För oss som har väntat på ett plus i mer än ett år...

Jag och min man är i samma sits, har en son på 3,5 och har försökt i snart två år. Försökte starta en tråd för oss som är lite i samma skede och har lyckats en gång, men lite dålig respons.. :)

Vi gjorde fertilitetsutredning i våras som visade på ?inga fel?, vilket på ett sätt är ännu mer frustrerande.

Jag är 36 så börjar ha åldern emot mig, men UL visade på bra med ägganlag.

Har inte hört talas om Hydrosalpinx, förstår om det är jobbigt att känna att man har något som jobbar emot en - samtidigt finns det något att åtgärda och som går att ?ta på? - kanske kommer det göra hela skillnaden..? Är det en enkel operation..?

Jag har också jättejobbigt med dem runt omkring oss som spottar ur sig barn på löpande band, och det gör så ont att höra sonen prata om att andra har ?lillebror?.

Någonstans måste man hitta styrka att fortsätta <3

Kram till dig!

jag kan känna igen det där med att alla andra blir gravida, visa har till och med hunnit föda och här sitter jag. jag tror att vi får försöka tänka att snart är det våran tur, vi måste bara kämpa lite hårdare än andra och det kommer bara göra oss starkare och jag tror till och med att vi kommer pussa på våran bäbis extra mycket när vi lyckats.jag har till och med tänkt när jag varit väldigt nere att "snälla ge mig bara ett plus på testet bara för en dag,jag vill bara se ett positivt test. vi ska kämpa.

Förstår att det är lite nervöst med operation - har själv aldrig sövts och tycker det verkar lite läskigt. Men på ett sätt skönt att ha någonting som går att åtgärda. Ja jag vet inte vad som är bäst :o

Jag vet också många som är äldre än jag som verkar ha blivit gravida väldigt lätt, läste igår också om Charlotte Perelli som tydligen är 45. Man tycker ju ändå inte att man är lastgammal men på fertilitetsutredningen var han väldigt snabb med att säga att vi inte har mycket tid.

Ja det är ju nästan allra mest för sonens skull man vill lyckas, ett syskon är ju liksom dem finaste gåvan han kan få. Det gör ont i hjärtat.

Vi har nu till slut bokat ett uppststartsmöte för IVF, har första mötet 3/9. Hoppas komma igen fort.

När blir nästa steg för er..?

Puff*

Hej! Så skönt att se att jag (och min sambo) inte är ensam. Vill tyvärr också vara med i eran klick. 

Jag är 28, sambon 32. Vi slutade med p-piller januari 2017. Men under hela första året hade jag varken ÄL eller mens. Men maskineriet såg bra ut i ultraljud. Har oregelbundna och långa cykler efter att det kommit igång så det är inte lätt och även om vi ÄL-testat och prickat av med sex vid rätt tidpunkt har inget hänt. 

Nästa steg är nu på tisdag då jag ska ringa och komma igång med fertilitetsutredning. Men känns jättejobbigt. Har inte gjort annat än att ringa till läkare och de tycker att vi ska vänta och vänta och vänta. Nu när de öppnar så måste jag väl också vänta på att ens få en tid. 

Känner precis som dig TS att tiden rinner ut. Så många om. Om vi bara slutat med p-piller tidigare, om jag satt ner foten ordentligt hos doktorn istället för att gå med på att vänta och äta primolut istället för tex pergotime, om jag provat fler naturläkemedel... 

Har ni något emot att vi gör en sammanställning som man kan kopiera när något händer i ens utredning? Har sett det i andra trådar och gör det lite lättare att hänga med på vars alla är. Även ni som redan fått plus så vi vet hur det gick för er! Här är min om någon vill lägga på.

Luno: 28 år, sambo 32. Försökt sen jan 2017. Ingen mens i ett år, nu långa och oregelbundna cykler (35-52). Allt ser bra ut på ultraljud och värden. Hemmatest visar bra simmare. Ev PCOS? Ska ta kontakt för att börja infertilitetsutredning 4/9.

Hejsan! Förlåt om jag bara hoppar in här men ville bara peppa/ dela min historia med dig! Jag känner så igen mig i din historia! Jag och min man har försökt med syskon sen april 2017 till vår dotter född 2016. Ingenting hände och i våras påbörjade vi en fertilitetsutredning. De hittade precis som på dig en vätskefylld äggledare men den andra såg fin ut på ultraljud. Jag bokade tid hos Jan Holte på Carl Von Linne kliniken (väldigt kunnig läkare) och ville få en andra bedömning av mitt tillstånd. Han sa att han tyckte jag skulle operera bort båda äggledarna och satsa på IVF. För när man har haft infektionen så går den oftast upp till båda och kan lämna infektioner och skador som inte syns som kan göra det svårt att bli gravid naturligt och även vid IVF. Jag kände mig inte så bekväm med det då jag tyckte att de kunde lämna den som såg bra ut på ultraljud. Sen opererade jag mig den 19 juni och den läkaren sa samma sak. Vill du ha de bästa oddsen att bli gravid ta bort båda äggledarna och gör IVF. Jag gav honom mitt medgivande och de plockade bort båda äggledarna. De kunde se att den andra som såg superfin ut på ultraljud var skadad i tratten och aldrig skulle kunna plocka upp ett ägg. Efter detta så på påbörjade vi en ivf behandling i mitten på juli och nu i mitten på augusti så fick vi vårt efterlängtade plus! Är bara i v 8 så mkt kan hända men gravid är jag:) Så kolla verkligen med olika läkare vad de tycker om att behålla äggledarna för mina var väldigt tydliga med att det kan försämra ivf chanserna. Jag blev ju såklart väldigt orolig och ledsen men nu ångrar jag mig inte för en sekund. Dessvärre fick vi ju betala IVF själva eftersom vi redan har ett barn:( Vart går ni?

Hej! Vi hade inbokat ett första uppstartsmöte för IVF igår morse - vi går på Nordic IVF i Göteborg. Kändes lite surrealistiskt att sitta där, men nu är vi igång. Trodde man ju aldrig :) sonen kom verkligen till på första försöket men nu har vi försökt aktivt i 1 år och 9 månader utan resultat, så något fel måste det vara..?

Fick utskrivet alla olika piller och sprutor för att vara redo vid mensens första dag. Hon frågade liksom flera gånger "när vi ville börja", om det är den här cykeln eller någon annan månad - lite konstigt fråga kände jag, det känns ju som att man väntat tillräckligt och när vi äntligen fick tid för uppstart så vill man ju bara komma igång!

Nu funderar vi mest på att om vi ska köpa ett eller tre försök - först var jag helt säker på att köpa 3-pack, eftersom det lär bli mycket stress och press om man bara har ett försök - då kanske det inte funkar bara av den anledningen, typ.. Och behöver man köpa fler försök så blir det ju dyrare att köpa "ett och ett". Men köper man trepack, och det funkar på första försöket, så återbetalas ingenting av pengarna - det känns som stora pengar i sjön liksom.. hur tänker ni andra, som betalar själva..?

Min sammanfattning ser väl ut nånting så här:

Kawi: 36 år, min man 39, har en son på 3.5 år och har försökt aktivt sedan januari 2017. Testat allt (livsstil, vitaminer, liggschema osv..) Gjorde fertilitetsutredning i april 2018 som visade att allt ser bra ut. Uppstartsmöte för IVF 3/9. Privat klinik Göteborg.

Känns så jävla piss idag. Jag har väntat hela sommaren på att de ska öppna och idag är dagen. Jag är ledig och gick upp tidigt. Provade ringa flera gånger men de öppnade inte fören 7.45 Jag ringde en minut efter att de öppnat telefonen. "Tyvärr finns inga lediga tider att bli uppringd på idag. KLICK"

</3

Fanns iallafall ett formulär som öppnats där man kunde skicka in. Men känner mig så dum. När jag svara på alla frågor så verkar ju allt tiptop. inga problem hittas, jag har cykel om än krånglig, vi har inte försökt såå länge sen min cykel kom igång. Vi ligger inte varannan dag. Det är väl bara mitt fel att det inte blivit. Inte legat nog mycket eller tränat nog, eller ätit nog bra.

Tänk om de inte tar in oss. Tänk om det bara är min otålighet som är problemet. Men tänk också tvärtom. Om sambon skjuter blanks så är det bortkastad tid att fortsätta försöka. Eller om det är något med mig som inte upptäckts.

Vill bara gömma mig under täcket. Känner jag vården rätt så ska nya tester göras och ditten och datten och SEN kanske jag får typ letrozol. Och ska vänta. Och prova. Och slappna av.

Känner mig så urlakad av att vänta. Som att det holkar ur mig.