Män som är ensamma - större problem hos män än kvinnor.

Vilka är dessa mötesplatser för män?
Förutom jobbet?

Källa?

A vilka ? Männen eller kvinnorna?
Hur ställer du dig då till att var o varannan kvinna vill värna om en eller flera "mellanösterpojkar"? Pinsamt. Man fattar att när ni blev avslöjade med Afrika då löste ni det på annat sätt. Då spelade inte storleken någon roll längre, utan bara det inte är vad som finns på hemmaplan.
Hur kommer det sig att kvinnorna vill hjälpa männen men inte kvinnorna och de RIKTIGA barnen annars? 

Det är inte fakta bara för att du anser någonting.

tja, syrran drack te med sina kompisar medans jag var tvungen att arbeta på gården, köra traktor = ensamt slakta djur = ensamt Reparera bilen så syrran och hennes tjejkompisar kunde åka och hyra film på macken = ensamt

De man hade omkring sig var oftast bra mycket äldre män / gubbar som knappt lever idag om dom ens gör det. Jämnåriga killar höll ihop med dom andra som bodde inom tätbebyggt. Så aldrig varit med i något direkt långvarigt socialt. Sedan klickar jag bättre med kvinnor än med män. 

Men visst, fiska kunde man ju göra med någon någongång.

Tror felet är idag att kvinnan bryr sig om sitt smink och handväskor och få springa ut och in som dom vill, allt annat är fel. Säger inte att dom inte ska få göra det, men hade varit kul med lite intresse från deras håll mer än ex; prada och att kränka män.

Det räcker med förtrycket och hatet jag växt upp med här, men tack!

Man gör det nog lättare genom ett äventyr eller adrenalinkickar av olika slag. Men att gå till en "fröken" och sitta ner i stolen för nu ska man samtala.. Ja, det känns inte så aktuellt då, för det första, jag vill inte sitta som en pojke framför en som anser sig veta mer om mig själv än vad jag själv gör, för det andra, jag är trött på att sitta ner i en stol. För det tredje, vad spelar några ord för roll när man ändå aldrig lever livet?

Ännu värre!

Nej fick det inte i knät, utan bakom min rygg. Fick personlighetsstörning istället för ptsd, depression och grov separationsångest. Var på sen tiden väldigt ödmjuk och fortfarande idag alltid ärlig om saker som är mitt fel. Men tappat ödmjukheten idag och istället är ganska förbannad på allt och alla som har behandlat en fel, både inom sjukvård och utanför.

Nej ingen annan har ställt några diagnoser på mig. Förutom ännu en felaktig diagnos utav en annan läkare. Och det höll patientnämnden med om då diagnosen sattes utan några tester eller liknande på vårdcentral. Och då har jag varit på psyk några gånger och dom har inte lyckats fastställa mer än depression. De diagnoser jag beskrivit om mig själv är efter mycket insikt och studerande på egen hand inom diagnos världen. 

Att prata med en annan individ är inte lösningen då man befinner sig i "samma sandlåda" men med olika väster i. Men basen i våran existens är densamma. Hur ska "trädet" (som växt upp med god omgivning och allt varit mycket bra i det stora hela) förstå kaktusens törst och lidelse efter vatten? Dessutom har vi samma plattform och bara det gör att ingen kan säga, du är si och då är så för det finns alltid brister i kanterna på även den som påtalar den andras brister! Oavsett utbildning. Oavsett kläd och färgkod. Däremot kan dom försura ens mark med sina tabletter i syfte om att det skulle vara det ända rätta. Men det kanske inte alls är det rätta för mig eller nästa osv. kanske det är det rätta för 1 på 1000. Men de andra lösningarna accepteras inte inom ännu en till ra, samhällsplanen.