Vi som blivit gravida efter IVF

Hur går det för alla?

Nu är jag i v 32. Fått tid för snitt så 7 v kvar nu innan bebisen förhoppningsvis kommer till oss. Magen har växt mycket men har nog gått ner i vikt i mig själv. Gått upp 4-5 kg hittills och det är väl max vad allt i graviditeten väger nu... Men mår bra förutom foglossningar.

Hur går det för alla?

Hej alla

Har nyligen plussat och bör vara i v7. Har missfall i bagaget så känner oro för ytterligare missfall. I v 4-6 var min mage väldigt trög, spänd och gasig. Upplever att detta har upphört nu- kan det bero på att jag slutat med Lutinus eller finns det någon annan förklaring?

Har fortfarande ömma bröst, illamående till och från samt trött. Får vänta lite extra länge på ultraljud pga sommarstängt, längtar och hoppas att det ser bra ut så oron kan lägga sig lite.

Haha, jag har fått min man att raka bikinilinjen. :)

Hej tjejer.

Var ett tag sedan jag skrev här nu. Lilleman har hunnit bli ett halvår. Det är helt galet och på nåt konstigt sätt känns det som livet innan honom inte ens existerat.

Han växer så det knakar och det händer så mycket hela tiden. Det är så spännande.

Vi har haft otrolig tur och jag är så tacksam över det. Lilleman är för det mesta glad och vi har inte haft några större bekymmer med magont, mat, sömn eller liknande. Nu har han dock kommit in i en period där sömnen är jobbig. Han sover bara tätt intill mig (alltså typ i min armhåla) och han vill äta en gång i timmen. Det är lite tröttsamt och känns att sömnen påverkar enormt mycket i vardagen. Men jag tänker att det säkert blir bättre snart och lider med alla som haft besvär med sömnen längre än oss.

Vi ska snart på semester för första gången! Blir bara en weekend i Sverige, men ska bli roligt.

I övrigt börjar vi vänja oss vid vardagen och det känns inte längre jobbigt att lämna hemmets trygga vrå, utan vi åker på utflykter nästan varje dag. Oftast enklare saker som att åka till stan en snabbis eller hälsa på någon. Men skönt att kunna komma ut. Lilleman börjar nämligen bli uttråkad om vi bara är hemma.

Nu har dock en fundering uppkommit. Något som känns omöjligt, men ändå så kan jag inte få det ur huvudet. Fick tillbaka min mens väldigt snabbt och den blev genast regelbunden. Nu är den dock sen och jag har konstig känsla i kroppen. Smärta i bäckenet, illamående, lättirriterad, bröst som är svullna trots att de inte är mjölkfyllda mm. Ja, ni vet sånt som både kan vara mens och bebis. Vi har haft sex, men inte särskilt ofta (svårt att få till det när bebisen bara sover intill en eller på promenad) och mannen har ju i princip inga spermier (de hade ju svårt att hitta tillräckligt många för att befrukta äggen vi fick ut) så det borde vara omöjligt. Men kan inte släppa det. Har köpt ett test, men inte tagit det ännu. Har lovat mannen att aldrig testa utan honom och har inte vågat säga något till honom om min känsla. Men idag nämnde jag att jag mådde illa och han undrade om det var pga mensen (han har bra koll på min cykel :p) men sa att den inte kommit så då frågade han om jag är gravid. Vi konstaterade att det ju i princip är omöjligt, men sådde nog ett litet frö hos honom.

Normalt sett hade jag bara sagt till honom att vi bör testa, men sen sonen kom har han varit stressed. Han känner sånt ansvar och oroar sig för massor av saker (trots att han inte behöver) och vill inte stressa upp honom mer än nödvändigt.

Jag kan ju inte riktigt tillåta mig att tro att jag faktiskt skulle kunna vara gravid och jag vet ju att det egentligen är omöjligt, men ni vet ju hur vi ständigt hoppas. Samtidigt hade jag velat vänta lite till för att låta kroppen läka helt. Men en graviditet skulle aldrig vara ovälkommen.

Ville bara skriva av mig lite för ni är de enda som kan förstå alla blandade känslor kring det här.

En liten uppdatering. Vi har testat och det var negativt. Någonstans sitter den där känslan, av att negativt är hemskt, kvar, men det här var första gången på evigheter det kändes helt okej. Det i sig är lite skönt på något sätt. Sen hade ju ett plus varit helt fantastiskt (och sååå tufft med barn så tätt).

Så nu njuter jag av att vara mensfri en stund :p

Hej!

Tänkte bara höra med dig om du gjort FET med barnet du bär på? Jag har nämligen äntligen blivit gravid (är i vecka 10+6) efter FET och kommer troligtvis vara med i en studie där de ska göra flera UL för att mäta tillväxt hos barnet. De har nämligen sett att färska embryon har något ökad risk för att vara för små för tiden och födas för tidigt medan frysta istället har ökad risk för att vara för stora för tiden. Därför vill de studera vidare när denna viktökning sker genom extra UL. Var mest lite intresserad då jag såg att du skrev att vikten avvek.

Stort lycka till och stort grattis! :)

Hej och tack för grattis!

Spännande med studien! Vi gjorde ET med två embryon. Vi vet inte ännu om vikten avviker, bara s/f-kurvan gjort en liten vinkling uppåt. Men jag tänker att det lika gärna kan handla om man mätt lite olika vid olika tillfällen, då det inte är någon större avvikelse. Men ändå skönt (och lite läskigt) att de kollar.

Stort grattis till graviditeten! Hur mår du?

För vår del är det jag som är ung men sambon ganska mycket äldre. Men män prioriteras väl inte för åldern? :/

Nej Jag menar inte att komma längre fram i kön och jag vet vad första steget är. Jag har redan fått svar på Min fråga, men Tack ändå;)