• Anonym (Va?)

    Hur ta farväl till sina barn?

    Anonym (Skräpmaterial) skrev 2018-07-13 21:01:29 följande:

    Jag kommer ju inte att leva vidare. Så långt ver jag. Jag har varit diagnostiserad med Hortons huvudvärk i 8 år. Men det har visat sig vara en hjärntumör. Efter flera veckors svår huvudvärk, öroninflammationer och omänskligt tryck över ögat har de röntgat. De hittade en tumör stor som ett mindre bowlingklot. Den börjar spräcka skallbenet varpå huvudvärken ökar och trycket sprider sig. 1-2 veckor gav de mig och jag klarar inte av det här. Min semester började idag. Som vikarie i förskola har jag 29-30 som ledig tid. Jag skulle inte räkna med fortsatt tid utöver det. Så hur i hela helvetet ska jag kunna ge mina barn ett bra sommarlov? Pga biverkningar av tumören uppträder jag som ett praktfyllo 24/7. Jag kan inte styra mitt agerande men har samvete mm kvar vilket innebär att jag gråter 24/7. Bara störtbölar. Särskilt nu när jag vet att jag har så kort tid kvar och att mitt beteende beror på att jag skall dö. Min sambo är förresten inte världens bästa pappa. Det som mest oroar mig är hans föräldraskap och att barnen ska bli omhändertagna. Jag är inte redo för det här! Men psyk har semsestertider även de och det enda jag får är ett papper med några rader om hur man förbereder sig själv.


    Men om hjärntumören har utvecklats under 8 års tid så låter det ju helt ologiskt att de har kunnat fastställa att du har två veckor kvar. Och hur är det ens möjligt att ha överlevt med en så stor tumör?

    Vad är det för typ av hjärntumör du har?
  • Anonym (Va?)
    Pierott skrev 2018-07-15 21:37:26 följande:
    De var ju först för några veckor sen dom röntgade o hittade tumören.
    Jo- men hur kan en hjärntumör som utvecklats under 8 års tid (det som misstänktes vara Hortons huvudvärk) beräknas döda en individ de närmaste två veckorna?
  • Anonym (Va?)
    Pierott skrev 2018-07-15 22:06:54 följande:
    Men varför gör en människa ens så?! Känner dom sig ensamma eller vad är felet?
    Troligtvis har de ett behov av bekräftelse som de inte får i verkliga livet. Det vore bättre att starta en tråd som heter "jag känner mig inte bekräftad" eller "jag får inte bekräftelse", "jag känner mig ensam och mår dåligt" etc.

    Å andra sidan, om människor som är ärliga möts av bristande respekt på olika forum så kommer det bli extremt sårande. Här har alla ett ansvar att bemöta medmänniskor med respekt. Kan man inte det så behöver man inte svara i en tråd.

    Är man rädd för att få skit för hur man mår är det kanske lättare att gömma sig bakom anonyma namn och lägga fram andra problem än de verkliga.

    Det kan ju också vara så att TS tror att hon är sjuk eller är rädd för att bli sjuk.

    Det här hjälper inte TS på sikt. Kanske ger en tillfällig behovstillfredsställelse men sedan så känns det tomt igen.

    Men jag dömer dig inte TS. Däremot tipsar jag verkligen om att starta en tråd om dina verkliga rädslor.

    En stor KRAM!
Svar på tråden Hur ta farväl till sina barn?