Min kk vill göra abort.

Det är en tråkig situation du har hamnat. Tyvärr så är det ju så att du inte har någon talan i det här läget. Det enda du kan göra är att försäkra henne om att du skulle ta minst halva ansvaret om hon skulle bestämma sig för att behålla barnet.
Men utan att pressa henne.
Valet är hennes. Och jag förstår att hon inte vill ha ett barn med någon som hon bara har en lös relation med. Även om du skulle dela på ansvaret är det hennes kropp som är gravid, hon som ska föda barnet och hon som ska hämta sig efteråt.

Det du kan göra är väl att fråga henne om hon är helt säker. Och du kan säga saker i stil med att "du behöver inte känna att du ska göra abort för min skull" eller "om du trots allt bestämmer dig för att inte göra abort så vill jag vara delaktig" eller "vad du än väljer att göra så kan du räkna med mitt stöd".

Det kan du göra.

I vilken ålder är ni?

Det ända du kan göra är att vara ärlig med att du inte skulle ha något emot att bli pappa. Beslutet är hennes.

Eftersom du månar om barnet: vilket liv skulle ni ge det?

Du och mamman har en relation som enbart är uppbyggd av lust och har ingen aning om hur ni skulle fungera ihop som föräldrateam. Hittills drar ni ju inte jämnt i en djup existentiell fråga.

Har ni fast inkomst och bra bostad för att kunna leva i social och ekonomisk trygghet som familj?

Hur är mammans släkt? Skulle de vara bra för ett barn att få växa upp kring och präglas av.

Säger inte att du är sådan och kanhända jag har fel men upplever att ganska många väljer att skaffa och behålla barn för sin egen skull även om de inte kan erbjuda barnet en stabil uppväxt. Nej, ekonomi är inte allt men jag vill påstå att det spelar stor roll i hur lätt barnet kommer att klara sig. Bäst är om föräldrarna älskar varandra, stöttar varann och känner glädje i livet och intresse för saker och hjälper barnet att bli självständigt. I så fall är ekonomin inte lika viktig även om det spelar roll.

Tillägg: du låter som en omtänksam person med starkt känsloliv. Känner med dig i din oro just nu men är övertygad om att du kan hitta en kvinna att ha en stabil relation med och på sikt kanske också barn :).

Det är inget barn utan ett potentiellt sådant.

Skulle du klara sömnlösa nätter eller ett handikappat barn, eller har du fastnat i rosenröda drömmar?

Den sortens frågor jag nämnde är väl inte att pressa? Jag tänkte dom som ganska försiktiga frågor, att du bara visar att du stödjer henne med vad hon än väljer. Jag tror vissa tänker automatiskt typ att "åh vad ska han säga, han vill förstås att jag gör abort".

så tänker jag med

Var ärlig med hur du känner, det är inte att pressa henne.

Att säga att du gärna skulle vilja ha barnet är inte at kräva saker. Naturligtvis måste du säga var du står och vad DU känner inför den här graviditeten, det är ju ditt barn också. Sen är det ju upp till henne ändå att avgöra om det blir abort eller inte.

Vem vet, hon kanske skulle vilja behålla ändå en bestämt sig för abort pga omständigheterna? Hon kanske tror att hon skulle bli ensam och du inte vill vara delaktig på något vis och att det är en av anledningarna till att hon kommit fram till att hon vill göra abort?

Jag tycker att du är skyldig  Det betydatt berätta hur du tänker och känner att du gärna vill ha barn.

Jag förstår. Då känner vi olika. Jag har i mångt och mycket en bra släkt som har gett mig ovärdelig livskunskap. Själv är jag den enda som är sjuk i släkten och hade jag både varit sjuk OCH haft en jobbig släkt hade jag känt mig ännu mer olycklig. Jag kan känna tacksamhet över att mamma valde att gifta in sig i den släkten. Hade känt ilska om hon inte tänkte på släkten när hon valt att behålla mig.

Men kan hända jag är för sträng i min syn.

Att du skulle älskat barnet betvivlar jag inte en sekund. Verkligen inte. Men tänk vilken skön känsla den dag du har stabil ekonomi och en trygg relation och kan ge barnet det du vill utan en massa yttre sgörningsmoment som tex en mamma du inte kommer överens med tex pga att ni har olika tankar om uppfostran.

Vill att du skaha de bästa förutsättningarna omkring dig för att känna att du är tillräcklig för ditt barn.

Som flera redan har sagt, det är hennes val.

Med det sagt så tycker jag du måste säga till henne att om hon ändå skulle vilja behålla barnet så är du där för henne 100%, eller hur du nu väljer att uttrycka dig. Det kan mycket väl vara så att hon innerst inne vill behålla barnet men är rädd för hur det skulle bli.

Om du inte berättar så kan du ångra dig resten av ditt liv. Det kanske framkommer i efterhand att hon hade önskat att du pratat med henne men när su inte gjorde det så förstod hon att du inte ville ha barnet. Endast genom rak kommunikation kan du försäkra dig om vad hon egentligen vill och undvika missförstånd.

Lycka till

Vad löjligt. Skillnaden är TS, att kvinnor tar ansvar för barnen de tillverkar, men det gör inte männen. Som du själv skriver: du kunde inte bry dig mindre om aborten. Hade män resonerat som du gjorde i TS så hade kvinnor varit mer benägna att behålla. För då hade män kunnat betraktas som som föräldrar som troligtvis knyter an och som kommer att ta sitt ansvar. 

Uppenbarligen är du inte så insatt i graviditet eller abort överhuvudtaget, är tydligt att du "inte brydde [dig] ett skit" när din KK blev gravid. 
1. Man kan omöjligt "kolla på stickan" när man är gravid i v.1-2. Man är i v.4+x någonting när man testar positivt som allt oftast. Man är inte ens faktiskt gravid de första par veckorna. 

2. Att släppa argumentet om kroppen fungerar inte. För hela grejen med abort hänger totalt på att graviditeten bara existerar i en parts kropp. Det går inte att "skita" i kroppen och diskutera abort. 

3. Nej, i princip ingen känner sig gravid i v.2-3 av graviditeten. De symtom man kan känna av är exakt desamma som symtom inför en mens. Mer typiska graviditetssymtom som gör att man känner sig gravid börjar omkring v.4-5.
 
4. Ingen kvinna kan tvingas till att göra abort. Eller, händer säkerligen att det finns flickor/kvinnor som blivit tvingade av familjemedlemmar eller partners med hot och av rädsla gör som de säger. Men om vi utgår från två vanliga vettiga människor som inte hotar varandra till livet om de inte får sin vilja igenom, nej - en kille kan inte tvinga en tjej att göra abort. Hänger ihop med punkt nummer 2 - det du ville "skita i" - vems kropp som graviditeten faktiskt existerar i. Så det är ett totalt omöjligt hypotetiskt scenario du ställer. 

5. Förstår att din poäng är att visa på hur orättvist eller hemskt det är för män vars sexuella partner aborterar bort deras gemensamma foster. Och det är det förstås,är varken rättvist eller roligt att det är så. Men det måste vara så, återigen av den simpla anledning i punk 2 som du vill skita i - vems kropp det handlar om. Vi kan inte tvinga människor att utsätta sin kropp för något mycket riskfullt och jobbigt i 9 månader för att en annan person vill det. Och ja, det är orättvist att män inte kan vara med och bestämma om graviditet och abort. Det är också jävligt orättvist att det är just jag som kvinna som måste bära vårt barn ifall jag och min man vill ha barn (vilket vi vill), utsätta min kropp för en väldigt jobbig grej som kan innebära foglossning, inkontinens, diverse följdsjukdomar, massor med risker, och risker för mig under förlossningen, alla hormonella förändringar under graviditeten och tiden därefter, amning m.m. Reproduktion i sin helhet är orättvist, det går inte att komma undan.