Vill inte!! Vill behålla

Jag kände en tjej som redan från början ångrade sin abort någonting rent förskräckligt.

Jag kände en tjej som inte ångrade sin abort, men som ändå mådde rejält dåligt psykiskt av den, under flera års tid efteråt.

Jag kände en tjej där jag fick följa med som stöd under aborten. Hon fick piller att svälja. När hennes magkramper satte igång, jag har sällan sett värre. Hon var vit som ett lakan i ansiktet, vred sig och skrek. Hon hade behållt barnet om det inte var för killens önskemål. Han var förresten inte ens med henne där, den hemska dagen så fylld av smärta.

Jag känner en tjej som inte ångrade sin abort de första åren. Nu är hon mycket äldre, och det har visat sig att hon inte längre kan få barn, för hon har låg äggreserv. Att hon gjorde abort som ung plågar henne numera FRUKTANSVÄRT, på ett sätt som är ren existentiell ångest.

Jag har själv gjort en abort som ung, och under många år ångrade jag inte det. Det har tagit lång tid för mig att komma ikapp en stor sorg över mitt förlorade barn... Idag 20 år senare så ångrar jag aborten, utan någon tvekan alls. Jag skulle kramat om mitt förstfödda älskade barn och aldrig släppt taget, om jag fått minsta lilla chans till det. Ändå har jag fått barn efter det.

Jag känner ingen kvinna som gått igenom en abort och så var det i slutänden ingenting för henne att gå igenom.

Så den där j-a forskningen som någon ?2-barnsmamma? refererar till, av okänd anledning i någon sorts gest att stötta en ansvarslös karl som försöker förmå en kvinna att göra abort mot sin vilja, ja hur är den forskningen gjord?

Jag menar, har man gjort långtidsuppföljning på de personer som gjort abort, såsom rena livsstudier där man även frågat kvinnorna på deras dödsbädd? Det är ju ändå då som man har mest facit över sitt liv, och kan göra de bästa reflektionerna.

Har man differentierat i forskningen, delat in kvinnorna i olika grupper efter motiv, ålder etc?

Har den där 2-barnsmamman siffror på hur jättebra det kommer att kännas för en kvinna som ABSOLUT INTE ville göra abort, men som gjorde det på grund av att skitstöveln där hemma krävde det?

Jag menar, det är väl f-n helt självklart redan nu att TS kommer att må äckligt dåligt efter den här aborten.

Så j-a irrelevant att beskäftigt hoppa in som killens ställföreträdande assistent med någon sorts forskningsrapport i högsta hugg att slå TS i hjärtat med.

Du, kära TS, du ska fundera noga och känna efter. Vill du ha ditt barn ska du inte låta någon stå i vägen för det. Det blir isåfall första stora saken som du kommer att göra för barnet, som barnets mamma.

Bry dig inte om de som djupt felaktigt tror att det är DU som väljer att få barn mot killens vilja.

GRAVIDITETEN FINNS REDAN.

Du har inte framkallat barnet, och valet är inte huruvida du är gravid eller ej.

Valet är huruvida du ska avsluta en livsprocess som REDAN är på full gång i din kropp.

Det är ett djupt personligt val, och i det här läget där en graviditet redan har uppstått inom dig, så är det ENBART DU SOM HAR MED VALET ATT GÖRA.

Din kille kommer att låtsas att han har med det att göra, och han har till och med gått längre än så och låtsas att han är den som bestämmer.

Det stämmer dock inte, det är BARA DU som bestämmer. Aborträtten är också väldigt klar på den punkten.

DU BESTÄMMER HELT OCH HÅLLET SJÄLV.

På grundval av det borde du behålla din graviditet, eftersom du faktiskt älskar och längtar efter ditt barn, som du redan följer vecka för vecka, och du i ditt allra innersta hjärta absolut inte vill göra någon abort.

Att vara soloförälder är faktiskt mycket bättre än att vara med en dålig partner. Det är många som är det, och det går bra att ha barn på egen hand. Det är absolut INTE slutet på någonting att bli själv med ett barn.

Vid en abort, då ska det vara att det är kvinnan som är 100% säker på att hon vill det. Det ska inte vara att hon vet att hon inte vill göra det, men har en karl som tror att hon är en marionettdocka, och i bakgrunden drar i strängarna. Påhejad av någon sorts konstig ?2-barnsmamma? på ett forum, då.

Nej, usch och tvi, vidrigt. Vidrigt hur han försöker göra mot dig, och vad vissa stöttar.

Glöm inte att graviditeten inte var planerad. Den är inte ditt fel som sådan, mer eller mindre än den är din partners fel. Men fortsättningen är att rent biologiskt är barnet i din mage nu, och du ska ha barn. Du kan avbryta det, men du kan INTE ha skuld i att du inte avbryter det.

Med andra ord, att du eller ni ska ha barn kan han, om han vill vara korrekt, lägga på konceptions-ögonblicket, som ni delade. Att lägga det på dig är sjukliga och felaktiga tankar från hans sida. Barn kan det ibland bli när man ligger med varandra.

Abort är INGEN självklarhet, och är inte HANS rättighet.

Rätten till abort är din, det är en RÄTTIGHET du har. Aborträtten är till för dig, den är för din skull, som en sista utväg om du behöver det...

Rätten till abort är inte skapad som ett hot mot dig. Den är inte ett redskap någon kille ska kunna ta till mot dig i samma stund du blir gravid, för att skada dig och beröva dig ditt barn.

Förstår du?

OM du vill ha den, så finns abortmöjligheten där, och BARA OM DU VILL DET.

ABORT ÄR INGET VAPEN!!!!!!

Känns det så, som att abort-proceduren är ett hot mot dig och barnet, så ska du inte göra det.

Väg hur du känner i hjärtat inför att fortsätta graviditeten och väg hur du känner när du tänker på abort. Om du känner positivt över graviditeten, och negativt över aborten - då har du kanske ändå redan ett tydligt svar hur du vill göra?

Din kille kan få tycka vad han vill, men han har inte rätten att styra ditt val, och så är det med det.

Jag beklagar att du inte har en bra partner som stöttar och skyddar dig, och tar sitt eget ansvar i det här. Det är kasst, tycker jag.

Hur du än gör och väljer, snälla var rädd om dig TS, och hoppas så att allt blir bra i slutändan.

När jag berättar om min livserfarenhet är det inte i syftet att det ska spela rollen av anekdotisk bevisföring.

En del trådar på FL är av en personlig natur, andra är allmänna debatt-trådar. Det har någonting med lyhördhet och medkänsla att göra att inse skillnaden. Tycker jag. Sedan kan man såklart ryckas med, men

När TS skriver

Jag vill inte!!!!!!! Jag är så ledsen!!

DET KÄNNS SOM ATT JAG DÖDAR!!

... så är det mycket starka ord för mig.

De som debatterar MOT hennes hjärta här, och vars gyllene råd är att det är synd om killen om hon inte gör som han säger -

Ja, jag ska inte luras att skriva något mer om det. Jag har redan sagt vad jag ville säga till TS.

Du skriver här ingenting nytt jämfört med ditt förra inlägg, och jag försätts i den ofördelaktiga positionen att jag behöver välja mellan att använda min hjärnas konster för att besvara felaktigheter, eller att prioritera vad som är relevant.

Om vi inte prioriterar TS hjärta i det här, så kan jag inte tro på att vi prioriterar våra egna. Just nu gör det mig väldigt bedrövad.

***

Kära TS. Idag är då dagen för din planerade abort. Som någon skrev, du kan be att få prata med en kurator, om det inte erbjuds automatiskt.

Gör ingenting som du tror att du kommer att ångra, utan att kuratorn kan kanske vinna dig lite mera tid isåfall. Eller har vägar framåt som du inte tänkt på. Jag vet inte vilken vecka du är i, och du har inte beskrivit mycket om hur du tänker och känner i trådstarten. Hur din situation är.

Vill man behålla sitt barn, och inte adoptera bort det, så brukar det finnas vägar... Du får barnbidrag och det finns allmän förskola för alla, och det är ju toppen om du har familj som stöttar också.

Väljer du att gå vidare med aborten och det trots allt är rätt beslut för dig, så kan du ändå be om stöd efteråt om det är jobbigt.

Det är helt normalt att ha starka känslor i ditt läge. Det är inte så lätta beslut i livet ibland.

När jag gjorde abort så var det en skrapning och jag blev sövd. Det gick bra, och jag hade lite ont i magen efteråt, och tomhetskänslor. Värktabletter hjälpte ganska bra mot det onda, men tomhetskänslan och chocken satt i litegrann, och jag grät i ett par dagar av det.

Så var beredd på att det kan bli en tomhetskänsla om du gör aborten, när bebisen är borta. Jag är säker på att det också är någonting som händer hormonellt med kroppen vid en abort. En dipp i känslorna kan även bero på det.

Så mitt tips är att be någon rå om dig litegrann efteråt, om du väljer så. Var inte ensam efteråt. Överskatta inte hur du kommer att må, utan var väldigt varsam med dig själv.

Var så snäll med dig själv de här dagarna som du bara kan, isåfall. Och försök att inte ha någon omkring dig som inte är det, eller som inte förstår att du har sorg och chock.

En abort är verkligen inte vad som helst. Bra att den rätten finns, men man ska inte bagatellisera hur det är. Kanske finns det de som inte mår så dåligt, men det är naturligt att må dåligt av det också. Särskilt så i din situation, kan jag tänka mig.

Själv glömmer jag aldrig mig själv i den för stora vita sjukhusrocken, och tomhetskänslan i magen. Man kan känna sig så liten på Jorden, så ha någon där att hålla i handen om du kan.

Sök sedan stöd om du behöver det, familj, vän, eller kurator eller präst, spelar ingen roll, utan bara gör som du behöver.

Man kan tro att jag är emot aborträtten, men det är jag inte. Jag är bara för ditt val.

Du har haft helgen på dig att fundera och prata med de omkring dig och så... Kanske har du landat någonstans i ditt val.

Jag tänker litegrann extra på dig idag.

Bra att du pratade igenom det med en läkare och känner dig säkrare nu.

Bra också att du inte är ensam imorgon. Och att du och din sambo kunnat prata igenom det här.

Jag förstår att det är en ledsam situation för dig oavsett, men att det ändå kan vara skönt att ha kommit till ett beslut.

Stor kram.

Vad fina svar du fått!

Jag tycker samma, och skrev till dig inatt, ett långt inlägg. Men plötsligt uppdaterades sidan och inlägget bara försvann.

Hursomhelst så ska du veta att mycket av det du känner just nu är en chock- och sorgereaktion. Det kommer att gå över, men du får härda ut, och var snäll med dig själv.

Med snäll med dig själv menar jag att gå inte för djupt in i det nattsvarta, avbryt dig själv om du börjar få panik och sådant. Panik är ett otäckt ställe att vara på och hjälper en inte ett dugg, utan bara stjälper. Du behöver inte vara på ett sådant ställe, som redan gått igenom så mycket och är försvagad till kropp och själ just nu.

Sätt då hellre på en actionrulle eller vad som helst som kan distrahera en stund.

De andra tankarna och känslorna som är mindre extrema kan du låta komma, bit för bit. Psyket kommer att låta sorg och annat bubbla upp till ytan med jämna mellanrum, för att det ska bearbetas. Först bubblar det mycket, och sedan alltmera sällan. Så du får härda ut.

Du kommer kanske alltid att få någon bubbla upp till ytan då och då, och då bara tar man sig tid till bubblan en liten stund, och låter den sedan gå. Blir lite ledsen när det är så, lite ånger när det är så, lite förnuft när det är så...

Och vet du, om du var så långt gången så hade läkaren absolut rätt... det är faktiskt stor risk att fostret var skadat. Det hade varit ännu värre än den här aborten, om barnet fötts skadat på grund av alkohol och tobak ju.

Mardrömmar, var inte rädd för dem. Det är bara som man tänker i sömnen, och i bilder. Vaknar du och haft en sådan mardröm så gör en kopp te eller något sådant, och lugna ner känslorna igen. Som sagt, det är bara att ta sig igenom det, så går det över för den gången.

Efter en abort vill läkarna gärna sätta in en spiral. Det verkar vara deras favorit. Antagligen tänker de att du varit gravid två gånger och kondomen sprack. Men jag tycker ändå likadant, att du måste inte välja just spiral, om du inte vill det.

Vi kvinnor har i regel många ägg, och vi förlorar flera stycken av dem vid varje ägglossning. En gång i månaden blir vi av med kanske 5-30 chanser till att det kunde blivit en graviditet. Och då sörjer vi inte de äggen. Vi tänker inte på det ens.

Hemskt förfärlig och smärtsam upplevelse du fick. Men det var troligen ödet på något sätt, och hoppas att du pö och pö kan lägga det bakom dig, kanske i små små steg först, där du bara tillåter dig själv att vara ledsen och inse att det var ett trauma du gick igenom igår.

Det har inte gått lång tid.

Jag tycker att du så småningom när du orkar det kan börja planera för barn i framtiden. Det blir en helt annan sak när de är planerade, man kan ha saker och sig själv i ordning. Nu vet du att du VÄLDIGT gärna vill ha barn, och det är en bra upplysning att ha om sig själv.

Ha i huvudet att en majoritet av kvinnor börjar få aningen försämrad fertilitet vid 25, vid 30 dalar den mer, och vid 35 så sluttar fertiliteten neråt ännu kraftigare. Efter 40 år är det en lodrät vägg neråt, där fertiliteten försämras månad för månad. Vid 42-43 års ålder är det 1% chans att bli gravid.

För några kvinnor stämmer inte dessa fakta, utan deras läge att få barn är bättre eller sämre.

Jag vet inte din ålder och din kropp, och det spelar också roll att du vill ha barn så fort som möjligt.

Nu har du gjort det här mycket för din sambos skull. Så när ni gått igenom den här sorgen och chocken, alltså inte nu men sedan, så får ni sätta er ner och prata. Jag tycker gott att nu får han göra någonting för din skull, nämligen att gå med på att vara med och planera för barn inom en rimlig tid. Tänk också på att ni ska hinna få syskon till barnet om ni vill det.

Jag vet inte vad som är rimlig tid, vad ni har för ålder och vad ni har för saker att ordna upp. Det får ni diskutera.

Samtidigt låter det ju inte som att du vill vänta 3-4 år iallafall, så kanske om 2 år?

Om han inte kan göra det, och vara med på det, så har ni kanske inte samma syn på frågan, och då blir det ett problem, för barnlängtan ska man ta på allvar.

Men nu kära TS, du ska bara just nu ta han om dig, vara snäll med dig, ta hjälp av alla du vill omkring dig, och glöm inte att det finns jourhavande präst och andra att prata igenom händelsen med, om du behöver det.

Du låter som en tuff tjej, och det var jättestarkt av dig alltihopa, och vi klarar mer än vi tror också.

Jag önskar dig ALLT gott nu, och jättestor kram