Tonåringar som inte träffar pappa efter skilsmässan

Ledsamt att höra. Du menar att pappas otrohet skapade en orsakskedja som bildligt dödade er kärnfamilj? Och att den otroheten varken kan förstås eller någonsin i livet förlåtas av dig som din pappas dotter?

Tvång är aldrig bra. Men du beskrivet inte ett fall där den ene föräldern lierat sig med barnet för att frysa ut den andre föräldern. Det är sådana fall vi pratat om i tråden. Ditt avståndstagande har ju skett självständigt om jag förstår dug rätt?

Det säger ju iofs mina barn med (mitt hem är inte hemtrevligt, jag skrev för desperata meddelanden när de rymde för flera år sedan, de vill aldrig lära känns Bonusfamiljen) men de har de åsikterna från sin mamma som stöttar dem med att de därmed har fullgott skäl att inte bo varannan vecka eller svara i telefon eller ens ses en sekund på helger eller kalas... du träffade ju allt din pappa under åren även om ni aldrig fick tillbaka barndomens tillit igen?

Jag kan allt ärligt säga att jag känner mina barn, kanske de är de jag känner mest i världen. Men du tror eller ver inte att det är så? Hur då?

Jag älskar mina barn och längtar efter dem. Jag har känt dem varje dag sedan de var bebisar. Jag har tagit hand om dem, pratat, lekt och vyssjat dom. Jag har lärt dem vad jag kan, de hade en glad och lycklig barndom och jag är så nöjd med den tiden - ända till de var 14 år och deras mamma drev igenom skilsmässa. Ingen var otrogen. Kärleken tog slut. Mamman är arg och bitter och lierade sig först med den äldste och ett år senare med den yngsta. Stor och onödig lojalitetskonflikt.

Jag är ledsen att du inte kan förlåta din pappa och att hans otrohet har skapat så många ledsamheter för er så länge. Jag förstår men beklagar att du aldrig kan förlåta honom och att du önskar att din mamma stängt honom ute från hans barn. Jag respekterar dig och sörjer med dig, men ber att få påminna om att det vi pratat om i tråden inte är det engelsks ordet estrangement mellan två personer utan triangulering/onödig avskildhet som yttrar sig i umgängessabotage, ofta dolt genom ombud. Det senare verkar du ha sluppit utifrån vad jag förstår i din berättelse.

svenska.yle.fi/artikel/2016/11/20/berova-inte-barnet-sin-foralder-vid-skilsmassa-kan-vara-varre-dod-foraldern

Men du - du har ju nyss beskrivit din egen gripande berättelse om hur du som barn fick lida och må dåligt av en pappa som inte kunde eller ville ge dig den kärlek som du så gärna behövde. Och inte din mamma heller, såvitt jag förstår det som.

Då tycker jag att du borde förstå hur hemskt det kan vara för barn i en annan situation än din. De har, till skillnad från dig, en kärleksfull mamma eller pappa, som längtar efter att ge dem kärlek och omsorg - men de manipuleras av den andra föräldern att förneka dem den möjligheten. Du kan väl inte mena att det är en bra situation?

Läs gärna artikeln, om du inte redan ha gjort det, som Sebben länkade till lite högre upp i tråden. Där framkommer att ibland är det inte så enkelt att en kärleksfull, tillgänglig och välkomnande förälder får tillgång till sina barn eftersom barnen blivit manipulerade och påverkade av den andra föräldern.

Det som jag tyckte var särskilt hårresande var fallen när en pappa fysiskt misshandlar mamman, och barnen tar pappans parti för att de blivit manipulerade av honom, och ev. också för att de känner att han kan erbjuda dem större säkerhet. Barn är väldigt lättpåverkade och kan ofta offra sin egen längtan efter kärlek och närhet av en förälder efter manipulation. Tänk t.ex. på de barn som håller tyst om sina sexuella övergrepp eftersom förövaren annars sagt att denne kommer att döda mamman.

Tänk dig en situation där en mamma har hotat barnen med att ta självmord om de inte tar avstånd från pappan. Sedan kommer socialen och andra och lyssnar på barnet, och ger vårdnaden till mamman som kan fortsätta att fucka upp barnens liv.

Jag tycker annars att din berättelse tydligt belyser hur olika barn är, och vilken verklighet de upplever. Det som är gemensamt för alla barn är ändå att de alla önskar kärlek och värme från sina föräldrar i grunden. Men föräldrarna missbrukar ofta deras närhetsbehov på ett olämpligt sätt. Jag tycker det är så sorgligt.