• bangarang

    Helt förstörd av sorgen efter min katt

    Häromdagen när jag kom hem till mina föräldrar berättade de att de blivit tvungna att avliva vår 17 år gamla familjekatt. Vi har haft henne sedan hon var kattunge. Jag flyttade hemifrån för 8 år sedan, men jag har ju träffat henne när jag hälsat på, och hon har fortfarande varit lika viktig för mig. När jag fick veta att hon var död blev jag enormt ledsen. Hon hade njursvikt, hon klarade sig bra i 2 år men på sista tiden syntes det att hon magrat en del. Trots det var hon fortfarande rätt pigg så jag var inte beredd på att det här skulle hända riktigt än. Men häromdagen blev hon väldigt svag, och fick svårt med andningen. De fick ta beslutet snabbt att låta henne få somna in. De begravde henne samma dag. Jag är så ledsen att jag inte hann vara med. Jag hade så gärna velat ta ett ordentligt avsked innan hon försvann. Jag känner att jag inte fått något avslut och det känns jättejobbigt. Jag hade åtminstone hoppats på att de skulle vänta med att begrava henne så jag fick vara med, men på grund av värmen gick väl inte det heller. Man kan ju inte ha en kropp liggandes då. 
    Det är så svårt, den här katten betydde allt för mig och jag älskade henne så otroligt mycket. Det är så tomt nu och jag kan inte ta in att hon är borta  Rynkar på näsan 

  • Svar på tråden Helt förstörd av sorgen efter min katt
  • Anonym (Kram)

    Vi hade 2 katter när jag växte upp. Den ena var min. Han var som en bästa vän. Varje gång jag var ledsen så låg han hos mig. Om jag var hemma sjuk så lämnade han inte min sida.
    Så fort jag satte mig i soffan kom han och skulle sitta i mitt knä. Han visade sådan kärlek.

    Han blev 15 år och det var så otroligt smärtsamt och tomt efter att han gick bort.
    Det har nu gått 2 år och jag saknar honom fortfarande men inte alls på samma smärtsamma sätt.
    Jag tycker att han fick ett underbart liv och var världens finaste vän till mig.
    Han kunde inte fått det bättre.
    Det faktum att han faktiskt avlivades innan han började få ont eller bli senil ger mig mycket tröst. Han fick ett underbart liv och ett värdigt avslut.

    Min andra katt älskade jag förstås med! Han var helt underbar och de hade vars en personlighet.
    Denna katt fick jag aldrig säga hejdå till då de hittade en cancerknöl på honom vid en rutinkontroll. Han var 15 år och min mamma tog bestlutet att avliva honom direkt då veterinären sa att han nog led utan att visa det.

    Det är jobbigt när man inte får säga hejdå.


    Kanske kan du gå dit där fin katt är begravd och säga några fina ord, titta på lite bilder och ha ditt eget avslut på något vis.

    Försök att komma ihåg vilken fin vän du haft, vilket bra liv hon haft och att hon fick ett värdigt avslut.

    Kram!


     

  • bullen1984

    Den sorgen du känner är tecken på en otrolig kärlek. Det är inte alla katter förunnade att vara så älskade. Vilket liv hon levt, att kunna sätta sådana avtryck på den här jorden utan att ens kunna prata. 
    Det tröstade mig när min hund gick bort. När känslan av att inte vilja vakna på morgonen utan honom var starkare än allt annat. Gråter nu när jag tänker på det... det var snart 3 år sedan..

    Oftast är det skuldkänslorna som gör mest ont. Man klandrar sig själv för att inte ha visat tillräckligt, och annat. Släpp dem. Hon visste nog exakt hur mycket du älskade henne. 

  • bangarang
    bangarang skrev 2018-07-17 21:15:36 följande:

    Tack ?


    Det skulle vara ett hjärta, inte ett frågetecken
  • bangarang
    Anonym (Kram) skrev 2018-07-16 08:04:23 följande:

    Vi hade 2 katter när jag växte upp. Den ena var min. Han var som en bästa vän. Varje gång jag var ledsen så låg han hos mig. Om jag var hemma sjuk så lämnade han inte min sida.

    Så fort jag satte mig i soffan kom han och skulle sitta i mitt knä. Han visade sådan kärlek.

    Han blev 15 år och det var så otroligt smärtsamt och tomt efter att han gick bort.

    Det har nu gått 2 år och jag saknar honom fortfarande men inte alls på samma smärtsamma sätt.

    Jag tycker att han fick ett underbart liv och var världens finaste vän till mig.

    Han kunde inte fått det bättre.

    Det faktum att han faktiskt avlivades innan han började få ont eller bli senil ger mig mycket tröst. Han fick ett underbart liv och ett värdigt avslut.

    Min andra katt älskade jag förstås med! Han var helt underbar och de hade vars en personlighet.

    Denna katt fick jag aldrig säga hejdå till då de hittade en cancerknöl på honom vid en rutinkontroll. Han var 15 år och min mamma tog bestlutet att avliva honom direkt då veterinären sa att han nog led utan att visa det.

    Det är jobbigt när man inte får säga hejdå.

    Kanske kan du gå dit där fin katt är begravd och säga några fina ord, titta på lite bilder och ha ditt eget avslut på något vis.

    Försök att komma ihåg vilken fin vän du haft, vilket bra liv hon haft och att hon fick ett värdigt avslut.

    Kram!

     


    Åh, det låter en helt underbar katt du haft. Djur är så kloka och förstår när vi behöver dem.

    Ja, det är jättetungt när man inte hinner ta avsked, jag fick sån ångest av att hon redan var borta och jag inte fått stryka henne över huvudet när hon somnade in, som jag alltid tänkt att jag skulle göra. Ja, jag gjorde faktiskt det idag. Jag åkte ut till stugan och planterade några pelargoner på hennes gravplats. Jag berättade för henne hur otroligt mycket hon betytt för mig och tackade för alla år. Det kändes bra, jag fick ro i kroppen på något sätt. När jag satte i blommorna såg jag hennes svans och det var hemskt men samtidigt lite bra att jag såg den för att kunna förstå att hon faktiskt låg där. Kram
  • bangarang
    bullen1984 skrev 2018-07-16 08:10:17 följande:

    Den sorgen du känner är tecken på en otrolig kärlek. Det är inte alla katter förunnade att vara så älskade. Vilket liv hon levt, att kunna sätta sådana avtryck på den här jorden utan att ens kunna prata. 

    Det tröstade mig när min hund gick bort. När känslan av att inte vilja vakna på morgonen utan honom var starkare än allt annat. Gråter nu när jag tänker på det... det var snart 3 år sedan..

    Oftast är det skuldkänslorna som gör mest ont. Man klandrar sig själv för att inte ha visat tillräckligt, och annat. Släpp dem. Hon visste nog exakt hur mycket du älskade henne. 


    Ja, hon har verkligen lämnat avtryck. Vilken fantastisk katt. Ja visst är det så, jag känner att hon har haft det jättebra med mycket utevistelse, gos och kärlek. Jag känner samma som du kände med din hund, det har varit så tungt att gå upp de senaste dagarna för jag ser bilden på henne i fönstret och vill inte förstå att hon är borta. Men jag ska verkligen försöka tänka på allt fint jag haft med henne. Tack för fina ord
Svar på tråden Helt förstörd av sorgen efter min katt