sätt. ?Aldrig mer!? sa jag då. Andra gången var också utdragen men ändå på alla vis mycket lättare då själva förlossningsarbetet gick mycket snabbare, jag var mer fokuserad, var starkare i mig själv och sprack nästan inget alls. Kände direkt efteråt att jag skulle mycket väl kunna göra det igen då det var en så fantastisk upplevelse. Om det inte jade inneburit att man då får fler barn, vill säga :D

Nej, gud nej. Mina vaginala förlossningar är långt ifrån magiska och jag önskar att båda hade varit kejsarsnitt.

Jag kände mig fokuserad. stark. Oövervinnerlig. Målmedveten. Jag kände att jag hade full koll. Även när barnet var på väg ut, barnmorskan inte var i rummet och min man fattade inte att jag försökte säga att nu var barnet på väg ut. Allt kändes som om det var på mina villkor. Jag hade koll på min kropp. Jag var allmänt cool inför förlossningen. Det skulle bli som det blev. Jag kände full förtroende för barnmorskan. Det enda störningsmomentet var värkarna som tvingade mig att pausa i mitt läsande, jag hade ju en så bra och intressant bok som jag ville läsa mer av

Hjälp och hjälp, de sydde ihop mig ordentligt efter förlossningen. Barnmorskan på MVC menade på efterkontroll att allt såg bra ut och undrade varför jag väntat med sex. Trots att jag sa att lusten inte fanns och att det fortfarande gjorde ont hela tiden så menade hon att det var bara att köra på. Har en förstående make så det dröjde nog minst 6 månader efter förlossningen innan vi hade sex och det gjorde ont. Pratade med barnmorska som menade att det blir nog bättre med tiden och det har det blivit, 10 år senare kan det ibland göra sig påmint. Har inte sökt igen då bemötandet inte varit så bra.

Minns knappt känslan när sonen kom upp på min mage. Antar att det var en lättnad. När jag fått dottern var jag oxå helt färdig. BM som skulle sy sa att bästa smärtlindring är att ha barnet på magen. Jag var för trött för att protestera. Hade jag inte haft henne på magen hade jag lätt sparkat henne av stolen så jädrigt ont det gjorde. Blev inga fler barn sen. Hade eg tänkt mig ett syskon nära i tid till dottern då det är tio år mellan barnen.

det tycker jag låter som en bra ide, då får bebisen ändå de goda hormonerna som jag är så mån om och även du får de! då har du även "makten" att kunna välja in i det sista hur du vill göra!

Kände som du efter första förlossningen, som slutade i akut snitt då jag var helt öppen men barnet inte kunde tränga ner. Lite snuvad. Fick ligga ensam på uppvak flera timmar och hade väl önskat en annan start, även om återhämtningen efter snittet var smidig och komplikationsfri. Jag var heller inte direkt förlossningsrädd utan hade känt mig väl omhändertagen, och var inställd på att pröva vaginalt igen nästa gång. 

Den förlossningen slutade med sugklocka, stor blödning, stor bristning och medtaget barn som de fick springa iväg med. Själv låg jag var i med benen i gynställning och hann reflektera över att det där som folk brukar säga, att "smärtan bara rinner av" stämde ju inte alls, däremot centrerades smärtan ner i mitt trasiga underliv, som läkare och BM sedan spenderade någon timme med att suturera ihop under ännu större smärta. Barnet hämtade sig kvickt men jag hade enorma smärtor och besvär i flera månader efteråt. Fick blodtransfusion men mådde ändå dåligt och var svag, det var en ganska tuff start på tillvaron som tvåbarnsmamma.

Såhär sex år senare har jag fortfarande svårigheter att tömma blåsan helt och läcker ofta ut en skvätt kiss efter direkt efter toabesök vilket jag absolut tror beror på någon skada som uppstått under förlossningen då problemen debuterade i samband med den. En förlossningsläkare medgav att det låter som jag kanske fått något litet framfall eller liknande men jag har aldrig orkat grotta vidare i det då det ju tyvärr är rätt svårt att bli tagen på allvar och få någon hjälp för förlossningskador. Det ironiska är att på pappret så var min vaginala förlossning helt normal, jag hade ingen sfinkterskada och det är den enda typen av bristning som statistikförs...

Barn nr 3 föddes, efter många om och men och kamp med vården, med planerat snitt. En fantastiskt bra upplevelse där vi båda mådde toppen. Nr 4 är beräknad i mars och det blir såklart snitt igen. Men därefter så stänger vi verkstaden, fler än 3 snitt vill jag inte utsätta kroppen för. Har man en önskan om många barn så är det ju värt att ta med i beräkningen att kroppen i regel inte håller för hur många snitt som helst.