IVF sommar/höst 2018

En liten uppdatering från mitt trasiga liv. Sambon var och pratade med en kurator liknande person och samtalet bestod av vårt förhållande och hans arbetssituation. Och idag kom det. Han gjorde slut. Jag är helt förstörd. Det värsta är att han säger att detta aldrig hade hänt om vi hade blivit gravid samt att han är livrädd att förlora mig helt och hållet. Det är inte ömsesidigt, jag vet att jag älskar honom trots den tuffa period vi nu går igenom.. men han mår för dåligt, han pallar inget mer. Vad gör jag nu? Vad händer med dom två frysta embryorna vi har i frysen? Ska dom kasseras efter allt vi har gått igenom? Kommer vi aldrig få veta om vårt barn ligger där? Det som känns så tungt är att han är han med stort H. Jag kanske hittar nån igen om X antal år men jag vill ju så gärna bli förälder. Och tiden finns inte för alltid. Så mycket tankar och allt känns kaos. Jag är så ledsen att jag antagligen aldrig kommer få veta vad som kunde ha blivit av dom frysta embryona :(

[quote=79435030][quote-nick]My102 skrev 2019-02-10 22:46:11 följande:[/quote-nick]En liten uppdatering från mitt trasiga liv. Sambon var och pratade med en kurator liknande person och samtalet bestod av vårt förhållande och hans arbetssituation. Och idag kom det. Han gjorde slut. Jag är helt förstörd. Det värsta är att han säger att detta aldrig hade hänt om vi hade blivit gravid samt att han är livrädd att förlora mig helt och hållet. Det är inte ömsesidigt, jag vet att jag älskar honom trots den tuffa period vi nu går igenom.. men han mår för dåligt, han pallar inget mer. Vad gör jag nu? Vad händer med dom två frysta embryorna vi har i frysen? Ska dom kasseras efter allt vi har gått igenom? Kommer vi aldrig få veta om vårt barn ligger där? Det som känns så tungt är att han är han med stort H. Jag kanske hittar nån igen om X antal år men jag vill ju så gärna bli förälder. Och tiden finns inte för alltid. Så mycket tankar och allt känns kaos. Jag är så ledsen att jag antagligen aldrig kommer få veta vad som kunde ha blivit av dom frysta embryona :([/

Men usch stackars dig!!! Hemskt!!

Det sägs ju att det först är när man blir eller håller på att bli föräldrar som förhållandet testas!

Drt är ingen tröst och förstår att du inte känner så nu men kanske bättre att han drog nu än när du fåt barn även om jag förstår att barn är otroligt viktigt för dig!

Jag hade dock en pappa till mina barn som kom på efteråt att han inte fixade detta och drog och lämnade mig ensam med två barn...

Hoppas dock han med tiden tar sitt förnuft till fånga. Låt allt lägga sig och ?älta? inte barn eller annat med honom. Kanske kan ni hitta tillbaka igen?!

Kram!

Usch tråkiga nyheter! Förstår att det känns fruktansvärt jobbigt. En tanke.. vad hindrar dig från att använda de frysta embryona?

Mannen måste ju godkänna användandet av dom...men om det är så att han gör det så är det ju fritt fram.

Usch så tråkigt. Jag lider med dig och jag hoppas att lite tid ska få honom på andra tankar. Kram!

Urs vad tråkigt att höra!! Är i samma situation, fast det är jag som har lämnat. Den här resan har varit jobbigare än vad jag nånsin kunnat tro. Mitt psyke har tagit sån stryk. Vad jag önskar att vi pratat med någon som par genom alla månader av förtvivlan. Vi hann med två insättningar. Jag tappade bort mig själv och hade inte känslor för något. O där kom förhållandet i kläm. Jag vill så gärna lappa ihop vårat förhållande. O jag hoppas att det inte är för sent. Tror du att det är över för alltid? Eller kan han liksom jag tänka att han vill ta den enklaste utvägen (om det nu är det)... vet inte va ja ska säga. Men har för mig att ni haft det svajigt innan men löst det? Vad säger han nu efter att det gått ett litet tag? Stor kram

Tänkte att han per automatik redan gjort det vid tillfället då han bidrog med sperma som befruktade äggen.

Jag skriver ett gemensamt svar. Tack för alla input! Han har gjort slut förrut för en massa år sedan och kom tillbaka efter 5 månader men det har vi kommit över sedan länge och jag trodde verkligen att han hade mognat och inte skulle ta den här vägen ut. Jag har frågat flera ggr och han är säker på detta och det säger han att han är. Jag säger att det är väldigt hastigt med tanke på att han för två månader sedan kunde bli gravid med mig. Han säger att så som han känner nu så är det de han vill. Fy fan alltså. En liten del tror att han inte ser skogen för alla träden i och med att han mår så dåligt och faktiskt tar den ?enkla? vägen ut. Han tycker att det ska bli fruktansvärt när jag väl flyttar (hans hus) men varför då genomlida allt detta om allt känns så fruktansvärt? Jag kommer inte flytta på ett tag, för det första så är det skit svårt att få boende sen måste jag/vi landa och jag måste vara 100% säker på att det är det här han vill. För helt ärligt så tar han beslut i affekt och sen typ ångrar sig. Det har hänt några ggr men han inser inte det själv. För honom just nu så är detta rätt och kan inte se sitt eget beteende. Men jag måste ju tro på det han säger. Att hålla nåt hopp uppemot bara att vara dum mot mig själv. Jag mår verkligen skit just nu. :(

Han måste godkänna varje återföring. Jag är tom tveksam till att han vet att vi har två kvar i frysen. Men å andra sidan, så som han känner nu så vill han nog inte ha dom. Mitt hjärta brister alltså

till oss sa de att om man sätter tillbaka färskt så är det ju ett ja eftgersom han är med men ska det sättas in fryst och han inte är med så måste återigen ett papper lämnas in, men kanske är olika i olika landsting...Just för att man KAN ändra sig eller separera eller whatever

Hej My102 och alla andra som kämpar! Jag läser här inne till och från. Vår 7e insättning gick vägen men dessförinnan var flera års HELVETE med misslyckade behandlingar.

Jag ville bara säga att ivf tär något galet på både psyke och förhållande. Dels med ens partner men även med omgivningen. Jag hade aldrig någonsin trott att det skulle bli så kämpigt.

Vårt förhållande tog väldigt mycket stryk mellan varven och jag kan förstå att det spricker. Vi var nog nästan där själva, flera gånger om. Längtan efter ett barn kombinerat med stressen att inte kunna få barn på egen hand samt åldern var fruktansvärt tärande.

Till sist accepterade vi att det kanske aldrig skulle gå. Vi gjorde vårt sista landstingsförsök och planerade för ett försök privat, men det var det sista. Därefter skulle vi helt enkelt låta livet gå vidare.

Vad jag vill säga med detta är att man måste låta varandra sörja men försöka se ljusglimtarna. Jag förstår att det är svårt just nu, men kan det helt enkelt vara så att din kille reagerar i chock? Ni hade "bara" gjort en insättning, det är trots allt ytterst få som lyckas direkt. Kan du prata med honom? Kan någon annan prata med honom? Vet de närmsta om vad ni går igenom? Det är superviktigt att du får stöd! Har ni tagit er hela vägen hit är kärleken stark nog!!!

Hoppas verkligen att det ordnar upp sig för er. Och till alla er som kämpar: ge inte upp hoppet!!!