Barn påverkas så av skilsmässor, inte positivt alls som jag uppfattar det, såvida inte våld och missbruk förekommit i den gamla familjen. Men vi skiljer oss ju alla rätt frekvent ändå. Oftast blir det OK igen efter några år. Jag personligen är rätt nöjd med mitt nya liv efter tre år.
Det blir lätt ett hårt ställningskrig i skilsmässan mellan föräldrar om diverse praktiska frågor och värderingar. Inslag av hämnd förekommer ofta. Det gynnar varken barnens tillvaro eller på sikt föräldrarnas egna välbefinnande.
Om man kan vara vuxen och konstruktiv så gynnar det alla parter, men jag vet hur illa det kan gå när inte alla parter klarar av att vara konstruktiva. Nu så här i efterhand har det klart drabbat den förälder som krånglade mest, i vårt fall.
Alla åtgärder bör enligt min mening ske först och främst utifrån barnens bästa. De mår bäst om de har tillgång till båda sina föräldrar, ingen förälder äger barnen och den äldre uppfattning att barnen klarar sig fint med bara en mamma och hennes släkt är motbevisad i forskning. Mammor behöver fundera över detta om de får för sig att deras kärlek till barnen är större, bättre och djupare än pappans. Jag råkade ut för den sortens partner och hon har sent omsider nog tvingats inse att hon faktiskt inte var barnens lyckade allsmäktiga vårdnsdshavare, så som hon trodde. Hon har fått slita mycket. Så kasta inte bort pappan trots att han nu verkar som om han inte vill ha vårdnad. Förstår att det är en konstig sits. Varmt lycka till!
