12-åring som inte vill gå till pappa

+1Och du har aldrig tänkt att det kan vara orsaken? Att det är lättare och bekvämare hemma hos dig.Så du försöker tvinga pappan till terapi för att du har problem och för att du inte kan steppa upp och vara förälder och bestämma?

Tja. Låt barnet bo på heltid hos pappan och bara besöka dig varannan helg. Om det nu är boendet som är ditt bekymmer.

Man har som mamma och förälder ett ansvar och se till att barn inte tar beslut de inte kan överblicka. Barn som medvetet frånsäger sig kontakt med en förälder inser inte att det får stora konsekvenser i framtiden. Självklart ska man förhindra att sådant sker. Det är därför TS skriver denna tråd, därför att hon vill ta ansvar för sitt barn.

Att du tänker annorlunda är helt utan tvivel men det är enligt mig ett oansvarigt beteende du föreslår och ett mycket dåligt råd.

Mamman och TS har en massa åsikter, bla att det är boendet som är jobbigt. Därför är det inte givet att den lättaste lösningen är den rätta. Om nu boendet och hattandet är problemet och det är så att tillvaron är rätt kravlös hos TS kan den bästa lösningen mycket väl vara att barnet bor på heltid hos pappan.

Tyvärr är det så att otroligt många kvinnor identifierar sig med sina barn på ett symbiotiskt sätt och de anser att de och inga andra, dvs pappan, vet lika bra vad barnets bästa är. Barnets vilja är oftast det som kvinnan i själva verket vinner på.  Jag säger absolut inte att det är så TS resonerar utan det brukar vara såhär i trådar på familjeliv.

När det kommer till boende som gnisslar måste även kvinnor vara kritiska till vad de själva bidrar med istället för detta ständigt letande fel hos pappan och aldrig att de själva gör ett enda fel.

Självkritik?
Tja, nu var det inte det jag skrev om utan fenomenet att mammor ständigt kritiserar pappor utan att ha ett uns självkritik. Generellt sett i familjelivstrådar har pappor oändligt mycket mer självkritiskt tänkande än mammor. Fortfarande är detta inte riktat till TS, tvärtom verkar hon ha en hel del sådant tänk.

Precis det jag skriver, man behöver inte alltid låta barnet bestämma. Ibland krävs det ett visst mod att besluta något som går tvärt emot barnets önskan men som i slutänden gynnar barnet. Det innebär såklart inte att man inte lyssnat på barnet utan det kan man göra ändå trots att barnet inte får sin vilja fram.

Om ursäkten att slippa pappa är för att det är slappare hos mamman kan det mycket väl vara en bra lösning.

Visst kan barn gott få hatta runt och lösningen kan mycket väl vara att bo på heltid hos pappan och bara träffa mamman ibland.
Folk på familjeliv anser att det är självklart att det är hos mamman barnet hör hemma. Så länge som man har en sådan symbiotisk inställning till barn och föräldraskap finns alla anledningar att tänka sig för mycket noga i boendefrågan. Barn ska nämligen inte förverkliga kvinnor...

Nej det gör jag inte. Jag beskriver hur det oftast resoneras. Du bortser från det systematiska felet med att man inte ska göra det till en genusfråga. Men på sätt och vis är det faktiskt det eftersom otroligt många kvinnor lever i symbios med sina barn som undermedvetet satt i system att hitta fel på pappan och bekräftar detta genom att lyssna på barnet.

Man ska visserligen lyssna på barnet men det är inte samma sak som att barnet per automatik ska få sin vilja igenom. Först ska man våga vara självkritisk som mamma.

Barn brukar tröttna på hattandet först  i mitten av eller sena tonåren. Det borde vara självklart att barnet kan bo hos pappan på heltid. Men så ser verkligheten oftast inte ut för de flesta anser att det är mamman barnet självklart ska bo hos och man har vilka ursäkter som helst.