Vi som blivit gravida efter IVF

Ja det låter väl som en bra ide att låta honom ta upp det när han är redo, han kanske tycker känns konstigt att prata namn? Hur känner han annars inför att få en bebis? Hade han några barn sedan tidigare?

Jag mår bra, börjar känna mig starkare i kroppen och känna mina begränsningar vilket känns skönt. Ska på slutgiltigt ultraljud på torsdag för att se moderkakans placering och bebisens läge men de sa till 90% snitt och stt jag skulle ställa in mig på det. Känner mig fortfarande så splittrad men försöker se fördelarna med snitt och acceptera det:) Hur mår du i övrigt? Har du hunnit smälta hela ivf resan eller är det fortfarande mycket tanke och känslor efter allt man gått igenom? Kram

Jag känner igen oss i det där. Vi fick ju också kämpa väldigt länge innan vi lyckades och även om jag jättegärna vill ha fler barn om det går så är maken fortfarande omtumlad inför vad som komma skall.

Nej det är ju väldigt naturliga tankar från din mans sida och klart man känner en viss oro. Och för vissa tar det längre tid att anpassa sig än andra. Men man tar sig ju igenom allt och hittar sin egen väg och får växa in i rollen i takt med att bebis växer... Jag tyckte förlossningskursen var bra och lärorik. Min man uppskattade den också:) Dock så har det tagit lite längre tid för honom att hitta sin papparoll. Han är van vid att jobba mycket och styra över sin egen tid. Nu blir det lite som att barnen får styra hans tid. Men dem anpassar sig:) När hade ni RUL?

Ja precis tror bara jag behöver få ett besked, snitt eller inte så att jag kan ställa mig in på det. Inorgon ska jag träffa en läkare om ska göra vaginalt ultraljud så får vi se hur det blir. Nej det är ju så man är så uppslukad av nuet, därför är jag lite rädd att det kommer som en våg sen när bebisen kommit. Hela resan. För oss var den ganska kort eftersom det gick smidigt för oss men oj så intensiv den var. Har knappt hunnit fatta att jag inte har några äggledare och är klassad som ?infertil?. Det kanske är en sorg som kommer sen? Lite jag i ett nötskal att bara köra järnet tills stormen är över och då kommer allt upp till ytan. Men därför också det ör skönt nu att vara sjukskriven och få landa lite i allt...

Min man var också orolig innan. Han hade aldrig hållt i ett så litet barn och han hade noll koll. Han kände nog också att det var jobbigt att jag hade bättre koll. Så kom vår son och jag tänker inte ljuga och säga att det magiskt kändes lättare... Men det blir lättare stegvis. Han gör så gott han kan. I början var det nog väldigt tufft för barnet är ju så beroende av mamman och eftersom jag ammar och vi har ett matvrak så var mannen inte värd mycket i sonens ögon. Dessutom tyckte han det var svårt att hålla och hans nervositet spillde ju självklart över på barnet och gjorde inte saken lättare. När mina föräldrar sen kunde hålla honom utan problem var han imponerad, men jag tror också lite förtvivlad. Det är tufft för självförtroendet. Dessutom kändes det nog tufft att inte kunna avlasta mig. Sakta har det blivit bättre. Mannen känner sig tryggare och nu har vi haft dagar där sonen hellre vill vara med mannen när han inte äter. För ett tag sen somnade han på mannen och lyckan var total för honom.

Utöver anknytningsbiten har min man fått lite panik över allt praktiskt. Han insåg plötsligt att han helt plötsligt hade någon som var viktigare än allt annat och då började han få panik över jobb, pengar, huset och allt annat som måste ske. Han mådde riktigt dåligt och vågade en dag knappt köra hem från jobbet för han inte litade på att han skulle kunna ta sig hem säkert. Som tur är pratade han med mig den här gången. Han har svårt att öppna sig annars. Men vi kunde prata om det och klura på lite saker ihop och det värsta släppte sen.

Jag känner att något hänt efter det och nu är han verkligen en pappa. Han gör precis samma saker som innan, men jag tror hans självkänsla stärkts och det gör allt så mycket bättre.

Tror därför det är viktigt att inte glömma bort männen i allt det här. Det är svårt när vi har världens hormonkarusell och själva är utmattade. Men männen kan också drabbas av graviditets- och förlossningsdepression. Så om ni misstänker det och har svårt att nå fram så kan ett tips vara att prata med mvc och bvc. De har kuratorer och psykologer som kan hjälpa till.

Men glöm inte att det blir bättre

Och tjejer. Glöm inte att det är helt normalt att inte känna eufori och till och med må dåligt efter barnet kommit. Kroppen går igenom så otroligt mycket. Men det blir oftast bättre och blir det inte det så sök hjälp. Det är inget att skämmas för.

Och visst lär man sig under tiden. Dessutom är ju alla barn olika så det blir mycket att lita på sin instinkt i kombination med att ta hjälp av folk som kan.

Ja eller så faller det bara mer naturligt för oss mammor, inte alltid men iaf oftare än för männen. Vi bär ju ändå barnet och får en relation till den. Sen är det klart att man alltid kommer att ifrågasätta sig själv någon gång som förälder. Är nog mer ett sundhetstecken på att vara lite orolig ibland:)

Åh spännande!! Det är ju snart ju! Det som är kul med den här gruppen, man följer allas resa genom de olika stegen och då går ens egna resa också fortare haha! Kommer vara i v 37 då!!:o Hjälp... jag vet fortfarande inte exakt hur det blir. Nu ligger moderkakan 6,7 mm från utgången och fick typ ett ok för naturlig födsel för att den inte ligger för. Samtidigt som jag läst att det måste vara minst 2-3 cm från utgången. Så litar inte riktigt på läkaren. Ska träffa BM imorgon och be om en remiss till specialistmödravården eller en förlossningsläkare. Det är det, vill bara veta hur det kommer bli. Kan inte förbereda mig psykiskt!

Ja det är det nog, samtidigt som vi är så himla glada och tacksamma över att vi lyckats... men klart resan har satt sina spår...

Ja eller så faller det bara mer naturligt för oss mammor, inte alltid men iaf oftare än för männen. Vi bär ju ändå barnet och får en relation till den. Sen är det klart att man alltid kommer att ifrågasätta sig själv någon gång som förälder. Är nog mer ett sundhetstecken på att vara lite orolig ibland:)

Åh spännande!! Det är ju snart ju! Det som är kul med den här gruppen, man följer allas resa genom de olika stegen och då går ens egna resa också fortare haha! Kommer vara i v 37 då!!:o Hjälp... jag vet fortfarande inte exakt hur det blir. Nu ligger moderkakan 6,7 mm från utgången och fick typ ett ok för naturlig födsel för att den inte ligger för. Samtidigt som jag läst att det måste vara minst 2-3 cm från utgången. Så litar inte riktigt på läkaren. Ska träffa BM imorgon och be om en remiss till specialistmödravården eller en förlossningsläkare. Det är det, vill bara veta hur det kommer bli. Kan inte förbereda mig psykiskt!

Ja det är det nog, samtidigt som vi är så himla glada och tacksamma över att vi lyckats... men klart resan har satt sina spår...

Ja det gör ju verkligen det. Jag längtar så sjukt mycket efter honom! Har drömt massor och det ska bli så kul med nummer två, man vet ju lite mer vad man har att förvänta sig... Saker som man vill göra helt annorlunda tex. Sen är det blandade känslor för jag tänker att jag även vill njuta av nuet och inte längta för mkt. Tänk om det är sista gången någonsin jag är gravid? Så sjuk tanke, även om det aldrig varit självklart för mig att ens bli gravid så blir det lite av en sorg. Men typiskt mig att tänk för mycket... Ska bara njuta av dottern och att vi har en liten pojke i magen som snart kommer<3

Mycket oro inför förlossningen, vet inte vad jag kan förvänta mig. Är en person som behöver ha lite ?kontroll?, en målbild och veta vad jag ska ställa mig in på. Oavsett om det blir snitt eller vaginalt. Vill det säkraste sättet för oss båda men kan lixom inte få något svar än. ?Bara vänta och se?, det värsta man kan säga till mig haha! Ska till BM idag och får se vad hon säger:) När har du nästa BM besök? Är det i samband med RUL?

Vill du inte gå med i FB förresten? Samma grupp som här:) Jättetrevlig är den!<3

Alla är mer än välkomna! Bara att säga till:))

Jag förstår dig, man ska känna sig bekväm:) Jag ör chokad över att jag ens skrivet i ett forum och att jag är aktiv i en FB grupp trodde jag aldrig!! För mig skulle det absolut inte spela någon roll om ni går med med era riktiga namn eller inte, vet dock inte hur de andra känner:) Bra med uppföljning, har du haft problem med huvudvärk/migrän annars?

Precis har fortfarande inte fått 100% ok på vaginal förlossning men nu ställer jag in mig på att det kommer bli så:)

Hej alla!

Jag trodde aldrig att jag skulle få komma till denna tråd, det här är helt sjukt men idag har jag plussat för första gången i mitt liv! Efter 5 IVF-behandlingar och 78 ägg så verkar detta ha satt sig! Har gråtit hela morgonen, kan inte fatta att det är sant!