Inlägg från: Anonym (FS) |Visa alla inlägg
  • Anonym (FS)

    Tonåringar som inte träffar pappa efter skilsmässan

    Rudbeckius skrev 2019-07-11 06:19:55 följande:

    Det blev så att jag blev kär ungefär ett år efter skilsmässan. Men har verkligen lagt mycket fokus på min gamla med, tanken är ju att mina barn ska vara hos pappa varannan vecka. Men det har helt klart påverkat, men det ska ju inte spela någon roll? Man får inte göra så här mot barnen och mig, efter en skilsmässa får de vuxna skaffa ny partner ju..


    Du får det att låta som om den nya relationen bara hände, men det var väl snarare något du aktivt sökte efter? Du har ganska stora barn som givetvis påverkas djupt av både skilsmässan och din nya familj, samtidigt som de själva går igenom alla de känslomässiga stormar som hör till att växa upp. Det finns inte rätt eller fel i deras känslor i den processen, ingen mall för hur det ska vara. De har rättigheter, inte du. Väljer de bort dig är det något du måste acceptera.
  • Anonym (FS)
    Rudbeckius skrev 2019-07-11 10:21:01 följande:

    Jag sökte aktivt efter ny kärlek cirka 12 månader efter skilsmässan, så det hände på det sättet. Det måste ju vara både vanligt och helt tillåtet att göra. 

    Du har helt rätt att ungdomarna påverkades djupt i känslomässiga stormar på flera plan. Det smärtar mig och jag hade så gärna besparat dem detta. 

    De har rättigheter, men visst har stora barn även visst ansvar utifrån sin ålder. Jag har lagligt vårdnadsansvar men förstås rättigheten att respekteras som människa. 

    Ungdomar väljer inte totalt 100% bort en förälder och halva sin släkt som älskar dem och som de haft ett fint förhållande till i hela sitt liv ända till skilsmässan. Jag har aldrig begått nån sorts övergrepp på dem eller deras mamma, tvärtom servat dem, kramats mycket, skojat med dem, lärt dem massor och upptäckt världen med dem. 

    Jag kan inte acceptera att deras mamma är så onödigt och långsint bitter och fortsatt hämndlysten att hon knyter ungdomarna till sig, blockerar all kommunikation och lär dem att bete sig så konstigt istället för att gå vidare och ha bra liv tillsammans i respekt och kärlek utifrån de möjligheter livet ger.

    Jag tror inte du skulle acceptera att förlora dina barn helt och hållet. Lite otäckt att du tycker att nån anna ska göra det. Inte alls empatiskt.


    quote=78789090][quote-nick]Rudbeckius skrev 2018-06-11 23:15:01 följande:[/quote-nick]Jag har svårt att vara ensam. Är social familjepappa. Dejtade därför snabbt, en sorts flykt från sorgen men nödvändig för mig. Blev kär efter andra förhållandet.[/quote]

    Är 12 månader att dejta snabbt eller reviderar du?

    Barnen har inget ansvar som innebär skyldighet att umgås med dig. Hur stora de än må vara. Jag är inte oempatisk och det skulle krossa mitt hjärta fullständigt om jag var i din sits. Men du kan inte lägga detta på barnen. Det är du och ditt ex som falerat i ert samarbete. Hon lämnade dig och är av anledningar vi inte vet extremt arg på dig. Varför? Antingen finns det saker här som du inte är öppen med där du kanske inte framstår i så god dager. Eller så har hon fått en knäpp och då var det ju din skyldighet att värna dina barn från en psykiskt sjuk mor. Men du har låtit tiden gå och verkar mer upptagen av din egen olycka än barnens mående.
  • Anonym (FS)
    Rudbeckius skrev 2019-07-11 11:17:43 följande:

    Reviderar inte. Dejtade snabbt efter skilsmässan men utan att barnen visst nåt om det, gjorde det på de veckor de bodde hos sin mamma. Jag hade först ett förhållande några månader men träffade ny stadig kärlek ca 12 månader efter skilsmässan. Jag kan inte se att mitt beteende är annat än fullt mänskligt och normalt för en vuxen empatisk person. 

    Jag har inte fallerat i mitt samarbete alls och jag har ansvar för mig, inte mitt ex. Jag har alltid varit öppen för kommunikation, jag kan jämka, förjandla, överse med, föreslås lösningar och vill vekrligen samarbete inom det gemensamma vårdnadsansvaret. Hon lämnade mig med förklaringen att "kärleken tog slut, hon ville koncentrera sig på att vara mamma för vår strulige pojke (småkrimimalitet, problem i skolan, skärmberoende osv) och hon ville inte bo i hus längre, utan bekväm lägenhet."

    Jag gissar att hon är extremt arg på mig för att jag verkar friare nu och har hittat ny familj, det får henne att framstå i inte helt underbar dager, men det kan hoon ju ändr apå om hon tar tag i sitt liv och gör det positivt. Det är absolut hennes ansvar, inte mitt. Hon måste släppa det där gamla...

    Jag vill gärna värna mina barn från den sortens tillvaro, men de lever helt blockerat och avskild. Jag vet inte vad jag kan göra. Jag bryr mig verkligen om deras mående, jag mår ju rätt OK annars med kul jobb, vänner och ny kärlek. Så inte är jag helt upptagen av min olycka, men jag tänker på den ofta. Det skulle väl du göra med? Det är rätt ruskigt.


    Ja, det här kan ju bli en ny mastodonttråd som den som plockades bort för upprepar ju samma saker om och om igen utan att ta till sig av det som skrivs när det inte smeker dig medhårs, så jag tänker bara göra ett till försök till att förklara vad jag menar. Du har startat ett nytt liv men inte lyckats inkludera dina barn. De väljer bort dig och du lägger skulden för detta på dem och på deras mamma. Om nu deras mamma är så elak och manipulativ som du beskriver henne och du är helt oskyldig så borde du ha satt ned foten på en gång. Men du var kanske lite distraherad av din nya kärlek, sånt märker barn och det är inte konstigt om de känner sig nedprioriterade.

    Och fundera på motivet din exfru gav. Hon kände att hon inte kunde ge det stöd som er son behövde när ni bodde ihop. Någonting i er relation sög energi från det som borde vara det absolut viktigaste för er båda. Bara för att du är en glad kille som gör roliga saker med dina barn kanske du har brister som pappa eftersom hon hade det behovet?
  • Anonym (FS)
    Rudbeckius skrev 2019-07-11 11:40:49 följande:

    Naturligtvis kan du ha helt rätt. Jag skulle reagerat tidigare (dröjde nog några månader då jag trodde de skulle lugna ner sig). Ja, inte klarade vi att stå som två vuxna gemensamt och stötta vår son. Utvecklingen har ju tyvärr visat att det gått sämre för honom med betyg och strul när han bott med mamman.

    Du upprepar att ansvaret ligger på mig och du har inget förslag på lösning annat än att glömma. Är det så?


    Vad passiv du är... Var har jag sagt att du ska glömma? Vill du ha en relation med dina barn måste du visa att din dörr alltid står öppen för dem. Åk förbi när de fyller år och ge en present. Åk förbi vid andra tillfällen. Ring dem. Bjud in dem. Eller stäm på vårdnad om du tycker att mamman är så toxisk för dem. Det är dina barn som är offer i den här härvan inte du. Det är du som måste hjälpa dem, inte tvärtom.
  • Anonym (FS)
    jrockyracoon skrev 2019-07-13 03:28:06 följande:

    Den här tråden var den mest remarkabla tråden jag någonsin läst på familjeliv! Här har vi en stackars pappa som blivit utfryst av sitt ex och som därtill har manipulerat sina barn att blockera och vägra kontakt.

    Vad händer då? Kommer det någon enstaka kritisk röst, blandat med förståelse och empati för den här stackars pappans situation? Nej, i inlägg efter inlägg förödmjukas pappan och man attackerar hans sätt att uttrycka sig, brist på ödmjukhet utan att ge det minsta konkreta tips om vad han kan göra i sin situation.

    Vad är det för fel på er? Vill ni att TS ska begå självmord. Vet hut! Man talar inte så till en person som lever i sorg för att ha mist sina barn. 

    Till TS:

    Fy sjutton, vad jobbigt för dig. Du verkar ju vara helt rättslös i det här. Det verkar ju vara en riktig rävsax du hamnat i. 

    Vet inte om jag kan ge några bra råd, men jag bollar lite tankar så kanske någon av dem kan ge något iaf. 

    * Du hade ju kontakt med en jurist, men ändå. Fortsätt rota i det juridiska, så du får veta mer vilka rättigheter du har och vilka juridiska möjligheter som står till buds. 

    * Försök förmedla din kärlek till dina barn, så snart möjlighet ges. Jag tänker till exempel att du på utvecklingssamtal eller liknande, kan slänga in ett "Jag älskar dig", eller andra tecken på din kärlek. Visa dina barn i alla situationer du kan att du älskar dem, och att du gör allt i din makt för att kunna ha dem hos dig. I framtiden kommer de kanske kunna förstå och känna din kärlek, även om de nu är indoktrinerade av modern och inte kan se klart.

    * Var strategisk gentemot modern. Släng gärna in komplimanger och skicka blommor på födelsedagen och liknande. Se till att inte bråka, utan byt ämne eller ducka allt sådant. Hon verkar ju tokig, men om du visar henne uppskattning kanske er relation ändå kan förbättras något, vilket förstås gynnar dina möjligheter till kontakt med barnen.

    * Var listig och prioritera. Om hon bokar om möten bakom din rygg - ring till skolan varje dag och fråga om mötet bokats om. Om hon bokar tider du inte kan, se till att frigöra tid (prata ev. med chefen och förklara situationen och att du ibland behöver vara borta någon timme med kort varsel)- inget är ändå lika viktigt som dina barn just nu.

    * Om du inte kan träffa dem för att de blockerar dig, så kan du kanske "haffa" dem på väg hem/till skolan, eller komma på lunchrasten och träffa dem emellanåt. Du kanske kan säga något i stil med: "Jag vet att du inte ville träffa mig, och det respekterar jag, men jag tänkte att du kanske ändå kunde ta emot den här presenten, det är en skateboard... Jag saknar dig..."

    * Om det här med familjen kommer upp igen, att de vill att du ska säga upp bekantskapen med din familj, kanske det är strategiskt att inte säga sanningen, att du inte kan det. Det kanske är bättre att säga något i stil med: "Skulle du vilja träffa mig oftare då?" eller "det kanske jag borde för jag älskar ju er så mycket, jag ska fundera på det..."

    * Om du lyckas komma närmare något av dina barn, så kanske du kan föreslå en mer anonym kommunikationskanal. T.ex. att du skapar ett Sven Svensson-konto på Facebook där ni kan föra samtal utan att mamman får veta...

    Har du stöd och stöttning hos din nuvarande partner så att du orkar? Berätta om alla dina känslor och ventilera, annars blir det ännu jobbigare.

    Gå i terapi igen, om du behöver bearbeta och sörja...


    Att svaren är som de är kan nog bero på att ts nyss hade en annan lång tråd om samma ämne där han, precis som här blev extremt defensiv så fort någon inte bara höll med och strök medhårs. Den tråden är borta nu av någon orsak. Där var han dessutom rätt anklagande mot barnen, inte bara exet, vilket många reagerade över, och han uttryckte sig nedlåtande mot personer som själva distanserat sig från någon av sina föräldrar och berättade om sina erfarenheter.

    Jag blir personligen alltid misstänksam när någon beskriver en djup konflikt men har noll insikter om egna brister som kan ha lett fram till konflikten. Det är ytterst sällan en konflikt enbart beror på den ena parten.
Svar på tråden Tonåringar som inte träffar pappa efter skilsmässan