Tonåringar som inte träffar pappa efter skilsmässan

Vems tanke är det med varannan vecka och hur gamla är barnen? Du är medveten om att barnen har möjlighet att välja själva hos vem dom skall vara efter en viss ålder, (minns inte om det är 13)?

Menar du att ditt ex ligger bakom dom här problemen? Det kan du ju inte alls veta, dina barn är snart vuxna och är helt egna individer med känslor och vilja. 

Vad du får göra hur ingenting med hur dina handlingar mottas, allt man gör får konsekvenser. Jag har själv barn i yngre tonåren som inte gärna är med exets nya familj med dom barnen som hängde med där, dom vill ju träffa sin pappa men inte främmande andra barn och ny partner som det skall bos och resas med. Jag kan lätt leva mig in i att jag inte skulle gillat det som barn, att behöva leva med främlingar i mitt hem. Är det verkligen svårt för dig att förstå?

Jag hade gett förslag på saker att göra bara du och de tidigare barnen, självklart. Släpp taget om ditt ex och vad hon kan ha gjort och inte, hon rör inte dig längre. Du valde att skiljas, då är det barnen du har en koppling till, inte längre exet eftersom du har tagit bort det bandet. Du kan bara ha kontroll över dina handlingar, vad andra gör är inte din sak.

Överenskommelser kan ändras över tid. Du antar bara att mamman är illvillig, hoppa över att tänka på sånt är mitt råd. Jag hade tyvärr en jättesmutsig skilsmässa och det jag lärde mig av det är att inte lägga energi på hur den andre tänker etc utan bara vara neutral och ägna mig åt barnen och mitt eget liv.

Varför skulle mamman vara hämndlysten eftersom du har varit en toppenman och pappa? Om du menar att hon psykiskt sjuk så är det din plikt att skydda dina barn från det. Eftersom du inte har gjort det så tror jag att det ligger mer bakom än vad du berättar, annars hade en normal förälder dragit igång hela maskineriet med att stämma på vårdnaden. Varför i hela friden skulle ditt ex vara hämndlysten mot dig om du har varit en bra person? Och dina barn?

Skolmöten etc ser du till att du får info direkt från skolan. Har du inte haft det hela tiden, har ditt ex skött kontakter med skolan? Vinterstövlar till tonåringar, hur tänker du nu? Stulen mobil, vill barnen ha kontakt med dig så berättar dom sånt. Missade att hon ville skiljas, spelar ju iofs ingen roll, ni har inte längre något ihop. 

Du missförstår återigen, du kan kontrollera vad du gör, vad ditt ex gör är bortom din kontroll. 

Jag märker att du har svårt att förstå min text, det skulle kunna vara sånt som sätter käppar i hjulet, att du har svårt att tolka och förstå andra människor. Om du har som du beskriver varit en närvarande och bra pappa så borde redan nu barnen vilja ha kontakt med dig. Om problemen du beskriver har kommit iom skilsmässan och din nya familj så kommer barnen att komma till dig över tid, om du har varit en bra människa och pappa, tror inte att du behöver oroa dig i så fall.

Det spelar ingen roll om man är mamma eller pappa, skyldigheterna man har är detsamma. Du har ansvar enligt lag? Hur tänker du då, dom vill ju inte vara med dig bevisligen?

Du är väldigt defensiv, vad är orsaken till det när folk här försöker hjälpa dig?

Barnen kanske har det jättebra nu, utan dig? Livet går ju faktiskt vidare även när pappan försvinner till en ny familj. Är du ett offer? Nej, det är du inte, hoppa över det tänket helt.

Hade du fokus på dina barn när ni skildes, när slutade dom vilja ha kontakt med dig eftersom ni vara så tighta innan?

Om dom inte vill ha kontakt med dig så får du nog bara gilla läget. Något har du ju gjort för att gå till jättenära till no contact. Mina barn skulle aldrig någonsin gå från det till så som du har det, inte en chans. Tror det är något du missar här.

Onödigt avskilda är din bedömning, det vet du inget om.

Du har ett märkligt fokus på ditt eget mående och inte på barnen. På vilket sätt är någon hjälpt av att du ser dig som ett offer? Hoppa över det och skrid till handling istället, lös problemet istället för att oja dig.

Som exempel, när mina barn varit utomlands nu med sin pappa i några veckor så facetime-ringer dom upp mig varje kväll. Så nej, dom skulle inte plötsligt sluta med sånt. Dessutom så har du kontakt med barnen, dom kontaktar dig när dom vill/behöver saker, de blockerar inte bort dig.

Du har snurrat upp dig i ditt eget tänk runt det här med en massa vilda teorier om mammans skuld. Jag tror inte att det hjälper alls. Om det skulle vara så som du spekulerar i så tror jag att det bästa sättet ändå är att finnas till hands så som du gör när dom kontaktar dig. Det kan även vara så att du har gjort dig skyldig till något som du inte vet om, du verkar helt övertygad om din egen förträfflighet, det är en varningsklocka. Jag kan lätt räkna upp saker jag gjorde fel i min relation med barnens pappa, det är det normala.

Min uppgift(?) är inte att trösta dig, en vuxen person på något vis. Du är vuxen och skall bete dig som en sådan. Som sagt, var lösningsorienterad.

Du ser det inte själv men man märker det på hur du svarar här. Jo, jag är ok på kommunikation faktiskt, både privat och i min yrkesroll.

Vad innebär det du benämner som vårdnadsansvar då? På vilket sätt går det att tvinga en tonåring att spendera tid med dig? 

Ödmjukhet är en bra egenskap att ha, annars kan man utveckla den. Man kan tänka att man kan ha gjort fel någonstans, självreflexion är bra. Samspel människor emellan är sällan svart/vit, du har en kraftig slagsida åt det i hur du resonerar. Du tänker att du är mobbad - på vilket sätt gagnar det barnen och dig? Rent konkret? Mitt ex hittade på alla möjliga hyss när det tog slut mellan oss, försvann b la i veckor och lät bli att betala alla räkningar som var hans. Tänkte jag då att han var dum och gick upp i att känna mig illa behandlad? Kanske lite ja men det jag självklart gjorde var att ordna allt som han smet ifrån. Gnälla får andra ägna sig åt, det hjälper inte alls när saker blir svåra.

Det är fler än du som har dagar som består av möten, det löser man enkelt via t ex Skype när det inte är tvunget att man är på plats. Glöm bort kön, se till individer istället för att generalisera bittert. Fast det är kanske inte lika kul, är kanske skönt att tycka synd om sig själv och skylla på andra? Isch, sånt ger mig rysningar.

Sluta vara en drama queen och se till att mötestider hålls istället, det är inte så jävla svårt. Koncentrera dig på det som behöver ske istället för att ha konspirationsteorier av olika slag. Jag hade aldrig orkat lägga energin så som du gör, har fullt upp med krävande jobb och privatliv. Om det nu skulle vara så att den du skaffade barn med plötsligt blivit jättekonstig (vilket jag starkt betvivlar) så är det sista du skall göra att ge energi på sättet du gör.

Skall skicka ett sista meddelande, sen får det räcka eftersom du inte tar till dig det man säger.

Du säger till möteshållaren att du vill att alla parter är med och vilka tider du kan. Hur gör du på jobbet?

Dina barn kontaktar dig så du gör mesta möjliga av den kontakten.

Du misstolkar vad man ska lägga energi på...inte emotionella känslor av kränkthet och drama utan på att t ex ge tonåringarna förslag på riktigt roliga saker att göra ihop. Återigen, vad är vårdnadsansvar?

Mitt privatliv består verkligen inte av bara barnen, det innehåller mkt mer än så. Du koncentrerar dig på helt fel saker, lös problemet istället för att jaga upp dig kändlomässigt.

Mitt råd som jag upprepat i många variationer är att du istället för att placera skuld hos alla förutom dig själv skall nå fram till ungdomarna genom sätt som kan funka. Inte genom konflikter och skuldbeläggande utan genom att locka på bra sätt. Gör så att dom associerar kontakt med dig till bra saker istället för jobbighet som man helst vill undvika.

Empati hos mig, va?! Varför skulle jag ha det, för att jag är kvinna eller? Vill du umgås med dina barn eller bara få gnälla här? Alltså du känns så gnällig, passiv och svag att jag skulle kunna förstå att du är en svår person att ha att göra med. Att du kommenterar mitt språk...haha..

Fast han skriver tidigare att han har kontakt med barnen, de skickar sms när dom behöver påskrifter, vill ha saker etc. Sen så förnekar han att det finns kontakt.

Vad gör man när livet blir riktigt svårt, skrider till handling eller lägger skuld på alla andra som man själv tycker behandlar en illa? Jag vet vad jag väljer och hur jag vill övertyga andra att bete sig. Du får tycka annorlunda.

Du och vi får enbart höra den ena partens sida av saken. TS ser inga som helst fel i sitt eget handlande historiskt eller nu, det är verkligen anmärkningsvärt. Bäst resultat får man mest troligt genom att förhålla sig neutral och inte dras med i andras kränkta beskrivningar. Jag vet genom egna erfarenheter hur otroligt mycket skitsnack och lögner en separation kan dra igång, det finns inte alltid mycket substans när skuld skall placeras. Så klokt är att se nyktert på infekterade situationer.

Vet hut? :D 

Ja, det är ju det första man tänker, att sådant här inte kommer rakt ut ur ingenting. Eller så kan det vara en trollning av någon inte helt frisk, den tanken har slagit mig från start. Tonen och beskrivningarna är såpass udda och selektiva, det får mig att fundera. Vad skulle få mig, engagerad och driven mamma att agera på sättet som tonåringarnas mamma beskrivs göra..tja, en narcissist t ex. Det ensidiga skuldbeläggandet och undvikandet av raka frågor här är står ut. En man vill oftast inte gärna ses såpass mycket som ett offer som TS vill utan brukar vara lösningsorienterad och diskutera konkreta saker. Inte mjölka medkänsla.

Om TS verkligen hade varit engagerad i sina tonåringar så hade väl även om det tar emot socialtjänsten varit nästa anhalt. Eller 2.5 år tidigare om det varit jag :) Eftersom mamman enligt TS är en psykopat.