Det är ”bara” att sätta gränser!
Instämmer med Hammarhajen, även väluppfortrade barn har arbetande föräldrar.
Men absolut gränser är svårt, riktigt svårt. Och det är ju inte ens helt självklart at man tycker exakt lika varje dag. Men oftast är det så det framställs, att man som vuxen alltid ska ha samma gränser.
För min del tror jag det är här man hamnar fel, att man helt fastnar i benhårda principer. Men absolut de ggr som jag nått min gräns då vill jag stå fast och så får man stå ut med arga barn en stund. Men det innebär inte att jag kommer agera exakt lika nästa gång, däremot finns det säkert en reaktion och där behöver man förklara för barnet (i mitt fall i nedre tonåren) att en handling i mina ögon inte är ok att jag inte tycker det var ok.
Lika viktigt är det i stunden att inte bryta barnets gränser av integritet. För med det visar man enbart makt och att den med makt har lov att bryta den andras integritet.
Men som ex, jag har ett barn som med med mig dialog får gå hem för att man mår dåligt. Då stannar man enligt mig hemma, för att kurera sig. Man kan absolut kila ut en kort stund, sitta på ex gården, trädgården och göra läxor mm. Men det är inte ok att istället driva på stan, där går min gräns för vad som är ok.
Det svåra är inte gränsen utan att finna en rimlig konsekvens som även ger ngn effekt på situationen, inte bara vara ett straff.