Vägrar katt inne

Men om du nu inte vill/kan ha katten hemma, och inte vill/kan avstyra att ni skaffar katt så borde du ha förmågan att omplacera katten (med eller utan resten av familjens vetskap) för kattens eget bästa.

Vad du skriver här låter som ren hämndlystnad. Du fick inte vara med och fatta beslutet om katten, därför tänker du straffa katten. Straffa sambon istället, det är hans fel att situationen har uppkommit. Felet och ansvaret ligger hos sambon, inte hos katten.

Tja, Sveriges Veterinärförbunds riktlinjer rekommenderar från fyra månader. Men vad skulle de kunna ha för expertkunskap som inte du besitter?

www.svf.se/Documents/S%c3%a4llskapet/Sm%c3%a5djurssektionen/Normgruppen/Riktlinje%20ang%c3%a5ende%20kastration%20av%20katt.pdf

Straffa för att du inte vill ge katten en trygg uppväxt. Handlar inte om att gosa, handlar om att ta ansvaret för en levande varelse.

Du vill att en kattunge som inte är gammal nog att ta hand om sig själv ska bo i stallet/ladan. Sk stallkatter är födda och uppvuxna i sitt stall, de har en mammakatt och syskonkatter, ev. fler vuxna katter i sin närhet. De får "träning" av mamman och syskonen, de får lära sig att överleva. Den ensamma kattungen vet inte vilka faror som finns eller hur den ska hantera dem.
Att utsätta en kattunge för detta är kallt och känslolöst. Att din mamma och syster blir lite rinniga i näsan och får lite kli i ögonen när de hälsar på ibland är inte hela världen. De är vuxna individer, de kan ta allergimedicin, de vet vilka "risker" de utsätter sig för. Kattungen har inget val, den blir intvingad i ett liv den inte har valt eller kanske ens mår bra av, för att du inte kan säga till sin sambo att FÖR HELVETE DET ÄR INTE LÄGE ATT SKAFFA KATT NU!!!!

Och åter igen, vilket du verkligen inte verkar vara kapabel att ta in, är att det är DIN JÄVLA SAMBO som skapar denna situationen.

Så du ska släppa en oerfaren ungkatt och utsätta den för revir-krig? Det blir bara bättre och bättre...

Det är inte ett orimligt ifrågasättande. De som inte klarar av att ta hand om djur är i mycket större utsträckning sannolika att missköta sina barn. Det är en del av empatistörningen.

Eftersom TS kommer på ursäkt efter ursäkt för att ta in ett djur som hon och sambon planerar att missköta, istället för att säga nej och skita i att ungarna blir besvikna eller sambons ex på något sätt får någon konstig hemlig vinst (hur konstig ursäkt är det på en skala?), så är det TS och sambon ansvaret för misskötseln hamnar på. TS väljer att försätta katten, sig själv och hela familjen i denna situationen genom att vägra uppföra sig som en normalfuntat vuxen människa. TS är för svag för att säga "nej, jag vägrar utsätta en levande varelse för en massa onödiga risker och faror, så därför blir det ingen katt".

Vi andra kommer fullt naturligt generalisera TS (och sambons) empatistörda beteenden och göra antagandet att de kanske inte kan ta hand om sina barn heller. Med tanke på att TS och sambon har varit tillsammans i ett år bara och redan bor ihop, och dessutom ska gifta sig i sommar, så finns det starka indikationer visar ingen av dem någon större mognad, hänsyn eller respekt till era barn och deras känslor.

Jag skriver "TS och sambo" hela tiden, bortsett från biten där jag håller dig enskilt ansvarig för att inte klart och tydligt säga "nej, vi ska inte ha en katt". Den frasen är 100% ditt eget personliga ansvar. Resultatet av att du inte uttrycker detta är egentligen också 100% ditt eget och personliga ansvar, men jag väljer att inkludera din sambo också.

Åter igen, ni har inte möjligheten att ta det ansvar som en katt behöver, men DU VÄGRAR SÄGA IFRÅN!!!!

Vad är det som gör att du inte förstår att detta är ditt eget fel? Vad är det som gör att du tror att du fråntas ansvar bara för att du inte har tid, lust eller intresse av katten?

Och det är den inställningen som får en att undra hur era barn har det.