Kampen om mina barn

Hej

Behöver skriva av mig lite.

Sen separation i våras så har inget funkat med barnens pappa. Han har slagit dom och en massa annat som han "glömmer", inte "tänkte" på. Gjort mer olagliga saker som har varit till direkt fara för mina barn. Jag har självklart gjort orosanmälningar. Och efter andra slaget mot barnen så starta soc en utredning på pappan.

Enligt soc så har man ett föräldraansvar att skydda sina barn vilket betyder att jag inte måste lämna dom hos han mer. Men samtidigt inte hindra umgänge.

Efter allt som skett så stämde jag han dessutom på vårdnaden och snart ska vi upp i rätten.

Min sits idag är att situationen är så fruktansvärt pressat. Jag är sönderstressad och barnen mår dåligt av allt som har hänt.

När vi separerade så valde jag att flytta till en kommun som ligger 3 mil ifrån pappan för att få närmare till jobbet och slippa möta han på ex affären.

Efter första orosanmälan lovade han att ta tag i allt som gjorde mig orolig samt samarbetssamtal.

Han gick inte med på nåt under samtalen. Gapade och skrek och grät om vartannat. Möte mig inte halvvägs i nåt förslag från varken mig eller soc.

Andra anmälan kom in efter första slaget. Sen ytterligare en efter andra slaget. Han har inte gjort nåt för att bevisa att han är kapabel till att vara pappa.

Soc tyckte ändå efter ett tag att han skulle få ha barnen på dagtid. Han har innan fått träffat som med mig eller med hans släkt. O då med motivationen att han inte har slagit dom på dagen utan bara på kvällen..

Jag gjorde som soc sa och det slutade med att barnen inte fick lunch, han lät den ena bada trots att han inte fick då han var tejpad efter en skada. Det ena barnet fick panik när han skulle till pappa och ville hoppa ut genom fönstret.

Pappan själv anser inte att han har gjort nåt fel. Och skyller så klart allt på mig. Alla hans handlingar är mitt fel. Han försöker även få barnen på sin sida. Och han har vänt bonusbarnet mot mig så jag inte ska få träffa detta barn. Vilket är smärtsamt då jag har haft detta barn som mitt eget i 8 år.

Min frustration idag är att då pappan vägrar godkänna flytten till mig så ligger jag nu och kör 12 mil/dagligen för att lämna dom på förskolan. För att sen åka åt andra hållet ytterligare 11 mil ToR för att jobba. 23 mil/dag.. Min ekonomi fixar inte detta. Myndigheterna drar ut på flytten, utredningen o nu rätten.

Jag står här ensam och har ingen att vända mig till. De kvällar o nätter jag jobbar har jag fått hjälp med barnen. Men inte alltid de kan. Så du får jag jobba mindre. Och köra mer.

Jag känner att jag o min familj inte får hjälp eller stöd nånstans ifrån. Helt utlämnade i hans händer. Han försöker straffa mig för att jag lämnade men han inser inte att det är barnen han straffar.

Jag har sån panik för min ena pöjk som börjar skolan imorgon. Tycker det är synd att börja i en klass för att sen kanske byta.

Pappan har inte fått haft dom själv mer. O släkten hans är inte så intresserade att ställa upp för mig.

Ensam mamma och helt utlämnad till han och dessa myndigheter!

Min ork är snart slut. Min kropp har tagit slut av all stress och samtidigt ska man trösta barnen, och ge dom så bra dagar som möjligt.

Och det är inte alla dagar som jag är på topp av detta. Och då har jag sämre tålamod gentemot barnen. O då grinar jag för det. Hur mycket elände ska vi få? Och när tar detta slut?! Vi behöver få ro omkring oss snarast.

Finns det nån i liknade fall som kanske kan komma med goda råd? 8