Tonåringar som inte träffar pappa efter skilsmässan

Den här tråden var den mest remarkabla tråden jag någonsin läst på familjeliv! Här har vi en stackars pappa som blivit utfryst av sitt ex och som därtill har manipulerat sina barn att blockera och vägra kontakt.

Vad händer då? Kommer det någon enstaka kritisk röst, blandat med förståelse och empati för den här stackars pappans situation? Nej, i inlägg efter inlägg förödmjukas pappan och man attackerar hans sätt att uttrycka sig, brist på ödmjukhet utan att ge det minsta konkreta tips om vad han kan göra i sin situation.

Vad är det för fel på er? Vill ni att TS ska begå självmord. Vet hut! Man talar inte så till en person som lever i sorg för att ha mist sina barn. 

Till TS:
Fy sjutton, vad jobbigt för dig. Du verkar ju vara helt rättslös i det här. Det verkar ju vara en riktig rävsax du hamnat i. 

Vet inte om jag kan ge några bra råd, men jag bollar lite tankar så kanske någon av dem kan ge något iaf. 

* Du hade ju kontakt med en jurist, men ändå. Fortsätt rota i det juridiska, så du får veta mer vilka rättigheter du har och vilka juridiska möjligheter som står till buds. 

* Försök förmedla din kärlek till dina barn, så snart möjlighet ges. Jag tänker till exempel att du på utvecklingssamtal eller liknande, kan slänga in ett "Jag älskar dig", eller andra tecken på din kärlek. Visa dina barn i alla situationer du kan att du älskar dem, och att du gör allt i din makt för att kunna ha dem hos dig. I framtiden kommer de kanske kunna förstå och känna din kärlek, även om de nu är indoktrinerade av modern och inte kan se klart.

* Var strategisk gentemot modern. Släng gärna in komplimanger och skicka blommor på födelsedagen och liknande. Se till att inte bråka, utan byt ämne eller ducka allt sådant. Hon verkar ju tokig, men om du visar henne uppskattning kanske er relation ändå kan förbättras något, vilket förstås gynnar dina möjligheter till kontakt med barnen.

* Var listig och prioritera. Om hon bokar om möten bakom din rygg - ring till skolan varje dag och fråga om mötet bokats om. Om hon bokar tider du inte kan, se till att frigöra tid (prata ev. med chefen och förklara situationen och att du ibland behöver vara borta någon timme med kort varsel)- inget är ändå lika viktigt som dina barn just nu.

* Om du inte kan träffa dem för att de blockerar dig, så kan du kanske "haffa" dem på väg hem/till skolan, eller komma på lunchrasten och träffa dem emellanåt. Du kanske kan säga något i stil med: "Jag vet att du inte ville träffa mig, och det respekterar jag, men jag tänkte att du kanske ändå kunde ta emot den här presenten, det är en skateboard... Jag saknar dig..."

* Om det här med familjen kommer upp igen, att de vill att du ska säga upp bekantskapen med din familj, kanske det är strategiskt att inte säga sanningen, att du inte kan det. Det kanske är bättre att säga något i stil med: "Skulle du vilja träffa mig oftare då?" eller "det kanske jag borde för jag älskar ju er så mycket, jag ska fundera på det..."

* Om du lyckas komma närmare något av dina barn, så kanske du kan föreslå en mer anonym kommunikationskanal. T.ex. att du skapar ett Sven Svensson-konto på Facebook där ni kan föra samtal utan att mamman får veta...

Har du stöd och stöttning hos din nuvarande partner så att du orkar? Berätta om alla dina känslor och ventilera, annars blir det ännu jobbigare.

Gå i terapi igen, om du behöver bearbeta och sörja...

Varför begär du av TS att han ska reflektera över sitt eget beteende? Du antar då att han har gjort något fel. Vilka fel är det du menar att han har gjort? 

Om du själv blev fråntagen dina barn, hur självreflekterande skulle du vara? 

Håller du med mig om följande påståenden:

Det är inte alltid som det är båda som gjort fel. Ibland är det en som gjort fel, och en annan som gjort rätt?

Har man inte gjort något större fel, så behöver man inte sitta och leta efter fel hos sig själv, utan kan dra slutsatsen att orsaken sannolikt sitter någon annanstans?

Vad är det du menar att TS skulle ha fixat själv? Kom gärna med ett konkret tips han kan göra istället för ditt skuldbeläggande av TS. Tycker det var genialt av TS att fråga grannen att medla, ibland behövs det en tredje, neutral part för att få igång en förhandling. 

Så snällt av dig att upphöra med din "hjälp" till TS. Tror faktiskt han mår bättre utan att bli attackerad av dig när han har problemet att inte kunna prata med sina barn på tre år!

Är du en robot? Vem skulle inte bli fylld av sorg över att inte få träffa sina barn som man älskar? Självklart blir det drama, självklart jagar man upp sig känslomässigt. Helt absurt råd att inte prioritera rätt saker.

Varför skulle inte TS placera skulden där den hör hemma? D.v.s. om barnen tydligt blir manipulerade av hans f.d. så är det ju inte hans fel. Och det är svårt att skapa en positiv atmosfär med hans barn om han inte får träffa dem.

Nej, varför skulle du ha empati? Det kan man ju inte begära av en annan människa? Vad har du haft för barndom egentligen, som har lärt dig att inte ha empati för en person som mist sina barn.

På vilket sätt skulle TS vara gnällig, menar du? Är det för att han återkommer hela tiden till hur han saknar sina barn? Hur han längtar, och hur ledsen och förtvivlad det gör honom. Anser du även att de där lipsillarna som gråter efter att ha förlorat sina barn i en tsunami, också är gnälliga? 

Du pratar med en man i stor sorg. Tänk på hur du uttrycker dig! Vet hut!

Du utgår från början att mamman är engagerad och driven och tar ställning utifrån kön och inte utifrån TS text. Jag tycker TS visar prov på stor ödmjukhet trots sin svåra situation och resonerar klokt och svarar adekvat. Men även om han inte hade gjort det, så är det ändå förståeligt utifrån den situation han befinner sig i. När man har förlorat sina barn är det nog inte lätt att resonera klokt och förnuftigt alla gånger, vilket TS ändå gör i den här tråden.

Det låter ju mörkt när du beskriver den juridiska situationen och dina möjligheter att få hjälp av myndigheter. Du tycks ju också ha en väldigt bra koll på de olika instanserna och hur saker och ting fungerar. Risken med en juridisk process kan ju också vara att den tar tid och barnen är myndiga eller nästa myndiga innan den är över. En annan risk är att den försämrar, snarare än förbättrar, din relation till barnen och deras mor.

Men har du frågat juristen om det finns någon möjlighet att rättsinstansen slår fast din rätt till delad vårdnad eller åtminstone få träffa barnen någon dag i veckan? Jag tänker att det säkert måste krävas mer för att få till egen vårdnad av barnen, men att försöka få till ett sådant modest krav borde ha större chans att lyckas.

Kanske du kan försöka igen med soc, kanske kan du begära att få prata med en annan handläggare.

Med tanke på din beskrivning av att du har en ganska liten chans att vinna en juridisk process, kanske du behöver anta en annan strategi. Du skulle ju t.ex. kunna jobba med att i alla lägen visa dina barn, och ditt ex, att du inte är ett hot för dem, och att du älskar barnen på alla sätt du kan (som jag var inne på i mitt förra inlägg). Även om kontakten är väldigt mycket mindre än du önskar, så kanske du ändå får göra allt du kan av den du har i hopp om att en öppenhet hos dig kan leda till en bättre relation och mer kontakt.

Jag har svårt att tänka mig att mamman i längden kommer att kunna lyckas med att kväva barnens behov av en kärleksfull pappa. Någon gång kommer de att vilja ha kontakt med dig, även om det är om 2, 5, eller 10 år. Om de juridiska möjligheterna är uttömda tänker jag att du får göra det bästa av situationen och hoppas och vänta på att din tid kommer.

Ja, jag har ju inte som du läst mig in i ämnet - så visst finns det en betydande risk att barnen kommer ha de av mamman konstruerade negativa upplevelserna som saknar grund med sig in i vuxenvärlden. Men jag tänker att även om de ser saken utifrån mammans perspektiv, så kanske de ändå finner någon form av förlåtelse (av de synder som inte begåtts) när tiden har gått och söker kontakt, eller går med på kontakt.

Den forskning du hänvisar till är också säkert generell (d.v.s. det finns inget entydigt svar för att alla barn i den här situationen inte tar återupptar kontakten med föräldern). Om du kikade närmare på den skulle du säkert upptäcka att förälder och barn ibland återförenas i vuxen ålder. Det finns alltså i så fall hopp. Det som talar för det är att människor alltid har en strävan att försöka reparera sina brister i barndomen. Om barnen t.ex. skulle börja gå i terapi som vuxna skulle de kanske upptäcka indoktrineringen i barndomen och ta kontakt.

Om den juridiska vägen inte är möjlig så tänker jag då att du faktiskt ändå kan hitta på smarta strategiska saker för att öka dina chanser till kontakt nu eller i framtiden. Om vänlighet inte fungerar på mamman, ska du kanske inte använda det. Det blir dock ett dilemma att vara hård mot mamman och samtidigt visa kärlek till barnen, eftersom det då ger mamman ett slagträ att använda mot dig.

Du kan givetvis inte ge upp din nuvarande relation för att försöka få tillbaka dina barn. Däremot är ett uppslag att låtsats bryta med din partner om du tror att det skulle ha någon effekt.

Sen tycker jag det är jättebra att du tar upp den här problematiken här och i andra kanaler. Det är ett problem som inte uppmärksammas tillräckligt mycket, och som vi alla behöver få veta om. Särskilt de människor på soc och andra myndigheter som ska bedöma sådana här fall! Låter som ett jätteintressant sommarprat, för övrigt.

Otäckt detta med Breivik. Visar ju hur viktigt det är att båda föräldrarna finns i barnets närhet, särskilt i sådana fall där en av föräldrarna har en psykisk störning.

Ja, då finns det ändå hopp! Även om relationen blir skör, kommer den kanske kunna växa sig starkare om du är extra psykologisk och strategisk.

Hemskt att okunnigheten är så stor inom det här området. Jag hoppas verkligen att det blir ett genomslag för pappors underläge i sådana här situationer. Den här fördomen som många kvinnor har att mammor alltid är mammor, är något som ställer till det i de fall när mamman har olika former av psykiska problem och utgör en fara för sina barn.

Ja, då vet du ju att det har en potentiell effekt. Om det vore jag, skulle jag nog pröva att fejka ett uppbrott, leva som särbo och träffa min partner i smyg utan att barnen eller mamman hade möjlighet att få reda på sanningen. Jag skulle acceptera en absurd lösning i en absurd situation. Men jag förstår mycket väl att du resonerar annorlunda - det finns en moralisk aspekt i det också, givetvis, och risken är att hon då får veta att du ljugit en vacker dag.

Även om det känns otäckt, är det både viktigt och intressant och jag tror att det behöver komma på agendan mer så att folk förstår. Kanske du kan höra av dig till media och berätta om din situation. Kanske det inte skulle hjälpa dig så mycket personligen, men vem vet. Det skulle iaf vara ett startskott på att lyfta och medvetandegöra frågan.

Den här boken är skönlitterär, men också biografisk, och handlar om en situation liknande TS..

www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/a/50rdAE/en-dansk-mans-narkamp-med-sverige

Ja, gud. Man undrar ju hur det kan gå till i Sverige när man läser boken. Det verkar vara en tydlig brist att det är så svårt att kunna överklaga sådana beslut rättsligt. Tiden som går stärker ju mammans case, också..

Tyckte det var intressant när barnen beskyllde pappan för att ha lagat en för varm soppa, och att de var tvungna att plocka undan efter sig hos honom. Ett av tecknen vid "parenting alienation" är enligt artikeln som Sebben länkade till att barnen anklagar den andra föräldern för mycket triviala saker. Det låter ju då som argument som barnen själva hittat på i sitt avstånd mot föräldern.

Jag tänker att om kunskapen om parenting alienation fanns hos socialsekreterare, allmänhet och rättsinstanser skulle sådana här fall kunna utredas mycket bättre och noggrannare. Det verkar som själva anklagelserna barnen kommer med verkar paralyserarande på alla berörda, så att det logiska tänkandet upphör.

Men du - du har ju nyss beskrivit din egen gripande berättelse om hur du som barn fick lida och må dåligt av en pappa som inte kunde eller ville ge dig den kärlek som du så gärna behövde. Och inte din mamma heller, såvitt jag förstår det som.

Då tycker jag att du borde förstå hur hemskt det kan vara för barn i en annan situation än din. De har, till skillnad från dig, en kärleksfull mamma eller pappa, som längtar efter att ge dem kärlek och omsorg - men de manipuleras av den andra föräldern att förneka dem den möjligheten. Du kan väl inte mena att det är en bra situation?

Läs gärna artikeln, om du inte redan ha gjort det, som Sebben länkade till lite högre upp i tråden. Där framkommer att ibland är det inte så enkelt att en kärleksfull, tillgänglig och välkomnande förälder får tillgång till sina barn eftersom barnen blivit manipulerade och påverkade av den andra föräldern.

Det som jag tyckte var särskilt hårresande var fallen när en pappa fysiskt misshandlar mamman, och barnen tar pappans parti för att de blivit manipulerade av honom, och ev. också för att de känner att han kan erbjuda dem större säkerhet. Barn är väldigt lättpåverkade och kan ofta offra sin egen längtan efter kärlek och närhet av en förälder efter manipulation. Tänk t.ex. på de barn som håller tyst om sina sexuella övergrepp eftersom förövaren annars sagt att denne kommer att döda mamman.

Tänk dig en situation där en mamma har hotat barnen med att ta självmord om de inte tar avstånd från pappan. Sedan kommer socialen och andra och lyssnar på barnet, och ger vårdnaden till mamman som kan fortsätta att fucka upp barnens liv.

Jag tycker annars att din berättelse tydligt belyser hur olika barn är, och vilken verklighet de upplever. Det som är gemensamt för alla barn är ändå att de alla önskar kärlek och värme från sina föräldrar i grunden. Men föräldrarna missbrukar ofta deras närhetsbehov på ett olämpligt sätt. Jag tycker det är så sorgligt.

Jag för min del, tycker det låter extremt osannolikt att barn utan påverkan stänger ner all kontakt med sin ena förälder, utan någon rimlig anledning när föräldern är en älskande, förstående och empatisk person.

Varför skulle barnet agera så på egen hand? Det naturliga för barn är att vilja ha kontakt med sina anknytningspersoner.

Visst kan det vara så att det finns saker som TS inte berättar, att han egentligen har slagit barnen, eller tolkar signalerna fel. Jag själv tror inte det. Hans berättelse hänger samman - det är betydligt mycket mer sannolikt att det finns en koppling mellan mammans negativa beteende, hennes svart och vit-tänkande, hennes extrema svartsjuka och barnens avståndstagande.

De här problemen satte ju igång precis efter att TS hade träffat en ny. Och när han uppgav att det var slut, förbättrades relationen till barnen. Det är uppenbart att TS relation med sin nya bonusmamma är orsaken till att barnen har tagit avstånd från TS.

Varför skulle barnen vara så hatiska mot TS nya familj om mamman inte var det? Varför vägrar mamman att svara på TS förfrågningar om att få ha barnen? Varför låter inte mamman honom vara med på utvecklingssamtalet och bokar om tiden för att han inte ska kunna vara med?

Vad menar du det är i hans berättelse som tyder på att det här inte handlar om PAS? Jag tycker att TS slutsats är riktig, det här handlar om barn som blivit starkt påverkade av sin förälder, som ett skolboksexempel för hur den ena förälders egna känslor inför en skilsmässa har påverkat barnens relation med sin pappa på ett fruktansvärt sätt.

Ja, jag beklagar verkligen! Det måste vara som en chock att få det här beskedet så plötsligt. Samtidigt så verkar det som om ditt ex har börjat förstå att hon behöver ta hjälp av dig i den här situationen. Kanske det här innebär en vändpunkt...

Håll hoppet uppe och ge inte upp!

Ja, eller också så bryts trenden nu, och så blir det annorlunda. 

Jag håller tummarna för att rättvisan och förnuftet segrar och att dina barn tillåts hitta tillbaka till dig. 

Kolla upp om du kan spela in samtalen. Kanske behöver du då ha hennes medgivande, och det kanske hon inte ger dig. Men kolla upp möjligheten. Det kan ju tänkas att hon säger saker som du kunde ha nytta av rättsligt. Det ger ju också en bild av vilken typ av samarbetspartner hon är, när du samtal efter samtal pratar om att hon ska boka en tid för advokatmöten och hon inte gör det. Kanske en domare som skulle lyssna på samtalet skulle göra samma bedömning som du, d.v.s. att hon inte har förmågan att kunna planera och hålla tider med barnen.

Annars så är det inte helt fel att hon ringer till dig nu och pratar. Det är säkert en form av terapi från hennes sida, även om hon inte är medveten om det, men också kanske en konsekvens av att hon förstår att hon behöver ta dina rättigheter att få tillgång till dina barn på allvar. Att hon inte kan smita undan sitt ansvar hur länge som helst.

Håll modet uppe, du vet inte vad som kommer hända i framtiden. Kanske kommer hon till slut acceptera och bearbeta att du har gått vidare och har hittat en ny kvinna. Kanske träffar hon en ny man, och blir så betuttad att hon gladeligen låter dig ta hand om barnen medan hon är med honom.

Det är förresten inte en så dum idé av dig att föreslå. Du skulle kunna säga att du tycker hon är en fin person, även om ni inte passade tillsammans och att du lider av att se henne ensam. Skulle hon inte kunna försöka hitta en ny man. Du kan erbjuda dig att ta hand om barnen några dagar så att hon kan lägga lite tid på att skriva in sig på dejtingsidor och ta ett fint kort på sig själv, etc...

Ge inte upp, min vän! Jag tror att situationen kommer ordna sig så småningom. Ta hand om dig!

Tack, roligt om jag lyckades peppa dig lite!

Ja, det är verkligen en djungel därute. Man blir alldeles matt ibland av alla olika åsikter om ens person och ens tankar. Men jag tror det är nyttigt, också. Ser att du också är ute och diskuterar då och då!

Intressant med den nya lagen av inspelningar. Jag har hört att det finns appar som automatiskt spelar in alla samtal på en telefon, men det kanske du redan vet?

Ja, det kanske är ett försök till rentvående beteende vi ser. Vi får hoppas att hon inte lyckas i så fall.

Jag tycker inte att det verkar finnas någon risk med att uppmuntra henne att dejta. Särskilt inte om man gör det utifrån ett omsorgsperspektiv. Med lite tur träffar hon någon, och lägger mindre fokus på barnen en tid. Tror inte du förlorar något på att försöka.

Väntar med spänning på nästa rapport! :)
Ta hand om dig!