Akira Öken skrev 2019-08-01 19:33:58 följande:
Hoppas också på det! Vi ska dit imorgon.
29 veckor är ju både mycket och jättelite! :) Skönt att du mår ok och i stort sett har sluppit illamående och kräkningar. Skönt med symtomen, även om de är jobbiga. Tyckte också att vecka 12 kändes som ett stort steg.
Jag har nog mått ganska bra på det stora hela. Tror det började bli sämre i vecka 25 då jag började få ont i ryggen och känna av foglossning. Det som varit värst för mig är nog deppigheten och att jag varit ledsen mycket. Jag fattar att det till största delen är hormoner, men det känns så dumt och taskigt att jag inte kan vara så glad som jag tycker att jag borde efter att vi kämpat så länge för det här. Nu mot slutet har jag svullnat mycket och vikten kan variera flera kilo med bara någon dags mellanrum (både upp och ner). Fötterna ser ut som elefantfötter men blir lite bättre med stödstrumpor. Har även drabbats av karpaltunnelsyndrom i båda händerna/handlederna. Det är smärtsamt. Men nu tänker jag att det är kort tid kvar och att alla krämpor snart kommer att vara borta och att bebisen snart är hos oss!
Nej, det är sant, tiden går ju fort :)
Usch, låter kämpigt för dig med all smärta och svullnad. Skönt att du inte har så lång tid kvar! Det där med deppigheten måste också vara mkt jobbigt... Vet att jag i vecka 7, dagen efter vi fick se hjärtat slå första gången på vår plutt, blev helt nedstämd och grät. Jag kände ingen glädje alls. Blev så himla rädd för mig själv och kände mig sååå otacksam. Dagen innan var jag överlycklig och sen pladask blev det tvärt om bara en dag senare. Jag förstod ju själv att det handlade om hormoner, men det spelade ingen roll, för känslan var lika verklig ändå. Som tur var så höll det inte i sig så länge, men skulle inte bli förvånad om nedstämdheten skulle dyka upp igen. Det är inget man kan rå över, vilket gör det så himla tufft.
Önskar dig stort lycka till!! Snart är du framme :)