Själviskt att skaffa fler barn?
Jag känner igen mig i mycket av det du skriver. En syskonrelation är unik och jag har själv tre stycken. Ändå satt det väldigt långt inne att skaffa fler barn för oss.
Jag tror inte att man ska tänka att det första barnet blir berövat något eller känner sig åsidosatt, om man inte själv uttrycker sig på det viset. Barn brukar inte tänka så. Och ser man till att ha en "plan" och att den andra föräldern eller en mor/farförälder kan finnas till hands precis i början så kanske det kan underlätta.
Vi tog oss verkligen tiden att fundera och så här i efterhand är jag glad att vi gjorde det. Och att vi hade tiden på vår sida. Det hann gå 11 år innan lillasyskonet kom. Positivt är att jag ser att bandet dem emellan är jättefint trots åldern. Såklart har de inte samma utbyte av varandra som barn med 1-2-3 år åldersskillnad har. Men det är inte så mycket att göra åt. Negativt är att en 11-åring är väldigt medveten. Ofta känner han ju av situationen och förstår när eller om det ens är läge att be om hjälp med något till exempel. Så han backar automatiskt och det gör lite ont ibland. Om jag ammar lillen eller han bajsar ner sig (och min man jobbar) så är det svårt för mig att leta cykelhjälm i förrådet åt honom 