Sög av hans vän, berätta för min fästman?

Berätta inte.
Om du på goda grunder kan tro att det bara är en mycket liten risk att det skulle komma fram, under förutsättning att du kan sköta allt på ett sådant sätt att din fästman inte behöver misstänka något, och att du själv kan hantera situationen så tycker jag att det är bäst att inte berätta.
Om ert förhållande i övrigt fungerar bra och ni båda känner äkta kärlek för varandra så tycker jag att det är fel att riskera förstöra allt, även förstöra allt för din partner, genom att berätta. 
Det finns en sanning som är 100% och absolut: Det han inte vet mår han inte dåligt av.

Jag talar av egen erfarenhet och dessutom har jag möjlighet vända på resonemanget och själv sätta mig in i situationen som den bedragna;
Berätta inte.
Det finns en sanning som är 100% och absolut: Det han inte vet mår han inte dåligt av.

Om livet kan gå vidare lika som innan så bör man inte berätta och jag skulle absolut inte vilja veta om min partner varit otrogen.

En absolut sanning är inte en klyscha!

Jag har nu för tiden ett förhållande som är byggt på absolut och ömsesidig ärlighet.

Om hon skulle vara mig otrogen och om hon kan sköta det på ett sådant sätt att jag inte får reda på det, eller ens fattar misstankar, så föredrar jag utan minsta tvekan att hon inte berättar.

Det jag inte vet mår jag inte dåligt av. Det är en oomtvistad sanning.

Jag har gjort upp med mig själv och jag har beslutat att svartsjuka är ingenting som får hindra eller påverka min och vår lycka. En liten tillfällig otrohet är för mig ingen livsavgörande sak.
Om ömsesidig djup kärlek råder mellan oss så låter jag inte en tillfällig händelse eller ens en tillfällig svacka ödelägga vårt förhållande eller förstöra mitt eget lyckliga liv.

Men om min fru skulle vara mig otrogen och hon själv har ett behov att prata om det, om hon behöver stöd och hjälp av mig att komma över sin otrohet och eventuella känslor, så finns jag självfallet där för henne.
Jag känner inte att jag nödvändigtvis måste förlåta henne men om hon ärligt ångrar sig och hon vill gå vidare tillsammans med mig, är jag rätt övertygad att jag har möjlighet förstå, acceptera att det har hänt och besluta mig för att gå vidare. Ganska många kvinnor, kanske t ex i samband med 40 års-kris eller liknande, verkar ha stort behov av att få bekräftelse från en annan man, många verkar öppna för nya känslor, typ en (tillfällig?) förälskelse. Det kan jag förstå.

Jag har tidigare i livet, i tidigare förhållanden, själv varit otrogen. Jag har skött det på sådant sätt att jag aldrig blev påkommen och jag kunde hantera mina egna känslor och allt annat på sådant sätt att ingen behövde fatta misstanke. I mitt nuvarande äktenskap har jag dock valt att vara trogen.

Vår relation är helt ärlig och tillitsfull, vilket jag tidigare har skrivit. Jag har erfarenhet och kompetens att själv göra den bedömningen om mitt eget förhållande.
Anonym Ka; Vem är du att döma ut mitt förhållande?
Vad är det exakt i min beskrivning som visar att vårt förhållande inte skulle vara ärligt och tillitsfullt?

Sedan har jag rent hypotetiskt beskrivit andra saker och vad jag tycker om detta. Men det ligger ju utanför de faktiska förhållandena i vår nuvarande relation.

Du och jag tycker olika. För mig är det helt ok att tycka olika.
1.) Jag anser inte att jag tvunget måste förlåta för att kunna gå vidare. Dessutom är ju sanningen att om jag inget vet så går jag vidare helt automatiskt...
2.) Otrohet, eller att få veta eller inte veta om en eventuell otrohet, avgör självfallet inte möjligheten att jobba på och utveckla förhållandet. Jag och vi har gjort ett eget val att jobba aktivt och medvetet med att utveckla vårt förhållande.

Var har jag skrivit att mina tidigare förhållanden har tagit slut på grund av otrohet? Du är väl ändå inte så naiv så du tror att otrohet är den enda orsaken att ett förhållande tar slut?

Huvudorsaken till att inte berätta är för att man inte vill ödelägga vare sig sitt eget, sina barns eller sin partners liv, med fleras liv...

Jag förstår att du, som så många, har svårt att känslomässigt acceptera den absoluta sanningen. Oavsett om du har lätt eller svårt att ta det till dig så gäller att: Det du inte vet mår du inte dåligt av.
Du kan önska och vilja att du kanske ska få reda på en eventuell otrohet men det ändrar inte denna sanning.

Anonym Ka; Jag förstår att du utgår från dig själv och dina egna erfarenheter.
Men för den sakens skull tycker jag att du borde ha förmåga vara lite mera återhållsam innan du dömer ut mitt förhållande eller TS förhållande. Det skulle säkerligen vara bra för dig på många sätt om du inte så snabbt och lättvindigt dömer ut andra. Det tror jag kanske att du klarar av att förstå?

Du kopplar ihop min otrohet med att mina förhållanden har tagit slut. Det måste du väl inse själv att det är en förhastad slutsats?

Jag tror som du att de flesta förhållanden i de flesta situationer har bättre möjlighet överleva om man undviker otrohet.
Men det är ju alls inte självklart under alla omständigheter.
Om du öppnar ditt sinne så har du säkert själv förmåga att föreställa dig någon situation där otrohet faktiskt kan rädda ett förhållande. Så man ska väl inte vara alltför snabb och kategorisk i sin bedömning, eller hur?

Hur otrohet har skadat i ditt fall kan jag inte bedöma. Om de otroheter du har erfarenhet av innebar att det enda alternativet var att avsluta kan jag inte heller bedöma.
Men vi vet att de flesta förhållanden faktiskt kan överleva en otrohet.
Sett över tid är otrohet i långvariga förhållande inte så väldigt ovanligt, eftersom otrohet faktiskt är relativt vanligt förekommande. Jag är övertygad att i många förhållanden och i många liv, tillåter man att allt blir ödelagt pga en otrohet, kanske ibland alltför lättvindigt och kanske ibland för att tillräckligt mod saknas?
"Att bara rycka på axlarna" är ett dömande uttryck som får stå för dig själv. 
Jag har aldrig träffat någon människa, mig själv inräknad, som bara rycker på axlarna inför otrohet.

Du dömer andra för deras feghet.
Men jag  tror att det kräver massor av mod och massor av vilja från båda parter för att reparera och förbättra relationen efter en otrohet. Att avsluta och att fly kan nog många gånger vara både fegare och enklare.

Den absoluta sanningen påverkas inte av någon tidsfaktor, där finns överhuvudtaget inget dilemma.
Det man inte vet mår man inte ont av, oavsett om man inte vet i dag eller om man inte vet om 20 år.
Du verkar inte gilla sanningen men det hjälper inte vad du tycker. Du kan försöka argumentera mot detta eller försöka hitta på egna argument, men det påverkar ändå inte den självklara sanningen.

Det du skriver i din avslutande mening där du dömer ut TS tycker jag är fruktansvärt inskränkt, trångsynt och rent ynkligt av dig.

Rätt eller fel, bra eller dåligt, är ju upp till var och en att bedöma.
Notera gärna att jag har aldrig påstått att otrohet skulle vara rätt eller bra.

Men alldeles oavsett om ni finner sanningen obekväm eller inte så gäller den oomtvistliga sanningen alltjämt:
Det man inte vet mår man inte dåligt av.

Min egen personliga uppfattning kvarstår; om min fru är tillfälligt otrogen och om hon kan sköta det på sådant sätt att jag inte ens behöver fatta misstanke, så vill jag inte veta.
Ni har bara att acceptera min uppfattning, så som jag har att acceptera er.

Det finns många seriösa undersökningar och även forskning som visar att otrohet är relativt vanligt förekommande. 
Sett över tid är det många långvariga förhållanden som någon gång utsätts för otrohet. 
Att förhållanden överlever en otrohet är följaktligen också relativt vanligt förekommande.

Jag har aldrig påstått att det skulle vara enkelt för någon att komma över en otrohet.
Men det finns trots allt en hel del goda exempel dokumenterade där man gått vidare livslångt med ett stärkt förhållande och med djupare kärlek till varandra.
Om du/ni kan öppna era sinnen så finns mycket forskning och undersökningar att läsa och studera i detta ämne.
Jag har mig närstående personer som yrkesmässigt arbetar med sådana här frågor. De har tagit del av massor av exempel och erfarenheter. Dessutom deltar de i många utbildningar, konferenser och de får ta del av mängder av forskning. Utöver mina egna erfarenheter har jag även med mig all deras info när jag bildar mig min egen uppfattning och när jag skriver i detta ämne.

Men fortfarande har andra självfallet rätt att ha en annan uppfattning, så som jag också anser mig ha rätt till min egen uppfattning.

Det jag inte vet mår jag inte dåligt av.
Detta är en 100% sanning och denna sanning går inte att argumentera bort.

I denna sanning förutsätts självfallet att jag inte vet, inte misstänker något, inte nu och inte i framtiden. I detta konstaterande har jag inte diskuterat sannolikheter eller några andra hypoteser. 

Jag är starkt emot otrohet och jag försöker absolut inte att normalisera otrohet.
Men fakta är att otrohet förekommer och det är inte särskilt ovanligt.
Sett över tid, i långvariga förhållanden, så är det relativt vanligt att otrohet inträffar någon gång. Det finns mängder av seriösa undersökningar och forskning i ämnet, så jag tror inte att någon behöver tveka om dessa fakta.
Fakta är också att många förhållanden överlever en tillfällig otrohet.
Min åsikt är att en otrohet inte alltid måste innebära en livsavgörande katastrof för alla inblandade. Uppenbarligen delas min åsikt av många som yrkesmässigt arbetar med sådana frågor och delas också av alla dem som har sett till att deras förhållanden har överlevt en otrohet.
Otrohet är alltså relativt vanligt, men därmed påstår jag absolut inte att jag tar lätt på det eller att jag anser det vara normalt. Det är ju helt olika saker!

Jag är helt övertygad att rådet som många ger, att man alltid ska berätta, absolut inte måste vara det enda rätta i varje situation.
Möjligen kan det kanske ibland eller oftast vara det bästa sättet. Om det gör jag ingen bedömning. Men jag motsätter mig att det alldeles självfallet skulle vara det enda alternativet i alla olika situationer.

Fler verkar känna sig provocerade när jag berättar att jag tidigare i livet har gjort ett eget val att vara otrogen och att jag valt att inte berätta. Flera verkar välja att känna sig extra provocerande att jag lyckades så bra med detta, jag blev aldrig avslöjad, min fru misstänkte aldrig, vårt förhållande och vår familj fungerade bra, faktiskt i mitt exempel bättre än innan jag valde att ha en älskarinna. Orsaken till vår skilsmässa var inte min otrohet. Min exfru och jag är fortfarande goda vänner, vi har gemensamma barn och vi får allt att fungera på ett bra sätt, och fortfarande vet hon inte.
Det hon inte vet mår hon inte dåligt av.

I mitt nuvarande äktenskap har jag valt att vara trogen. De anledningar som fanns för mig att tidigare vara otrogen finns inte nu.
Och fortfarande vidhåller jag att om min nuvarande fru skulle vara mig otrogen, och hon kan sköta det på sådant sätt att jag inte behöver få reda på något, så vill jag inte veta. 
Det jag inte vet mår jag inte dåligt av!

Ni är fria att ha vilka åsikter ni vill om detta. Ni måste också acceptera att jag är fri att ha mina egna åsikter.

Monogami är ett mycket sent påfund i mänsklighetens historia.
På så sätt kan man ju säga att otrohet är ett sent påfund.

Men å andra sidan har monogami kommit in så sent i mänsklighetens historia så ur den aspekten kan man kanske ifrågasätta om monogami är naturligt?

Det var väl i princip kristendomen och andra religioner som verkligen etablerade monogami och det är ju relativt sett väldigt sent i historien.
Och det är väl pga av religion som det är så fruktansvärt kontroversiellt att leva på annat sätt än i strikt monogami?
Men särskilt naturligt är det ju inte, åtminstone inte sett ur ett grundläggande mänskligt perspektiv.
Men det får man ju inte säga för då påstår man att religiösa fanatiker möjligen inte alltid har 100% rätt...