Trots samma lön kan jag aldrig få samma liv som ett par
Jag känner en oerhörd frustration. Jag är ensamstående och kämpat som en galning för att skaffa mig ett bra liv. Jag har pluggat i 6 år, jobbat parallellt och inte tagit studielån. Jag har slitit på praktik och traineeplatser i flera år med mycket låg lön, dåliga villkor och 80timmars veckor utan övertid.
Allt mitt slit har burit frukt. Jag tjänar nu drygt 75 000 i månaden på mitt jobb. Dock är jobbet krävande med oerhört stort ansvar och 60 timmars arbetsvecka är inte ovanligt. Jag har också personalansvar vilket självklart tynger.
Jag är fine med detta. Det jag INTE är fine med är hur jag beskattas. Ett exempel; En av mina bästa vänner, som fö lekt sig genom livet, är elektriker och tjänar drygt 35 000 i mån. Hans fru är förskolelärare och tjänar någon tusenlapp mer. De jobbar aldrig mer än max 35 timmars veckor och har inte särskilt betungande jobb. Jag har absolut inga problem med de val de gjort eller de pengar som de tjänar. MEN iom den progressiva beskattningen får de tillsammans ut ca 12 000 kr MER än jag VARJE MÅNAD.
Detta är fruktansvärt frustrerande. Dessa 12 000 per månad är ingen småpotatis och gör att de har HELT andra möjligheter än jag har. HUR kan någon tycka detta är rättvist??? Varför förtjänar två personer med samma totala bruttolön som jag 12 000 mer per månad? Varför ska de få helt andra förutsättningar i livet? Varför straffas jag?
Jag undanber mig kommenterar som "Du tjänar ju ändå så mkt vad klagar du för" eftersom;
1. Att bo i Stockholm är jävligt dyrt. Hela min bransch och mitt sociala liv finns här.
2. Isf skulle lika gärna samma beskattning kunna utfärdas på par. Finns ingen anledning till att det ska vara skillnad.
3. Jag accepterar inte att få mitt korta liv offrat på ett altare för "den goda sakens skull". Isf ska även par "offras"
