Män som är ensamma - större problem hos män än kvinnor.

Men att kvinnor åker till Gambia är det tyst om....

A vilka ? Männen eller kvinnorna?

Hur ställer du dig då till att var o varannan kvinna vill värna om en eller flera "mellanösterpojkar"? Pinsamt. Man fattar att när ni blev avslöjade med Afrika då löste ni det på annat sätt. Då spelade inte storleken någon roll längre, utan bara det inte är vad som finns på hemmaplan.

Hur kommer det sig att kvinnorna vill hjälpa männen men inte kvinnorna och de RIKTIGA barnen annars? 

Men förstår din tankegång, tex jag skulle vilja se mer att kvinnor faktiskt accepterar och inser att män har inte det så jävla bra som de kanske tänker att män har.

Jag brister lite inombords varje gång jag hör hur kvinnor förlöjligar män ifall de sagt att de mår dåligt pga saker eller att de anser att det är extremt hur män är så mycket mer ensammare än kvinnor .. speciellt när det också stämmer och man bara bortförklarar det med "ah men det är ditt eget fel osv "

Precis som många gör i den här tråden, t.om män. 

En skillnad som är biologisk men som känns extremt jävla deprimerande är ju att kvinnor har som sagt det naturliga valet att välja mellan männen medans män måste bli utvalda.

Det är naturligt men det är inte en upplyftande tanke för en man som känner sig ensam. Det borde man förstå och acceptera, att bara nonchalera att man mår dåligt och säger "ryck upp dig, annars får du skylla dig själv" är ett förenklande och ärligt talat bara oschysst. 

Att kunna peppa utan att lägga en beskyllning på varje kommentar är något människor håller på med konstant och sedan säger de "Jag ville bara vara ärlig", ja var ärlig men gör det utan att trycka ner människor då?

Att höra att man kan ta tag i det själv så länge man kämpar är ett gott råd men ett dåligt råd är att säga "Ryck upp dig, du är en man du får kämpa lite(när man väl kanske redan gjort det)" speciellt när det kommer från kvinnor som generellt inte alls har samma problematik i den graden vi män har i det området.

Att jag sitter här just nu är rätt deprimerande speciellt då jag skriver om detta, som man förstår så har jag mina egna problem och sure tack vare dem så har jag inte fått ha det mest sociala liv jag velat. 

Vill inte beskylla någon, vill bara påpeka att det är extremt jobbigt att människor totalt blåser bort problemen som män har och att kvinnor har inte alls den problematiken i samma grad.

Jag förutsätter att du utkräver eget ansvar av alla de kvinnor som startar trådar om att det inte finns några vettiga män att stadga sig med.

 

Man gör det nog lättare genom ett äventyr eller adrenalinkickar av olika slag. Men att gå till en "fröken" och sitta ner i stolen för nu ska man samtala.. Ja, det känns inte så aktuellt då, för det första, jag vill inte sitta som en pojke framför en som anser sig veta mer om mig själv än vad jag själv gör, för det andra, jag är trött på att sitta ner i en stol. För det tredje, vad spelar några ord för roll när man ändå aldrig lever livet?

Behöver säkert inte vara fel för en man som mår dåligt att ta hjälp av en psykolog. Fast då ska det vara en manlig psykolog naturligtvis.

Det jag reagerar på är att folk här på forumet skuldbelägger män som har problem men letar runt kvinnor som har problem.

Min teori är mycket enkel. Jag tror att det handlar om att människor har lättare för att identifiera sig med det egna könets problem och samtidigt är hemmablinda för de fördelar det egna könet innebär.

För många män är t ex jämställdhet en ickefråga.

Ännu värre!

Nej fick det inte i knät, utan bakom min rygg. Fick personlighetsstörning istället för ptsd, depression och grov separationsångest. Var på sen tiden väldigt ödmjuk och fortfarande idag alltid ärlig om saker som är mitt fel. Men tappat ödmjukheten idag och istället är ganska förbannad på allt och alla som har behandlat en fel, både inom sjukvård och utanför.