Min son har en dominant kompis, hur hantera?

Prata med honom och kolla om det är ett problem till att börja med. Han kanske tycker det är skönt att skippa bestämma så mycket.

Jag har försökt prata men känns inte som att han förstår vad jag menar.. han säger att båda bestämmer. Han är livrädd att göra fel, även hemma om han råkar ha sönder något eller så, trots att jag aldrig skällt på honom för sånt.

Jag förstår din oro. Din son verkar vara en lite känsligare pojke. Men jag tror inte du behöver oroa dig så mycket ändå. Han är så liten att kompisens sätt säkert inte påverkat hans personlighet. I hans ålder är ni och andra vuxna mycket viktigare. Prata lite lugnt med honom någon dag när ni är själva, gärna när ni gör nåt annat, ritar eller så. Du kan tex berätta att du själv hade en kompis som liten som du tyckte om men som alltid skulle bestämma allt. Berätta lite om vad man kan göra om det blir så. Fråga om han kanske tycker att detta barn bestämmer för mycket? Blås inte upp det för stort om du förstår hur jag menar.

Och så tänker jag på ett råd jag fick när mitt barn var litet och jag kände lite som du ?känsliga barn behöver inte vara svaga och lida av sin känslighet?

Slutligen, ett sista förslag är att introducera någon ny kompis och se hur de leker. Prata med ditt barn om hans lekande med denna med! Det går att prata jättebra med små barn bara man inte problematiserar så mycket utan försöker prata lite lagom lätt om saker om du förstår vad jag menar.

Bara för att det andra barnet bestämmer så behöver det inte vara ett problem. 

Om det andra barnet däremot klankar ner på ditt barn, tar leksaker som det uppenbart vill leka med och såna saker då får man gå in och hjälpa till.

Min 8-åring har lekt hela sitt liv med ett otroligt bossigt grannbarn. Vi har överhört leken och de gånger hon kört över vårt barn som uppenbart inte velat ha det så har vi sagt att de får samsas/komma överens och går det inte får de leka senare. En period gick väl grannbarnet hem typ 10 ggr på en dag för att sen 15 min senare vilja leka igen. En period var det "om du inte leker det här går jag hem" och så fort vi hörde det sa vi typ "Det blir jättebra xxx, gå du hem så kan ni leka senare när ni är överens" och så vinkade vi hejdå.

Vi har aldrig varit arga, vi har alltid välkomnat henne tillbaka (om vår dotter velat leka) men har inte vår dotter förmått hantera henne har vi hjälpt till och hot om att gå hem har inneburit att hon gått hem.

Dottern vägrade också leka hos henne de första åren, utan vårt stöd visste hon att hon inte skulle ha en chans så hon vägrade. De lekte hos oss.

Nu är det några år sen vi behövde gå in och styra. Dottern har blivit bättre på att stå på sig, grannbarnet har insett att det inte är en framkomlig väg att köra på som en bulldoser för då vill till slut inte kompisarna leka och de kommer riktigt bra överens och förhandlar och kompromissar.

Hade vi inte gått in och styrt hade det slutat med att dottern hade vägrat leka med henne alls och det hade med facit i hand varit djäkligt synd för nu är de väldigt bra vänner. Dessutom tänker jag att vi gjorde grannbarnet en tjänst också som inte lät henne hållas.