Det är ”bara” att sätta gränser!

Läser en guide på dn.se om hur man ska vara och göra som förälder. Då står det så här:

?Så sätter du gränser för dina barn.

Uppfostra. Tänk på att du är förälder ? inte kompis ? och stå ut med att ge tillsägelser. Acceptera inte att barn till exempel svär åt dig och lär dem de sociala koderna, som att hälsa, tacka och lyssna på andra.

Sätt upp regler. Kom överens i förväg om till exempel en bildskärmsfri dag. Då är det de reglerna som gäller och du slipper tjafs. Är du osäker på gränssättningar - enklast är att jämföra med andra familijer för en ?reality check?.

Var tydlig. Förklara varför något gäller och håll fast vid det du har sagt även om det blir tjafs och tar tid innan barnet accepterar det. Det är okej att bli arg, men man får inte kränka barn och säga dumma saker.

Ge ett ultimatum. Ett ultimatum är en logisk följd av barnets beteende, exempelvis att du låser in cykeln om barnet cyklar utan hjälm.

Håll ut. Om du inte har satt gränser tidigare blir det ofta än värre under en period innan det vänder. Stå på dig på ett tråkigt lugnt och vänligt sätt och undvik att lockas in i en diskussion. Att kompromissa och komma fram till en lösning annan än den du hade tänkt dig kan vara bra ibland. Men inte alltid.

Källor: David Eberhard, psykiatriker och författare till boken ?Hur barnen tog makten? och Martin Forster, legitimerad psykolog med inriktning på barn och familj.?

Jag förstår dock faktiskt inte hur man ska gå tillväga. Hur konkret gör man för att inte acceptera att ett barn svär åt en? Det är ju intw bara att glra, inte bara att säga till.

Jag föregår med gott exempel (använder aldrig någonsin en del av de fula ord barnet använder och jag använder ?vanliga? svärord ibland i samband med att jag blir arg men inte mot andra familjemedlemmar osv), jag berättar varför man inte ska svära, jag säger åt barnet hur jag upplever fula ord osv. Men 7-åringen går helt loss på alla fula ord han kan komma på när han blir arg, och kanske ofta när det urartar som mest kan vara när han är väldigt hungrig osv. Men kontentan är att beteendet att inte säga fula ord sitter inte i ryggmärgen på honom. Hur åstadkommer man det? Vad gör alla andra som tydligen lyckas så enkelt med detta?

(Han är helt normalutvecklad, ingen diagnos är misstänkt, fungerar utmärkt i skolan mm)