Tonåringar som inte träffar pappa efter skilsmässan

Hur behandlade du mamman när ni var tillsammans? Tog du din del av ansvaret hemma? Har du ett stabilt temperament?

Finns det något du hade kunnat göra bättre när ni var tillsammans? Finns det något du hade kunnat göra bättre i umgänget med dina barn fram tills nu? Anklagar exet eller barnen dig för något (oavsett om du tycker att de har rätt eller ej alltså)?

Det är möjligt att du bara råkat ut för en riktig psykopat till kvinna. Men det ringer varningsklockor hos mig just för att du verkar så övertygad om att du aldrig gjort något fel. Då undrar jag om det verkligen är så, eller om du bara helt och hållet saknar insikt.

Varför blandade du in din granne i det hela förresten?

Anonym (lejon)

Äldre 13 Jul 01:49

#45

Rudbeckius skrev 2019-07-12 09:32:29 följande:

Hej! Jo, jag har ett mycket stabilt och glatt humör, haft det genom livet. Men skilsmässan var nog normalt jobbig för båda föräldrarna. Inga varningsklockor dittills.

Jag skötte merparten av hemsysslorna och pysslade med barnen om kvällarna. Sista tio åren ungefär jobbade hon över mycket. Utbrändhet och oro var några av bekymren. Hon orkade inte träffa folk och tyckte att jag var jobbig osm ville prata, umgås, göra aktiviteter. Det var tydligt. Jag försökte allt stötta henne, men hon drog sig inåt alltmer, ville inte visa svaghet. Några gånger försökte hon följa nyheter m m och delta i samtal. Då var jag mycket glad. Barnens mormor slutade jobba i förtid pga stress och oro, hon lever mycket isolerat med multisjuke morfar som nåns sorts gisslan han med faktiskt (det har jag inte tänkt på förut).

Exet och med henne barnen har nyligen berättat för en vän (som fick spela in) vad de anklagar mig för. Omdömet är att det är mycket vagt och trassligt, svårt att förstå - mycjet handlar om att de rättfärdigar att de kan låta tiden gå så här länge. De betonar sin rätt att vara ifred och leva avskilt. De visar ingen empati alls. Det återkommer att jag inte ska ha en ny familj alls, men lite omskrivet och dolt sagt. Jag fick framfört att jag kunde tänka mig en sorts kort familjemiddag nån gång i månaden och då belv det fart på dem, nån sorts enerig, men det handlade mest om att det hade de minsann föreslagit för tre år sedan och då tycket jag inte att det var en bra idé minsann... Några gånger har barnen genom åren uttryckt för andra att de visst gärna träffar pappa och kan bo med pappa igen. Då har mamman varje gång blivit rasande i efterhand och sagt att de inte sagt så. Utomstående som bevittnat detta tystnar och berör inte ämnet mer. Mamman lever rätt isolerat med ungdomarna.

Jag kan inte bedöma om det är psykopati, hur som helst finns ingen medicinsk hjälp att få så länge hon klara jobb och hushåll. Jag tror att det handlar om viss utbrändhet, oförmåga att bearbeta känslor av besvikles, kanske skam, kärlek hon inte trodde fanns kvar omvandlades till nån sorts hat och projektion. Så ledsamt och onödigt. Och det drabbar barnen.

Grannen är en mycket god vän sedan 11 år och hon kontaktade mig, som du ser i ursprungstråden. Hennes man har haft en svår sjukdom precis. Tyvärr vill hon inte läsa på alls om den här sortens mobbning/förfrämligande, utan hon blev bara förskräckt över mammans starka känslor och då var automatiskt felet på mig pappan... barnen glöms tyvärr ofta bort i de här samtalen. Det är verkligen smärtsamt och otrevligt, hela ämnet. Varningsklockor har verkligen ringt i flera år nu och jag har så svårt att förhålla mig till detta. Det känns overkligt och såå onödigt..

Nu beskrev du ju mest ditt ex och alla hennes svagheter och hur hon betett sig fel. Inte mycket reflektion kring ditt eget beteende. Och inte heller något svar på varför du bad grannen fixa ett möte istället för att fixa det själv...

Anonym (lejon)

Äldre 13 Jul 10:16

#53

jrockyracoon skrev 2019-07-13 03:35:50 följande:

Varför begär du av TS att han ska reflektera över sitt eget beteende? Du antar då att han har gjort något fel. Vilka fel är det du menar att han har gjort?

Om du själv blev fråntagen dina barn, hur självreflekterande skulle du vara?

Håller du med mig om följande påståenden:

Det är inte alltid som det är båda som gjort fel. Ibland är det en som gjort fel, och en annan som gjort rätt?

Har man inte gjort något större fel, så behöver man inte sitta och leta efter fel hos sig själv, utan kan dra slutsatsen att orsaken sannolikt sitter någon annanstans?

Vad är det du menar att TS skulle ha fixat själv? Kom gärna med ett konkret tips han kan göra istället för ditt skuldbeläggande av TS. Tycker det var genialt av TS att fråga grannen att medla, ibland behövs det en tredje, neutral part för att få igång en förhandling.

Man kan inte kräva att folk ska lägga alla sina erfarenheter åt sidan i sitt bemötande till andra, och ignorera intrycket de får av en situation. Jag känner inte ts eller någon av de andra inblandande, jag har inte hört mammans eller barnens sida av historien, jag inte bevittnat något av det som skett själv. Det enda jag har att gå på är ts egen historia och den tolkar jag utifrån mina egna erfarenheter och min egen världsbild. Och det är svårt, för det kan ju vara så att ts är helt oskyldig i den här situationen och att mamman bara är en galning, och i så fall är det hemskt synd om honom, så är det.

Men det faktum att han framställer sig själv som så felfri och inte ens verkar förstå vad jag menar när jag ber honom reflektera över huruvida han gjort några misstag eller ej, att han bad grannen fixa ett möte (vilket dels är märkligt rent socialt men också oväntat eftersom en förälder som blivit av med sina barn inte brukar vilja lämna över det till grannar och andra att fixa situationen), och att barnen själva inte vill ha kontakt med honom, gör som sagt att varningsklockorna börjar ringa.

Lägg till på det min egen livserfarenhet som säger att mammor oftast in i det längsta gör vad de kan för att sätta sina barns välmående framför sitt eget, att pappor ofta brister i sitt föräldraskap och att barn tenderar att älska sina föräldrar även när dessa betett sig illa.

Jag tycker på riktigt att det är väldigt synd om ts om allt gått till så som han beskriver det. Och jag förstår att det då också är extra synd om honom för att några av oss inte förbehållslöst köper hans sida av saken. Samtidigt - baserat på det han skrivit hittills - verkar han inte alls vara typen som tar på sig skulden för saker han inte har gjort, och därför känns det inte heller som särskilt riskabelt att ställa frågor som uppmuntrar till självreflektion.

Anonym (lejon)

Äldre 13 Jul 13:41

#57

Rudbeckius skrev 2019-07-13 11:02:56 följande:

Varmt tack för bra råd. Vi får ha överseende med de som svarar - ämnet är verkligen ångestframkallande och nästan obegripligt. Som mobbing ofta är. De som hör om detta, inklusive vi som dras in i det, reagerar ju först med förnekelse, sedan projektion, försök till förhandling, ilska och slutligen sorg och kanske förhoppningsvis acceptans/nyorientering till sist. Det verkar ta många år för den här sortens problem.

För kommentatorerna verkar det vara första gången de ens hör om onödig avskildhet och hämndlystnad genom barn/ombud efter skilsmässa. De reagerar nog som jag själv kanske hade gjort för några år sedan. Men jag visste inte ens om den här sortens forum då..

Det är inte första gången jag hört om det, jag har tvärtom hört om liknande fall flera gånger, men det har sedan visat sig att situationen varit mer komplicerat än man först trott, och att den uteslutna föräldern uteslutits av en god anledning. Det måste inte vara så i det här fallet, det vet ju du bättre än jag, men du har inte skrivit något som gett mig en anledning att se dig som särskilt trovärdig.

Anonym (lejon)

Äldre 14 Jul 09:39

#63

Rudbeckius skrev 2019-07-14 07:24:29 följande:

Jag var på kalas i fredags (ett dussin gäster, varav typ hälften känner mitt ex med. Grannen som nämns i trådstarten var med).

Jag nämnde lite skämtsamt min tråd här på FL och fick ungefär kommentarerna att de nog såg orsaken främst som att exet ju inte kan tåla att jag så snabbt (dröjde ändå ett år..) hittade ny kärlek och bonusfamilj och att exet nog ändå alltid varit så osocial.. att jag verkar lycklig retar henne osv..

Jag fördjupade inte diskussionen. Fick några kramar. Ville inte förstöra kalaset med min stora sorg och saknad och de andra verkade inte direkt tänka att detta är ju allt är en sorts halvt dolt familjevåld mot barn. Suck.

Du sa att du haft kontakt med socialtjänsten så jag antar att du har lämnat in en stämningsansökan till tingsrätten eller ansökt om umgängesrätt? Vilka av era närstående har socialtjänsten talat med i sin umgängesutredning? För det låter som att många i er närhet - både vänner och rektorn - ser att du inte har någon kontakt med barnen. Och du berättade även om några som sett ditt ex bli rosenrasande när barnen sagt att de vill träffa dig. Har socialtjänsten intervjuat dessa personer?

Det är ju också väldigt negativt i rättens ögon att ditt ex vägrat dyka upp på familjerättens möten. Med det i åtanke låter det som att du har ett bra case, och det kan ju personalen från familjerätten vittna om. Fortsätt försöka få till sådana möten, för ju fler ditt ex vägrar komma på, desto sämre framstår hon.

Ni upprättade inget umgängesavtal vid skilsmässan?

Anonym (lejon)

Äldre 14 Jul 15:20

#65

Rudbeckius skrev 2019-07-14 11:33:36 följande:

Socialtjänsten brydde sig inte värst och intervjuade bara mamman och barnen. Mig pratade de med typ 10 minuter i telefon.. jag tror inte de bryr sig om den här sortens övergrepp på barn och jag är rätt övertygad om att de inte bryr sig om barnens rätt till pappa och hans släkt, tyvärr. Jag tror inte alls de följer sina egna föreskrifter om barnens bästa. De är väl sönderstressade med och koncentrerar sig på mindre dolda övergrepp.

Jurister (har kontakt med en byrå sedan i våras) säger att jag kan gå till domstol eftersom exet vägrat samverka men mina barn är ju så stora att de måste lyssnas på och det är svårt att bevisa att de utnyttjas av mamman. Domstolen vill att vi ska ha försökt samverka och finna lösning först innan vi hamnar i tvist hos domstol och jag får ju inte henne till samtal ens hos juristen eller Familjerätten. Jag varnas också för Familjerätten eftersom även de sägs ha låg kvalitet i sin handläggning. De t o m värnar en förälder som krånglar.

Vi hade en överenskommelse om gemensam vårdnad enligt domstolsbeslutet vid skilsmässan med vanliga boendet varannan vecka. Nåt skriftligt umgängesavtal gjordes inte, jag kunde inte ens drömma om den här sortens utveckling, år efter år..

Om du anmäler till tingsrätten så beordrar de socialtjänsten att göra en umgängesutredning, och då kommer de att prata med er alla inklusive närstående. Har du gjort detta? Har du anmält henne för umgängessabotage?

Vem har varnat dig för familjerätten?

Mig veterligen ses umgängessabotage som något väldigt allvarligt och kan leda till att den föräldern som saboterar blir av med vårdnaden.

Anonym (lejon)

Äldre 14 Jul 17:44

#67

Rudbeckius skrev 2019-07-14 15:31:58 följande:

Nej inte ännu. Min jurist sa tidigare att det inte var någon idé pga barnens ålder. Mitt problem var vanligt bland tonårsföräldrar. Så tyvärr, i teorin har du rätt men inte i praktiken har det inte fungerat med barn över 12 år (de kan inte påverkas eller fatta ogrundade orättvisa beslut). Men sedan i våras kan pappor få enskild vårdnad om umgängessabotage sker enligt ett färskt beslut från HD. Men det har ännu inte testats avseende tonårsbarn.

Vänner och internet berättar hur underligt familjerätten fungerar. Sök på motsatsen - det finns inget positivt och de låter bli att själva redovisa nån sorts utvärderingar. De förutsätter att två sunda föräldrar träffas frivilligt och gör upp om barnens bästa. Tyvärr funkar det ju inre om den ena blockerar.

Men detta har pågått i flera år? Hur gamla är barnen?

Det är nog svårt att tvinga tonåringar till umgänge med den ena föräldern om de inte vill. Däremot måste man ju kunna utreda om det förekommit sabotage oavsett.

Vad menar du med att pappor sedan i våras kan få enskild vårdnad? Det är väl inget nytt? Och menar du att det har varit så för mammor förut, alltså att lagen varit olika för de olika könen?

Du måste ju inte gå via familjerätten men du vet ju redan att hon vägrat dyka upp så ta med det i eventuell utredning senare. Och jag tror inte man ska tro varken på allt man läser på internet (har själv efter en hastig googling inte hittat något direkt om att familjerätten skulle ha underligheter för sig som regel) eller det man hör vänner berätta.

Anonym (lejon)

Äldre 14 Jul 22:34

#69

Rudbeckius skrev 2019-07-14 18:09:02 följande:

Ja, det har pågått i flera år. Barnen är tonåringar. Det går inte att tvinga tonåringar. Tråden handlar om just det dilemmat och vad som är känsliga ungdomars fria vilja i lojalitetskonflikt och den sorg detta innebär - ett sorts halvt dolt övergrepp.

Pappor har naturligtvis haft möjlighet att få enskild vårdnad i decennier, studerar du de inte så många fall då det hänt så handlar det ofta om mammans missbruk, sjukdom eller otrygga leverne. De fallen är i klar minoritet.

Familjerätten hade varit en utväg men nu prövar jag att få möte hos svindyr jurist men hon förhalar - lovar vagt, ändrar sig och uteblir. Hon vill leva avskilt med ungdomarna, bli lämnad i fred.

Man ska verkligen inte tro allt man läser på internet eller hör från vänner. Jag länkade till en nyutkommen bok i tråden ovanför. Men det är väl synd att myndigheterna inte mäter och offentliggör bra effekter och statistik om sitt arbete, t ex i könstermer. Inga alls. Men vad ska vi då basera vårt tänkande på, helt på egna spontana tankar? Man hittar material om man söker, på engelska finns det förstås ännu mer.

Nyligen listade WHO problematiken på sin lista som en ny sorts psykologiskt våld inom familjen:

https://karenwoodall.blog/2019/05/27/world-health-organisation-recognises-parental-alienation/

Just nu fokuserar du väldigt mycket på att du känner dig orättvist behandlad, och du är övertygad om att du är utsatt för något som många pappor utsätts för, och att ingen kommer att stå på din sida. Det är lätt - särskilt om man är i din situation - att dras med i det man läser om PAS och diskriminering mot pappor, men faktum är ju att du inte testat anmäla henne för umgängessabotage, och att du inte testat ansöka om vårdnad. Du utgår ifrån att det inte kommer att fungera, men du har inte ens försökt. Försök först! Prata med andra jurister om just den där juristen/byrån som du pratat med inte ville hjälpa dig.

Även om de inte kan tvinga dina tonåringar att umgås med dig, och även om du antagligen inte kommer att få full vårdnad själv, så visar du dina barn att du kämpar för att få träffa dem. Att prata och säga att man vill ses är en sak, men det är ju möjligt att dina barn är sårade just för att de inte ser dig kämpa tillräckligt. Det har tagit dig flera år att ens uppsöka jurist, om jag förstod saken rätt. Förlåt för att jag var hård förut, jag har egna erfarenheter som spökar. Jag menar inte att skambelägga dig för att det tagit tid, jag vet hur det kan bli när man tror att något ska lösa sig och sedan går det mer och mer tid och det blir svårare och svårare att ta tag i saken, men låt det inte gå ännu mer tid nu.

Jag tror helt enkelt inte på att män diskrimineras i vårdnadstvister. Mina erfarenheter har gett mig bilden att män faktiskt oftare är olämpliga som föräldrar. Och det faktum att män är överrepresenterade i våldsbrott och i sexualbrott, att de är föräldralediga i mindre utsträckning och vabbar mindre, och att barn hellre pratar med sina mammor än sina pappor, gör mig ännu mer övertygad om den saken. OM jag har rätt så är det goda nyheter för din del, för det ökar dina chanser att få rätt i domstolen.

Tonåringar som inte träffar pappa efter skilsmässan

INNEHÅLL