Det är ”bara” att sätta gränser!

Jo, jag vet. Jag har ibland också tänkt: Måste man göra ett sånt liv för att de ska fatta?! Men det är så med alla människor, inte bara med barn. Det hjälper inte att bara säga att det inte är okej, man måste bli uppenbar upprörd för att någon ska fatta att det inte var okej. Och det tar energi, men det kan vara värt det. 

Om ditt barn verkligen gör något, där du tänker: Det går inte alls, det måste man sätta stopp för - då är det läge att göra ett "himla liv". Exempel: Det hände två gånger att min dotter sa "H-ordet" till mig. Första gången skällde jag rätt så mycket på henne, ringde hennes pappa, berättade för hennes äldre bröder. DET var en reaktion. Ändå, barn brukar testa igen, för att se om det kanske bara var slump då, kanske kommer man undan nu? Så det blev ett himla liv igen. Tröttsamt, men det hjälper. Det blev inte fler än två gånger.  

Sedan får man ju välja sina strider. Jag skulle inte göra någon större sak av om barnet bara svär lite allmänt. När min son var liten, så sa min mamma till honom en gång: "du, det låter inte så bra om man säger skita alltför många gånger." Det var faktiskt bra sagt, när det gäller sånt som man säger nån gång, men inte är lämpligt att säga hela tiden.

Jag tror inte att man ska försöka styra i detalj vad exakt de säger (så länge det inte är väldigt fula ord) eller om de visar reaktioner av ilska (så länge de inte ger sig på någon), utan då är det kanske bättre att ha enkla grundregler som att man inte skriker eller springer i affärer och bland folk.  OCH förstås vara en bra förbild och ha en bra relation med sitt barn, sysselsätta barnet (ibland är de kanske uttråkade).