• Anonym (Jag är nöjd)

    Vad är din första tanke när du får höra att en frånskild mor bor i en 2:a?

    Om ni får höra att en frånskild mor bor i en 2:a med sin 4-åring, vad tänker ni egentligen då?


    Anledningen till att jag frågar är för att jag för ett år sedan separerade från min man och flyttade tillbaka till den storstad jag är uppvuxen i. På grund av den rådande bostadsbristen så har jag många, många gånger fått frågan hur länge jag fick stå i bostadskö innan jag fick tag i min hyreslägenhet. Faktum är att jag hade vansinnig tur: i ett sämre område så får man stå 5-7 år i kö. Jag lyckades hitta en privat hyresvärd och fick min lägenhet efter 3 månaders intensivt letande och den ligger dessutom hyfsat centralt. Följdfrågan blir alltid hur många rum jag har och reaktionen blir alltid tröstande när jag säger att jag bor i en 2:a. Folk verkar tycka genuint synd om mig och kommer med alla möjliga tröstande ord, råd eller pepp kring att jag så småningom säkert kommer att hitta något större., och hur jag ska gå tillväga för att göra det.


    Men jag har inget behov av att flytta och börjar bli riktigt irriterad! Jag bor i 2 rum och kök och är helt nöjd med det. Min lägenhet är på alla vis helt fantastisk: fin, stor (70 m2) fräsch, ljus och med perfekt planlösning och så småningom kommer jag säkert att med någon innovativ lösning kunna skapa ett rum till när mitt barn kräver det. Jag har ingen tanke på att flytta därifrån. Ändå är det precis vad folk tror att jag vill göra, och jag har egentligen ingen lust att berätta hur jäkla fin min lägenhet är för alla som undrar hur stort jag bor.


    Varför är det så? Varför tycker man synd om en person som bor med ett barn i en 2:a? Och vad är det för tankar som rör sig i huvudet på den som får den typen av information av någon annan? Många som bor i hyresrätt idag har ju faktiskt nyrenoverade fina lägenheter.

  • Svar på tråden Vad är din första tanke när du får höra att en frånskild mor bor i en 2:a?
  • Aniiee

    Jag tänker inget alls. Varför skulle jag göra det? En 2a är väl alldeles lagom för en vuxen och ett barn om man tycker det.


    Hunger, disease, tyranny, superstition and guacamole
  • elyse

    För en vuxen och ett barn är väl en tvåa passande?

  • Bibbidi

    Jag tänker ingenting speciellt. Om jag försöker skapa en bild i mitt huvud har de antingen en våningssäng i sovrummet eller så har mamman kanske en bäddsoffa eller liknande i vardagsrummet. Att bo två stycken i en tvåa är ju supervanligt så jag tänker ingenting speciellt förutom det. 

  • Anonym (Jag är nöjd)

    Det är skönt att fler än jag inte tycker att det är konstigt. De flesta reaktioner har jag faktiskt fått av arbetskamrater när man har kallpratat lite och de har fått reda på att jag inte har bott här på flera år (och därmed är lite förvirrad på grund av nybyggen, nya gator och liknande, om vi ska ha möten i byggnader som jag inte känner till), samt av gamla vänner som jag har återupptagit kontakten med. Reaktionen från flera kolleger har stört mig mest eftersom det inte är personer som jag direkt umgås med. De verkar bara ha en bild kring att det är djävligt synd om mig. (Senast förra veckan upplevde jag dråpslaget när en kollega säger till en person som var i stånd att köpa bostadsrätt att: "Ja, man kan ju ha det värre.", varpå hon vänder sig till mig med orden: "Du, X, bor ju också väldigt litet och du har ju dessutom småbarn. Det kan ju inte vara så lätt alltid."


    Jag har ALDRIG sagt att jag bor litet. Jag har bara sagt att jag bor i 2 rum, när jag har fått frågan hur många rum jag har. Det är dessutom inte bara den här kollegan som har sagt något om det.

  • Anonym (A)

    Tänker inget särskilt. Eventuellt att det kanske är knapert ekonomiskt för den personen, vilket dock i så fall inte är något konstigt. Hur som helst, att en vuxen och ett barn bor i en tvåa är inget märkligt.

  • Anonym (Anna)
    Anonym (Jag är nöjd) skrev 2018-06-17 23:16:04 följande:
    Det är skönt att fler än jag inte tycker att det är konstigt. De flesta reaktioner har jag faktiskt fått av arbetskamrater när man har kallpratat lite och de har fått reda på att jag inte har bott här på flera år (och därmed är lite förvirrad på grund av nybyggen, nya gator och liknande, om vi ska ha möten i byggnader som jag inte känner till), samt av gamla vänner som jag har återupptagit kontakten med. Reaktionen från flera kolleger har stört mig mest eftersom det inte är personer som jag direkt umgås med. De verkar bara ha en bild kring att det är djävligt synd om mig. (Senast förra veckan upplevde jag dråpslaget när en kollega säger till en person som var i stånd att köpa bostadsrätt att: "Ja, man kan ju ha det värre.", varpå hon vänder sig till mig med orden: "Du, X, bor ju också väldigt litet och du har ju dessutom småbarn. Det kan ju inte vara så lätt alltid." Jag har ALDRIG sagt att jag bor litet. Jag har bara sagt att jag bor i 2 rum, när jag har fått frågan hur många rum jag har. Det är dessutom inte bara den här kollegan som har sagt något om det.

    Även om jag mycket väl kan förstå att du trivs med hur ni har det så är ni ju per definition trångbodda, så jag tycker inte att det var konstigt av din kollega att konstatera att ni bor litet.
  • Anonym (H)

    Med tanke på dagens bostadsbrist och framför allt din situation som frånskild mamma tycker jag inte det är konstigt alls att du bor i en tvåa med ett barn. Herregud, förr i tiden bodde man ju med 7 ungar i ett kitet enrums-torp.. Folk idag verkar ju tro att man måste bo så stort som möjligt för att det ska fungera med 1-2 barn..

  • Anonym (Att det är perfekt)

    Min första tanke är att det är perfekt. Precis lagom.

    Jag reagerar hellre om jag hör att en skild förälder bor inte i en 2:a. Jag menar : bor hen i 1:a tänkter jag att det måste vara trångt och det är bara tillfälligt. Bor hen i 3:a så ifrågasätter jag varför? Det är alldeles för stor för en ensamstående och ett barn. Det måste kännas tomt. .. o det betyder mer städning och underhåll i onödan

    De är mina första tankar när jag hör att en frånskild förälder INTE bor i en 2:a

  • Anonym (kiks)

    Jag tycker inte synd om dig, vad som däremot är fel, är att du lämnat din man trots att ni har ett barn ihop, egoistiskt av dig, och traumatiskt och skadligt för barnet. Barnet behöver din pappa.

    Majoriteten av dysfunktionella, dogmissbrukare och kriminella människor är uppväxta med en singelmamma

  • Anonym (Att det är perfekt)
    Anonym (kiks) skrev 2018-06-18 06:14:07 följande:

    Jag tycker inte synd om dig, vad som däremot är fel, är att du lämnat din man trots att ni har ett barn ihop, egoistiskt av dig, och traumatiskt och skadligt för barnet. Barnet behöver din pappa.

    Majoriteten av dysfunktionella, dogmissbrukare och kriminella människor är uppväxta med en singelmamma


    Du kan ju inte veta varför de skilde sig.

    Det kan vara likaväl Pappan som lämnade de.eller han kan vara en missbrukare osv osv hur kan du veta vad är bäst för deras barn?

    Själv hade jag en pappa som slog mig varje dag - jag önskar min mamma hade mod att lämna , men det gjorde hon inte.

    Du kan inte veta hur TS har haft det.
Svar på tråden Vad är din första tanke när du får höra att en frånskild mor bor i en 2:a?