Vi som blivit gravida efter IVF

Vi berättade efter kub. Mina föräldrar fick veta tidigt, samt några nära vänner, men har fortfarande inte berättat för de flesta. Känns så overkligt och osäkert än.. väntar in sparkarna för att verkligen kunna slappna av. I aprilgruppen har de börjat sparkarna runt vecka 15 (gravvecka 16) så en liten vecka kvar för mig i så fall.

Okej. Jag går in i vecka 11 imorgon, alltså 9+6 idag. 10+0 imorgon, vilket då betyder att du är 4 dagar före mig? Stämmer det? :) 

Ok, jag förstår, det är ju bra (enligt mig) att må dåligt så man vet att hormonerna ökar som det ska och man faktiskt känner sig gravid, men jag förstår att det är jobbigt att behöva dölja allting när man mår så dåligt. Är det ingen annan som misstänkt något på jobbet eller sagt något? :) Min trötthet slog till igår igen, zombie idag igen.. somnade på soffan kl 20 igår.. Och idag lika trött trotts 11 timmars sömn, förstår inte hur de är möjligt :P haha.. Men, ja är så glad efter igår, så ja kan gärna va hur trött som helst ;) 

min brors sambo är gravid oxå fick jag reda på samtidigt som jag berättade för honom, dom ligger ett par veckor efter oss, så de blir kusiner med bara ett par veckors mellanrum, så kul :) 

Officiellt uttalande vet jag inte faktiskt..Antar att du menar sociala medier osv? Vi har inte pratat om det faktiskt. Det jag vet är att vi skall berätta för min man's syskon i vecka 12. Det har vi bestämt.. och sen har vi väl från då tänkt att folk inte behöver "vara tysta om det".. som man sagt hittills.. Så de lär väl spridas rätt fort då antar jag :P Hur ska ni göra?? :) kram!

Hej alla!

Ikväll är det min tur att vara deppig. Fick veta idag att en tjej i bekantskapskretsen (gymmet) ska ha barn samtidigt. Detta berättade hon när jag berättade att vi skulle ha barn. Hon kör fortfarande stenhårt och mår hur bra som helst och kommenterade mitt bortfall med att var och en gör vad som passar.

Inte passar. Vad jag FÅR och vad som GÅR. Blev jätteledsen. Återigen känner man vilken jävla lång väg vi haft med alla våra 7 försök på två år, ett missfall, ett helvete med äggplocken och all oro för att något ska gå fel. Jag är oändligt tacksam för att vi lyckats och att det hittills ser bra ut, men kan inte låta bli att sörja för allt vi gått igenom och även drömmen man hade om en stor familj. Vi har gjort ivf pga manlig faktor och chanserna att vi skulle lyckas utan är noll. Jag hoppas ju givetvis på ett litet syskon om det går vägen nu men vet samtidigt att det kommer att kosta oss 40 papp, och tiden dessutom rinner ifrån oss eftersom jag redan är närmare 40 än 35. Allt har tagit sån jäkla tid, och under tiden vi kämpat har man sett andra bara kunna kläcka fram barn på löpande band. Samtidigt som man är tacksam kan man inte låta bli att känna en bitterhet och ilska över att det ens behövde bli ivf.. Vad var oddsen liksom... och detsamma vad gäller oron för missfall - var man än läser står det att man snabbt blir gravid igen och blablabla. Nej, inte vi. Händer något nu är det liksom kört. Hade det inte gått vägen nu hade jag nog kastat in handduken. Skulle något hända nu går jag under fullständigt.

Usch, hoppas ni förstår. Känns så bra att veta att det finns fler som vet exakt vad man går igenom... ikväll är jag ledsen trots att jag köpt mina första mammakläder idag.. :'-(