Min syster har stulit pappas hela sparkapital
Jag vet att detta är ett diskussionsforum men vill för egen del bara ha konkreta råd och tips och riktiga kunskaper och kanske kontakter, i den fråga som jag har problem med och väljer att inviga dig som läsare med en längre redovisning. Erfarenheten säger mig att det är lätt att en fråga blir ett forum för allmänt tyckande, egna känslor och lösa trådar av våra privata- och ofta gissningar som sällan har substans i verkligheten och inte kan omsättas. Det är inte vad jag behöver.
Vad jag kan säga är att det är tydligt hur utlämnad jag är eftersom det inte alls är så att något per automatik sätts igång och låter sig hända, bär man utsätts för det som jag nu skall beskriva.
Jag är född i slutet av 1950- talet, uppväxt i ett klassiskt arbetarhem under parollen "litet till många, något till alla". För min del innebar det två lågutbildade föräldrar med liten inkomst, anspråkslöst hus och begagnad bil, med semesterresor som aldrig sträckte sig längre än till Norge och en några år äldre syster, Man skulle vara hel, ren och mätt och det var vi ..., för övrigt fanns det mesta att önska rent känslomässigt.
Mitt vuxenförhållande till familjen i övrigt har varit komplicerat och böljande. I flera längre intervaller har jag valt bort att ha kontakt med min syster eller föräldrarna, alternativt föräldrarna eller systern.
Mitt sätt att hantera familjens dysfunktion har alltså varit, att gå.
Familjen har kommit att bo i olika delar av landet, men mina föräldrar har alltid levt tillsammans.
Jag träffade min mamma för sista gången för 4.5 år sedan. Hon var tydligt märkt av Alzheimer och kände först inte igen mig. Jag hade då en svit av flera år då jag hade regelbunden kontakt med föräldrarna och tog den gången med mig tillbaka hem som uppgift efter att vi träffades, att ta reda på och sammanställa åt dem, de eventuella möjligheter som fanns för att de skulle kunna fortsätta att bo hemma med stöd. Jag visste vid denna tidpunkt att föräldrarna åter hade kontakt med min syster och trots att de inte litade på henne, hade låtit min syster få fullmakt att sköta deras ekonomi, vilket i deras ögon bara innebar att min syster tog hand om och betalade deras räkningar. Jag tyckte mycket illa om detta och varnade mina föräldrarna för förtroendet de lämnat systern eftersom erfarenheten redan var att min syster hade uppenbara problem med att skilja egna pengar från andras. Av samma skäl och för att min syster skött sina barn riktigt illa, var också skälet till att jag under cirka 16 år inte alls hade haft någon kontakt med min syster.
När jag visste tillräckligt och skulle kontakta mina föräldrar om vad som fanns och inte, av stöd att få i hemmet, blev jag förekommen av mina föräldrar genom ett kort där de skrev att de ville att jag skulle komma till dem för att välja möbler senast veckan därpå, då de såg sig om efter ett annat boende. Då visste jag att min syster istället sett till att ordna dem en plats på ett vårdboende. Jag rev alla papper och gjorde det jag alltid gjort för att skydda mig gentemot familjen. Jag valde bort dem och kände att detta var definitivt.
Min mamma dog senare i sviterna av Alzheimer och jag funderade länge innan jag kontaktade min syster eftersom hon skickat mig ett brev inför bouppteckningen. I samtalet bad jag henne om att skjuta på bouppteckningen eftersom jag var långtidssjukskriven och den resa som krävdes, var just då allt för krävande. När jag inte fick gehör för min önskan uttryckte jag också att jag ville få bouppteckningen skickad till mig samt ett par saker till. Inget av detta hände och min systers reaktion på att jag överhuvud taget hade för önskan att delta på bouppteckningen, var tydligt negativ.
Efter detta hörde jag aldrig av min syster igen och detta visste jag skulle ske. Bouppteckningen fick jag på annat sätt.
Strax senare fick jag brev från en faster som oroades över att ingen hade pratat med mig. Jag ringde genast och tog sedan det enkla beslutet att hälsa på min pappa och om han ville behålla kontakten med honom. Idag reser jag till min pappa och ringer honom flera gånger i veckan. Han har liksom mamma hade, Alzheimer och jag är väl införstådd med att hans förmågor kommer att bli sämre. Idag känns det annars som att jag och min pappa, med de funktioner som fortfarande fungerar hos honom, söker och finner allt mer en kontakt som tidigare aldrig funnits. Vi pratar mycket, sedan är det enklare för min pappa när det gäller sådant som hände för femtio år sedan, samtidigt som han har stora problem med att berätta vad han åt till lunch:) Vi har det dock bra i våra möten och kommunikationer och vi kan prata om i princip allt som m in pappa kan greppa.
När pappa äntligen fick God man för en kort tid sedan uppdagades det snart att min syster har förskingrat hela den besparing som var min pappas. Vart enda öre är borta och min syster berättade samtidigt att inget finns kvar. Hon säger att hon skall ha fått pengarna av vår mamma, vilket naturligtvis bara är lögn det också, men i min systers ögon en utväg, eftersom hon hänvisar till en person är död. Vi pratar om strax över en halv miljon kronor som en person tycker sig ha rätt till framför min pappa, som faktiskt ägde dessa pengar. Min syster är själv sjukskriven och kommer gissningsvis aldrig att arbeta igen, varför pengarna är borta och min pappa får drömma om det elektriska dragspelet som han ville unna sig.
Efter snart ett och ett halvt år i sjukskrivning, är alla mina reserver slut. Jag vet inte ens hur jag skall ha råd att äta resten av månaden och inte blir det lättare nästa månad.
Jag och pappa har öppet pratat med varandra om att han med ett förskott på min beskärda del av arvet, skulle kunna göra min tillvaro mycket enklare eftersom jag skall vara sjukskriven ytterligare en tid. Dessa möjligheter och en lång rad, egentligen ganska anspråkslösa möjligheter är såväl min pappa som jag själv, nu helt berövade.
Är min pappa värd pengarna? Spelar det någon roll, kanske, kanske inte? Skulle min pappa kunna tänkas ha behov för litet mer än en halv miljon kronor? Inte riktigt men en del av summan. Oavsett, vad jag eller någon annan tycker om min pappa så är frågan ändå enkel: Pengarna är hans, varken mer eller mindre!
Jag har inga pengar för att få en bra juridisk hjälp(inte heller pengar för att få en dålig juridisk "hjälp"). Visst, bör jag så skall jag polisanmäla, jag är dock angelägen om att göra saker på det sätt som vore det bästa., men jag vet inte hur?
Du som vet och har konkret hjälp att lotsa mig till är synnerligen välkommen med dessa uppgifter?
Tack!