IVF start i HÖST - vi som ska göra vår första IVF

Spännande med ert första försök! Vad har du fått för stimlueringsmedicin? Känner igen dina känslor totalt, man är så schizofren. Hoppfull, nästa stund ledsen, sen glad och pepp och sen uppgiven. Jag tror att man bara får försöka åka med och lita på kroppen och läkarna. Önskar er lycka till!

Det vore ju drömmen, om man nu ändå ska vara med om det här jäkelskapet så vore det ju så fint med en garanti, att aldrig veta är jobbigt! Och att som sagt kastas mellan hopp och förtvivlan. Hoppas att det fungerar bra för dig. Jag är ruvare på två embryon just nu, bara rd 5 så fruktansvärt länge kvar. Det här är vårt tredje försök. Har haft två protokoll med bemfola och nu senast menopur.

Hur har er sväng sett ut inför IVF? Kör ni via landsting eller privat?

Eller hur, väldigt påfrestande! Det är så både och, på ett sätt känns det "lättare" just för att man vet vad som kommer hända. Man har koll på stegen och alla procedurer. Min kropp reagerade mycket på hormonerna under den första omgången, hade sån huvudvärk och mådde illa och kräktes under stora delar av den första stimuleringen. Sen har det varit som att kroppen har vant sig. På ett annat sätt känns det jobbigare, jag hamnar lite i funderingar som varför skulle det gå den här gången när det inte har lyckats innan.

Okej. Vad skönt för er att äntligen vara igång! Du måste inte svara om du inte vill, men har ni fått något konstaterat "fel" hos någon av er? Vi sökte nämligen landsting först men efter deras första undersökning hittade det inga förklaringar och läkaren sa att jag skulle slappna av så skulle det ta sig. Annars fick vi komma tillbaka när vi hade försökt i 3 år eftersom vi är så unga. Då var jag 27 och sambon 28. Därefter gick vi vidare till privat. Så jag undrar bara om det kan skilja sig så mycket mellan landsting eller hur det är.

Jag hoppas att ni kommer klara er på era landstingsförsök! Det blev väldigt långt här nu!

Vad skönt! Spännande med vul:et, hoppas att det visar på en massa ägg i bra storlek! Här pendlar det verkligen upp och ner, igår fick jag lite smått mensvärk, fast ändå inte riktigt men då fick jag panik att mensen skulle komma. I en vanlig cykel hade idag varit min bim. Känns olidligt att ha en vecka kvar till testdag. Jag har hintat för min sambo att vi kanske ska testa lite tidigare men han har inte nappat än. Tortyr!

Eller hur?! Om jag inte ens lyckas nu när ni själva säger att jag ska vara som mest fertil, hur sjutton ska det se ut när åren går? Himla tråkig attityd.

Vi började försöka i oktober 16, slutade med p-piller och fick tillbaka mensen direkt. Sökte hjälp så fort ett år hade gått, fick ta två blodprover och sambon fick lämna prov. Sen fick vi komma in på ett samtal och ett vul. Inga konstigheter hittades. Och det enda läkaren sa var: "är ni säker på att ni prickar ägglossning" till att sedan vända på det och istället säga "ni tjejer nu för tiden är så stressade med temperaturer och ägglossningstester. Jag är säker på att ni kommer lyckas om du bara slappnar av. Skulle det mot förmodan inte lyckas på tre år så får ni återkomma då, men ni är så unga". Det var i februari 2018. Vi vände oss till en privatläkare där vi bor men föll mellan stolarna och sen stängde de för sommaren. Så i augusti 2018 började vi med IVF privat. Under tiden som vi hsr försökt har mer eller mindre alla i vår bekantskapskrets som har en partner fått barn till både höger och vänster. Och jag har verkligen haft perioder när jag har slitit ont med det. Jag har haft mer behov av att prata än vad min kille har, och det har varit jobbigt. Det blev långt värre det här!

Jag håller verkligen med dig, att få bolla tankar här är guld värt. Det är som att du beskriver min pojkvän när du berättar om din egen, haha. Vi har också varit motsatser till varandra, på både gott och ont har jag börjat förstå under resans gång. Ibland är min kille löjligt positiv, vilket jag ibland har tolkat som nonchalant. Svår balans det där när en vill prata men inte den andra. Har du/ni några vänner eller familj som vet om er resa?

Idag har jag knappt gjort något annat än sprungit på toa, lutinus lurar mig hela tiden.

Hoppas att ni har guldägget på gång redan nu i den här omgången! Och att ni får ut en bra mängd ägg så ni kanske till och med har möjlighet att få till frysen om det skulle behövas eller för syskon.

Det där är en sån bra fråga! Jag kan på ett sätt känna att det hade varit "skönt" att ha ett konstaterat fel, att veta vad det är som gör att det inte lyckas och ksnske kunna få riktad hjälp. Men samtidigt känns det hemskt att önska sig ett fel. Som det är nu så går det ju ändå inte, och då känns det så misslyckat, för inget är ju fel... fast ändå är något fel! Hur var det med er, var det din sambo som hade få spermier? Kommer ni befrukta med icsi då? Om det är något som har diskuterats.

Huvudsaken tror jag är att båda verkligen får uttrycka sig och berätta hur dom känner. Att det går upp och ner och att man lätt kan kastas mellan att vara positiv och exalterad till att i nästa stund känna varför gör vi ens det här tänker jag är rätt normalt. Och det är nog jobbigt om en hela tiden ska behöva hålla upp nån fasad. Haha jag tänkte precis som dig, vid det andra försöket berättar jag för chefen, vilket jag också gjorde.

Precis som för er så vet ett annat par som vi umgås med i princip hela tiden, det föll sig bara naturligt och dom är så bra stöd i det här. Även om dom inte har en aning om hur det här är att gå igenom eftersom de inte har haft några problem att bli gravida. Sen vet en barndomskompis till mig. Men annars inga, jag vill inte att för många ska veta och jag känner att jag får det stödet jag behöver av de som vet. Och inte minst i det här forumet.

Ja exakt, dolda fel! För det är ju det man känner, något måste ju uppenbarligen vara galet om det inte tar sig. Hoppas att det bara stämmer bättre nu, och skönt att veta att det blir isci, då får ni ju så bra förutsättningar som möjligt!

Uselt, testade negativt imorse. Visserligen inte td förrän på söndag men det tror jag inte spelar någon roll. Har inte fått mens, men rejält med rosa lutinus och det tar jag knappast som ett gott tecken. Känner mig lite dum som bara inte väntade till på söndag med att testa för som det är nu ska jag ju ändå fortsätta med lutinus och testa på söndag igen. Och negativa test är inte kul att ta.

Lycka till på vul:et imorgon!

Ja exakt, det tysta är svårast! Jag behöver veta att han känner samma som jag och att han tar initiativ till att prata av sig.

Jag har en väldigt bra chef, så det kändes ändå ganska naturligt att berätta för henne. Jag är typ aldrig sjuk annars så när jag visste att det skulle komma mycket frånvaro så kändes det allra enklast.

Eller hur? Jag tror verkligen det, eller iaf så hoppas jag att det kommer att forskas mer kring ofrivillig barnlöshet och att utredningarna då blir grundligare från början. Skönt att ta bort ett osäkert moment med befruktningen.

Ruvningen är lång! I början är jag rätt cool, men fasen sen börjar jag leta symptom, sen försvinner symptom och till slut är jag så förvirrad så jag inte vet vad. Har fortsatt blött/haft färgad lutinus, men det är som inte riktigt mens heller. Men tänker att testet ändå har visat vad som gäller, och att vårt tredje inte lyckades.

Hur gick vul:et, har ni fått något datum för plocket?