Vad är din första tanke när du får höra att en frånskild mor bor i en 2:a?
Om ni får höra att en frånskild mor bor i en 2:a med sin 4-åring, vad tänker ni egentligen då?
Anledningen till att jag frågar är för att jag för ett år sedan separerade från min man och flyttade tillbaka till den storstad jag är uppvuxen i. På grund av den rådande bostadsbristen så har jag många, många gånger fått frågan hur länge jag fick stå i bostadskö innan jag fick tag i min hyreslägenhet. Faktum är att jag hade vansinnig tur: i ett sämre område så får man stå 5-7 år i kö. Jag lyckades hitta en privat hyresvärd och fick min lägenhet efter 3 månaders intensivt letande och den ligger dessutom hyfsat centralt. Följdfrågan blir alltid hur många rum jag har och reaktionen blir alltid tröstande när jag säger att jag bor i en 2:a. Folk verkar tycka genuint synd om mig och kommer med alla möjliga tröstande ord, råd eller pepp kring att jag så småningom säkert kommer att hitta något större., och hur jag ska gå tillväga för att göra det.
Men jag har inget behov av att flytta och börjar bli riktigt irriterad! Jag bor i 2 rum och kök och är helt nöjd med det. Min lägenhet är på alla vis helt fantastisk: fin, stor (70 m2) fräsch, ljus och med perfekt planlösning och så småningom kommer jag säkert att med någon innovativ lösning kunna skapa ett rum till när mitt barn kräver det. Jag har ingen tanke på att flytta därifrån. Ändå är det precis vad folk tror att jag vill göra, och jag har egentligen ingen lust att berätta hur jäkla fin min lägenhet är för alla som undrar hur stort jag bor.
Varför är det så? Varför tycker man synd om en person som bor med ett barn i en 2:a? Och vad är det för tankar som rör sig i huvudet på den som får den typen av information av någon annan? Många som bor i hyresrätt idag har ju faktiskt nyrenoverade fina lägenheter.
