Kunde ha varit jag som skrivit detta.Enda skillnaden är väl att pappan kan samarbeta ibland,tills det är dags för hot och trakasserier.Viktigt att sätta gränser,vara kortfattat och sakkunnig och alltid påpeka barnets bästa.Så lite kontakt som möjligt och det ska vara på bra sätt.Vet hur det är...
Du är aldrig ensam i din situation.Familjeenheten ger gratis samtalskontakt .Det kanske inte löser problemet,men det är bra att prata med nån som är villig att lyssna.Sen lever jag i hoppet att pappan hittar nåt annat i sitt liv och lämnar en ifred.Viktigt att dom känner att deras beteende ger ingen nytta för dom.Ignonera och anmäla hot.
Jo, våra samtal är för det mesta på ja/nej-nivå, men ibland måste man ju ta upp viktiga saker. Oavsett hur sansad jag själv än är så slutar det alltid med svordomar och och påhopp från hans sida. Det går inte alls att resonera med honom, oavsett vad det handlar om. Kan bara hoppas, som du, att han hittar någon/något som får honom att vara mindre arg. Tänker ofta att det måste vara väldigt jobbig att leva med ett sånt hat. Och snart nog (om inte redan) så kommer ju barnen också få leva med pappans bitterhet.