Sög av hans vän, berätta för min fästman?

Tycker ni är hårda mot ts. Vi är alla människor, och vi kan alla göra misstag.

Enligt forkning om beslutsfattande så finns det tillstånd då vi fattar väldigt dåliga beslut. När vi är hungriga, trötta och sexuellt upphetsade. TS skriver ju att hon alltid känt stark attraktion till denne man. TS borde inte försatt sig i situationen som ledde till otroheten. Men när hon gjorde det hamnade hon i ett tillstånd där hon fattade dåliga beslut. Så fungerar vi människor ibland.

Tycker inte du ska berätta för din man. Oavsett utgång av det blir erat liv aldrig detsamma. Detta får vara din hemlighet och om det skulle uppdagas får du hantera det då.

Det är lätt att säga att man aldrig skulle göra nåt sådant om man aldrig hamnat i den situationen.

Berätta inte.
Om du på goda grunder kan tro att det bara är en mycket liten risk att det skulle komma fram, under förutsättning att du kan sköta allt på ett sådant sätt att din fästman inte behöver misstänka något, och att du själv kan hantera situationen så tycker jag att det är bäst att inte berätta.
Om ert förhållande i övrigt fungerar bra och ni båda känner äkta kärlek för varandra så tycker jag att det är fel att riskera förstöra allt, även förstöra allt för din partner, genom att berätta. 
Det finns en sanning som är 100% och absolut: Det han inte vet mår han inte dåligt av.

Jag talar av egen erfarenhet och dessutom har jag möjlighet vända på resonemanget och själv sätta mig in i situationen som den bedragna;
Berätta inte.
Det finns en sanning som är 100% och absolut: Det han inte vet mår han inte dåligt av.

Om livet kan gå vidare lika som innan så bör man inte berätta och jag skulle absolut inte vilja veta om min partner varit otrogen.

En absolut sanning är inte en klyscha!

Jag har nu för tiden ett förhållande som är byggt på absolut och ömsesidig ärlighet.

Om hon skulle vara mig otrogen och om hon kan sköta det på ett sådant sätt att jag inte får reda på det, eller ens fattar misstankar, så föredrar jag utan minsta tvekan att hon inte berättar.

Det jag inte vet mår jag inte dåligt av. Det är en oomtvistad sanning.

Jag har gjort upp med mig själv och jag har beslutat att svartsjuka är ingenting som får hindra eller påverka min och vår lycka. En liten tillfällig otrohet är för mig ingen livsavgörande sak.
Om ömsesidig djup kärlek råder mellan oss så låter jag inte en tillfällig händelse eller ens en tillfällig svacka ödelägga vårt förhållande eller förstöra mitt eget lyckliga liv.

Men om min fru skulle vara mig otrogen och hon själv har ett behov att prata om det, om hon behöver stöd och hjälp av mig att komma över sin otrohet och eventuella känslor, så finns jag självfallet där för henne.
Jag känner inte att jag nödvändigtvis måste förlåta henne men om hon ärligt ångrar sig och hon vill gå vidare tillsammans med mig, är jag rätt övertygad att jag har möjlighet förstå, acceptera att det har hänt och besluta mig för att gå vidare. Ganska många kvinnor, kanske t ex i samband med 40 års-kris eller liknande, verkar ha stort behov av att få bekräftelse från en annan man, många verkar öppna för nya känslor, typ en (tillfällig?) förälskelse. Det kan jag förstå.

Jag har tidigare i livet, i tidigare förhållanden, själv varit otrogen. Jag har skött det på sådant sätt att jag aldrig blev påkommen och jag kunde hantera mina egna känslor och allt annat på sådant sätt att ingen behövde fatta misstanke. I mitt nuvarande äktenskap har jag dock valt att vara trogen.

Anonym Ka; Jag förstår att du utgår från dig själv och dina egna erfarenheter.
Men för den sakens skull tycker jag att du borde ha förmåga vara lite mera återhållsam innan du dömer ut mitt förhållande eller TS förhållande. Det skulle säkerligen vara bra för dig på många sätt om du inte så snabbt och lättvindigt dömer ut andra. Det tror jag kanske att du klarar av att förstå?

Du kopplar ihop min otrohet med att mina förhållanden har tagit slut. Det måste du väl inse själv att det är en förhastad slutsats?

Jag tror som du att de flesta förhållanden i de flesta situationer har bättre möjlighet överleva om man undviker otrohet.
Men det är ju alls inte självklart under alla omständigheter.
Om du öppnar ditt sinne så har du säkert själv förmåga att föreställa dig någon situation där otrohet faktiskt kan rädda ett förhållande. Så man ska väl inte vara alltför snabb och kategorisk i sin bedömning, eller hur?

Hur otrohet har skadat i ditt fall kan jag inte bedöma. Om de otroheter du har erfarenhet av innebar att det enda alternativet var att avsluta kan jag inte heller bedöma.
Men vi vet att de flesta förhållanden faktiskt kan överleva en otrohet.
Sett över tid är otrohet i långvariga förhållande inte så väldigt ovanligt, eftersom otrohet faktiskt är relativt vanligt förekommande. Jag är övertygad att i många förhållanden och i många liv, tillåter man att allt blir ödelagt pga en otrohet, kanske ibland alltför lättvindigt och kanske ibland för att tillräckligt mod saknas?
"Att bara rycka på axlarna" är ett dömande uttryck som får stå för dig själv. 
Jag har aldrig träffat någon människa, mig själv inräknad, som bara rycker på axlarna inför otrohet.

Du dömer andra för deras feghet.
Men jag  tror att det kräver massor av mod och massor av vilja från båda parter för att reparera och förbättra relationen efter en otrohet. Att avsluta och att fly kan nog många gånger vara både fegare och enklare.

Den absoluta sanningen påverkas inte av någon tidsfaktor, där finns överhuvudtaget inget dilemma.
Det man inte vet mår man inte ont av, oavsett om man inte vet i dag eller om man inte vet om 20 år.
Du verkar inte gilla sanningen men det hjälper inte vad du tycker. Du kan försöka argumentera mot detta eller försöka hitta på egna argument, men det påverkar ändå inte den självklara sanningen.

Det du skriver i din avslutande mening där du dömer ut TS tycker jag är fruktansvärt inskränkt, trångsynt och rent ynkligt av dig.

Säg inget. Och om kompisen säger nåt så blånekar du.