Adoption vs IVF

Testat att klona dig själv? Då får du uppleva dig själv som barn och dig själv som mamma samtidigt.

Hej,

Jag tycker att det beror på dig själv och det som du känner. Modersinstinkt är ganska stark och båda sätt att bli mamma är underbara. Jag känner en kvinna som är efter IVF och har också adopterad pojke. Båda barn är från utomlands (från Polen, ivf gjordes på warsawas klinik så det räcker också ). Det är ditt eget val. Lycka till!

 

Ett adopterat barn blir lika eget! Jag önskar vården vågade prata mer om adoption tidigare i förlopppet. Vi fick efter flera försök en ICSI-son som tyvärr inte fick något syskon. Jag önskar titt som tätt att vi istället hade hade lagt krutet på att adoptera 2 syskon.

Vi har ett IVF barn och ett adopterat. För oss är vägarna att bli förälder likvärdiga. Det handlade mer om chansen att bli gravid vs tiden för att adoptera. Vi började med adoption, men sladdade in på IVF när köerna var så långa. Sen ville det bara ta sig 1 gång, så då gick vi på adoption igen. Sista IVF försöket var jag livrädd för att det skulle ta sig. För jag var då helt inne på adoption.

Hej Ciann! Hur långt är det mellan era barn? Jag har också tänkt att det skulle vara ett bra alternativ, att kanske lyckas med en ivf och sedan adoptera om längtan efter syskon skulle finnas. Nu verkar vi dock inte lyckas med ivf överhuvudtaget så det blir kanske bara adoptionsspåret. När kände ni att ni vara "klara" med ivf:en och redo att satsa på adoption fullt ut? 

Hej TS Det är fyra år mellan mina barn. 

Har aldrigt riktigt förstått det där med att vara "klar" med IVF. Men hemutredaren tjatade om det som något viktigt. För oss var det lättare att acceptera adoption än IVF. Vi hade tankar som att det inte var meningen att vi skulle få biologiska barn att bearbeta innan vi kunde ge oss på IVF. Att naturen "bestämt" att vi inte skulle fortplanta oss.  Min stora barnlöshetskris var när hemutredaren ifrågasatte att vi skulle få medgivande för adoption för lillebror. 

Mitt råd till dig är att ställa dig i kö till adoptionsorganisationerna och kolla upp vad som gäller för kommunernshemutredning redan nu. För det är väldiga köer överallt. Kötiden har du till godo om det sen är ettt syskon du vill adoptera.  

Vi står i kö sedan 2014, vilket känns otroligt skönt nu. Då hade vi inte ens börjat försöka på egen hand. Men det var något inom mig som fick mig att tänka att det var lika bra att ställa sig i kö "ifall att". Känns väldigt bra nu. 

Förstår hur du menar med ivf. Har också funderat mycket på detta om det egentligen känns rätt och om när man ska ge upp och gå vidare. Nu i efterhand kan jag känna att jag ångrar att vi ens började med ivf. Det har satt sådana plågsamma och sorgliga spår i mig som jag nog aldrig kommer bli av med. Samtidigt har vi embryon kvar i frysen och på något sätt känns det lite som att vi vill testa dem för "tänk om". Och på samma gång gör ju varje misslyckat försök att jag bara sjunker längre ner i hopplösheten. 

Känner igen situationen med ägg kvar i frysen. Vi valde att stoppa in dem och det var då jag hade som ångest för att det skulle ta sig. Jag skulle ju adoptera... Men jag hade aldrig kunna lämna dem i frysen... 

Hej ärxadopterad och har syskon som min mamma och pappa fick sen (galet nog) på egen hand. 
Jag tycker att du måste känna själv vad du vill adoptera inte ett barn för att du ärbosäker på om det kommer kännas som ditt eller inte. 

Lycka till, förstår att det är ett svårt val

?

Vi får hoppas TS har bestämt sig.

 

och insett att det inte finns "massa barn" därute att adoptera

Numera finns det mer vuxna som vill adoptera barn än barn att adoptera. Det är långa väntetider och är man inte helt inställd på Adoption så känner jag personligen inte att man är redo för det åtagandet.

Vi har adopterat, eftersom jag inte kunde bli gravid. IVF var inte ens på vår världskarta eftersom jag inte ville proppa min kropp full med hormoner, när jag inte hade behovet av att vara gravid och vi inte hade behovet av att ha ett biologiskt barn.. vi ville bara vara en familj <3 

Vi kände att Adoption var det självklara valet, så väntetiderna var vi helt ense med.

Nu gick det dock väldigt snabbt för oss vilket är ovanligt.. vi började utredningen september 2020, hade medgivandet mars 2021, vår son flyttade hem till oss december 2021 och blev legalt föräldrar till vår son februari 2022 (nationell-svensk adoption, ovanligt).

 

Här känner jag personligen att du skall kolla vidare på IVF, känns inte som att du är redo mentalt för vad adoption faktiskt innebär.