• Anonym (Farmor)

    Jag är så ledsen för att han inte fick uppleva detta med mig... =(

    Jag blev farmor för en kort tid sedan, jag är så glad och stolt över min son och hans lilla familj.
    Min man gick bort för mer än tio år sedan, han var en underbar människa. Han älskade djur och barn och jag vet att han hade varit en underbar farfar.

    Mitt barnbarn har inte heller morfar i livet utan bara mig och sin mormor. Inte så bara men jag är så ledsen för att farfar inte fick uppleva detta.

    Jag gråter flera kvällar i veckan, jag är så innerligt ledsen för farfars skull. Jag hoppas att han någonstans ifrån kan se hur bra det gått för vår son och viket underbart barnbarn vi har.

    Ja VI har detta barnbarn, jag ska göra allt i min makt för att barnbarnet ska få "lära känna" sin farfar så gott det går.

    Men hur ska jag släppa detta? Hur ska jag komma över att han inte fick uppleva detta med mig, med oss?

    Jag har accepterat förlusten av honom även om sorgen är livslång, men mitt i denna bebislycka tappar jag ibland nästan andan av sorgen att han inte fick vara med om detta.

    Min man blev bara lite över 40 år och det känns som att han blev bestulen på livet... och det gör så ont!

  • Svar på tråden Jag är så ledsen för att han inte fick uppleva detta med mig... =(
  • Anonym (Mia)

    Beklagar. Förstår vad du menar. Det är nog vanligt i sorgen efter en människas vortgång att sörja vid nya situationer då denne borde ha funnits med. Det blir en lucka, en tomhet. Vad fint att du berättar om honom för barnbarnen. Det hade han uppskattat.

  • Anonym (Farmor)
    Anonym (Mia) skrev 2018-05-12 23:20:15 följande:

    Beklagar. Förstår vad du menar. Det är nog vanligt i sorgen efter en människas vortgång att sörja vid nya situationer då denne borde ha funnits med. Det blir en lucka, en tomhet. Vad fint att du berättar om honom för barnbarnen. Det hade han uppskattat.


    Tack för fina ord.

    Jag vet att han hade uppskattat det, lika mycket som jag hade gjort om det varit tvärtom.

    Men det gör så jäkla ont emellanåt.
  • Anonym (Vännen)

    Jag beklagar din förlust och förstår att du nu har blandade känslor i din farmorslycka. Men jag tror att om din man kan se dig så skulle han nog vilja att du bara var glad och lycklig nu. Och att du var det för er båda så att han kan le i sin " himmel " och känna att hela hans familj mår bra och gläds över lilla tillskottet. Försök känna att han faktiskt är där, om än inte fysiskt, och delar er glädje. Han önskar absolut att du ska känna odelad glädje igen och njuta av den lilla.

    Varm kram till dig farmor.

  • Anonym (Farmor)
    Anonym (Vännen) skrev 2018-05-12 23:31:15 följande:

    Jag beklagar din förlust och förstår att du nu har blandade känslor i din farmorslycka. Men jag tror att om din man kan se dig så skulle han nog vilja att du bara var glad och lycklig nu. Och att du var det för er båda så att han kan le i sin " himmel " och känna att hela hans familj mår bra och gläds över lilla tillskottet. Försök känna att han faktiskt är där, om än inte fysiskt, och delar er glädje. Han önskar absolut att du ska känna odelad glädje igen och njuta av den lilla.

    Varm kram till dig farmor.


    Tack, jag blir alldeles tårögd av det du skriver. 

    Inom mig tror jag att han ser oss och att han älskar oss lika mycket som vi älskar honom.

    Tack igen och kram tillbaka!
  • viseversa

    Jag känner samma fast jag är mamma till barnen. Deras farmor dog hastigt i cancer för 1,5år sen. Hon hann bara träffa bår yngsta son en gång när han var nästan nyfödd. Att hon hann träffa honom känns bra men det känns jobbigt att han kommer växa upp utan henne. Hon var en sån fin farmor mot sina andra barnbarn och älskade dom alla. Alla mina andra barn fick tid med henne. Fast ändå för lite. Men yngsta kommer aldrig få äran att känna sin underbara farmor och det känns så orättvist.

  • Anonym (Farmor)
    viseversa skrev 2018-05-13 07:12:35 följande:

    Jag känner samma fast jag är mamma till barnen. Deras farmor dog hastigt i cancer för 1,5år sen. Hon hann bara träffa bår yngsta son en gång när han var nästan nyfödd. Att hon hann träffa honom känns bra men det känns jobbigt att han kommer växa upp utan henne. Hon var en sån fin farmor mot sina andra barnbarn och älskade dom alla. Alla mina andra barn fick tid med henne. Fast ändå för lite. Men yngsta kommer aldrig få äran att känna sin underbara farmor och det känns så orättvist.


    Tack för din fina kommentar.
    Min son saknar sin pappa så mycket också. Han pratar ofta om honom, hur mycket han skulle älskat detta lilla barn. Hur mycket han hade engagerat sig.
    Vilka söta smeknamn han kanske hade hittat på... vi hade smeknamn för oss alla i familjen.

    Jag hade det likadant när jag fick mina barn, min pappa gick bort när jag var liten.
  • Anonym (tro)

    Alla tror det de vill, men min tro är att alla vi älskat och älskar fortfarande finns med oss på ett eller annat vis. 
     
    Jag tror på ett liv efter döden och på reinkarnation även om jag inte aktivt har någon direkt religion, snarare räknar jag mig som kristen isf. 

    Jag tror att farfar vet om sitt barn barn och gläds åt det. Min mor gick bort blott 63 år gammal och han aldrig se min brors barn. När deras äldsta var några månader gammal låg hon och tittade som om hon tittade på någon och jollrade och skrattade, så där som barn gör när man pratar med dem. Hon låg så i flera minuter. Jag tror att det var min mamma som var där och hälsade på.  

    Jag har också fått tecken, jag tolkar det som tecken iaf, av min mamma. När jag var på väg till min bästa vän, det var en bit att gå från tåget, så gick jag och tänkte på min mamma, på att jag så gärna skulle vilja veta om hon var med oss. I samma ögonblick tittade jag ner på marken där jag gick, och där låg en alldeles klotrund sten. Eftersom jag gillar stenar och samlar på fina/annorlunda såna tog jag det som ett tecken på att hon var det  

  • Anonym (Prata på!)

    Tycker det låter jättefint att du och din son hjälper ditt barnbarn att lära känna sin farfar. Jag tror dessutom att det kan funka jättebra. Jag träffade aldrig min mans farfar men hans familj berättar så fina och roliga anekdoter fulla med så mycket kärlek att det faktiskt känns som att jag kände honom bättre än min egen farfar som gick bort när jag var 10. Det är en fantastisk gåva till ditt barnbarn!

  • Anonym (Mamma till barn utan morfar)

    Nu är inte jag farmor/mormor utan mamma till en liten tjej.

    Min pappa dog för 10 år sedan och min mamma utbröt en gång att hon var så arg på honom för att han dog (arg, inte på honom men cancern som tog honom) för att de skulle ju dela det här med att ha barnbarn (de hade varit skilda i 20 år men var vänner) och nu på ?ålderns höst? skulle de ju sitta och jämföra barnbarnen med hur de egna barnen var osv, njuta av att ha barnbarn och istället blev det som om hon känner sig ensam och övergiven. Ingen hon kan säga ?ser du vad Alice är lik Laura när det ska strula vid varje sövning? osv.

    Tillåt dig känna både sorg och kanske ilska över att det blev som det blev. Tror att det är vanligare än man tror men många skulle aldrig erkänna det.

    Och försök njuta av ditt lilla barnbarn <3

Svar på tråden Jag är så ledsen för att han inte fick uppleva detta med mig... =(