Hjälp

Vet inte om detta är rätt forum men jag måste skriva av mig lite, kanske finns det fler som kan känner igen sig på något sätt. Har, tillsammans med min fru, 3 barn fina barn 2 pojkar och en flicka. Mina två pojkar blev för snart två år sedan diagnostiserade med, idag obotliga, ögonsjukdomar som sakta leder till blindhet. Äldste sonen har i dag en synskärpa på ca: 5 procent medans mellan sonen  ungefär 40. I början var det bara chock, man fattade ingenting levde som en zombie. Nu börjar jag sakta hitta tillbaka till livet igen men det tär på mig att se dom bli sämre och sämre. Läkarbesök, myndighetskontakter, skolmöten och jobba heltid tar så mycket energi samtidigt som man ska vara en stark bra pappa och man som måste hålla modet uppe inför familjen. När kvällen kommer och man har lagt sig kommer tankarna och ångesten. Har haft så många "gråtnätter" så jag har tappat räkningen. Det är jobbigt också för detta upptar hela vårt liv på något sätt. Jag och min fru hinner inte med varandra och jag känner att vi sakta glider isär. Vi har fått samtalstöd men det innebär ofta bara att acceptera hur illa det är. Vet inte hur de annars ska lägga fram det ifs men det sänker mig ännu mer. Finns det fler som känner som jag eller liknande? Hur får ni livet att fungera?

Uppgiven Pappa och man