Det är ”bara” att sätta gränser!

När yngsta var liten så läste jag någonstans att man inte ska förbjuda sånt man inte kan styra.

M a o, är det helt meningslöst att ha en regel att barnet inte får skrika för börjar det skrika kan du inte hindra det.

Däremot kan du ha en regel att barnet inte får skrika i köket för det är bara att bära ut det skrikande barnet.

Lite samma med barn som svär.

När barnen var små och skrek så sa jag att jag inte ville att de skrek i huset. Fortsatte de bar jag ut dem i bastun/garaget och sa att skrik här tills du är less och kom tillbaka sen. Ibland blev det lite bärande fram och tillbaka men oftast stod de kvar i bastun typ 1 minut och kom sen för det var inte så kul att skrika själv.

När barnen nu är större och svär så påpekar jag att jag inte vill att de svär, att de ska vårda sitt språk och att vi andra inte vill höra. Det låter inte trevligt. Men skulle de få för sig att ställa sig i bastun och svära i 10 min så nog skulle det vara ok för mig. Det har dock aldrig varit aktuellt.

Jag tror på att sätta gränser, ha tydliga regler och efterhålla det. En av de fyra barnen kan bli väldigt arg och liksom flippa ur och når han det stadiet då är det liksom ingen ide att börja peta i hans språkbruk där och då. Då får man bara låta honom ilsket fräsandes och svärandes gå undan och så får man ta det senare. För ju äldre han blivit desto mer har han insett att han behöver gå undan och få distans och att då börja jaga efter honom och säga "du får inte säga djävla mamma" det skulle vara sämsta ideen den dagen. Det får man ta när han lugnat ner sig.