Det är ”bara” att sätta gränser!
Jag förstår dock faktiskt inte hur man ska gå tillväga. Hur konkret gör man för att inte acceptera att ett barn svär åt en? Det är ju intw bara att glra, inte bara att säga till.
Jag föregår med gott exempel (använder aldrig någonsin en del av de fula ord barnet använder och jag använder ?vanliga? svärord ibland i samband med att jag blir arg men inte mot andra familjemedlemmar osv), jag berättar varför man inte ska svära, jag säger åt barnet hur jag upplever fula ord osv. Men 7-åringen går helt loss på alla fula ord han kan komma på när han blir arg, och kanske ofta när det urartar som mest kan vara när han är väldigt hungrig osv. Men kontentan är att beteendet att inte säga fula ord sitter inte i ryggmärgen på honom. Hur åstadkommer man det? Vad gör alla andra som tydligen lyckas så enkelt med detta?
(Han är helt normalutvecklad, ingen diagnos är misstänkt, fungerar utmärkt i skolan mm)
Sedan tycker jag att det är skillnad på svära och svära. Att säga "fan" när man gör illa sig är inte samma sak som att kalla mamma för "jävla hora". Däremot tror jag det är en god idé med nolltolerans för fula ord men att man reagerar annorlunda: "Fan jag gjorde illa mig!" "Nämen oj vilket språk du har!" (chockad ton). "Jävla hora!" "Så där tilltalar du inte mig eller någon annan!" (hård ton, utdela bestraffning).