Hur mycket ska man som anhörig behöva ta
Detta (långa) inlägg kanske kommer upplevas som provocerande för er som lider av psykisk ohälsa såsom depression och/eller utmatthet.
Men... jag lever med en person som lider av det och jag har läst och youtubat allt som går om att vara anhörig. Det är väldigt mycket om hur anhöriga ska visa förståelse, aldrig anklaga, vara tålmodiga, ventilera med någon annan, hjälpa till, ta större delen av ansvaret i hemmet osv. Samtidigt har man inte ansvaret för att personen ska bli frisk, men man älskar ju sin partner och vill den väl och vill iallafall underlätta så mycket det går.
Men varför varför tas det inte upp mer om hur man som anhörig ska hantera den kritik den deprimerade kan komma med när man minst anar det? Hur man ska orka när det inte finns någon annan att hjälpa till? Det handlar mest bara om hur man ska finnas där för den sjuke och lite nämns det att man inte ska glömma bort sig själv. Men lever man ihop är det inte särskilt lätt att vara sig själv och få ha glädje, driv, ork och framgång när allt energi går till att vårda, underlätta och hänga med i svängarna som sjukdomsbilden ger. Själv håller jag mig precis över ytan för jag har inte råd att krascha, det skulle haverera hela vår tillvaro på väldigt många plan om även jag gjorde det. Vill tillägga att vi går hos varsin psykolog och att det mellan dessa dippar är väldigt bra, men att det gäller att hänga med i svängarna när humörväxlingarna tar vid. Och att inte ta åt sig och gå in i diskussioner, att ha den styrkan att stå emot för vad man själv vill säga och försvara, förklara, rättfärdiga. Att ta emot det man egentligen inte tolererar, för man vet att det är sjukdomen, inte personen i sig... Förstår ni hur jag menar?
När min sambo faller ner i svackan finns det nästan ingen ände på hur mycket kritik jag får. Det är allt ifrån det som kanske triggat igång irritationen till saker som hänt för länge sen. Det blir utfrågningar om hur jag tänkte och antaganden om hur jag ska ha tänkt, blandat med en rejäl dos av kritik på hur jag sköter saker och ting i hemmet, föräldraskap. Sambons utgår hela tiden bara från sig själv, och det kan vara en handduk som hänger fel i sambons tycke och när jag då tar det lite lättsamt som "okej, jag flyttar den" eller "det är väl ingen fara" - så måste jag försvara och förklara hur jag kunde agera så oigenomtänkt.
Det gör mig ledsen och det är oerhört tröttsamt och utmattande att behöva förklara, försvara och rättfärdiga hur man fungerar - och att det är helt normalt att fungera så. För faktum är att jag egentligen inte gör några överdrivna fel - men i svackan så upplevs väldigt många vardagliga saker som väldigt stora problem för sambon. Det kan vara att vår tonåring har med sig en kompis hem utan att frågat oss, det kan vara att jag lagade en maträtt som inte passade för stunden (och att jag borde förstått det). Ibland gör jag förstås rena fel och misstag, men den person jag levde med innan depressionen skulle aldrig bry sig att göra en grej av det.
Eftersom jag vet att detta är en sjukdom finns en enorm kärlek, och också ett tålamod, men det är så fruktansvärt tärande jobbigt att stå emot och bara stötta personen i de stunder man får kritik, och förklaringar och ursäkter inte leder någonstans, för depressionen har redan bestämt sig för att jag är syndabocken.
Jag känner denna person så väl, och ibland får jag glimtar av den jag föll för. Jag har också sett den stora förvandling som skett under depressionen - dock älskar jag inte min sambo mindre för det.
Tyvärr har jag ingen hjälp av min sambos familj eller vänner. Redan när jag lyfte att jag tror att min sambo inte mår så bra och att det kom en personlighetsförändring krypande tog jag kontakt med mina svärföräldrar för att höra om de märkt något. De gjorde det klart och tydligt att de tyckte att problemen min sambo hade berodde på mig och att jag skulle skärpa mig. Just då gick vi i relationen igenom en liten kris. Nu i efterhand, när sambon fått en klar diagnos av depression och stundom ganska djup sådan, har man också konstaterat att det inte alls beror bara på mig och vår relation utan ligger långt bak i tiden. Men jag har som sagt inte någon hjälp eller något stöd från sambons sida, och då jag ventilerat till gemensamma vänner har det slutat med att sambon brutit med de personerna för att det upplevts som att vi gaddat ihop oss mot... istället för att se styrkan och viljan hos oss att vilja hjälpa. Jag är alltså ganska ensam i det här.
Känner ni anhöriga igen detta?
Och hur reagerar ni när ni inte klarar att hantera situationer? Där små saker blir så övermäktigt stora - och alla råd du försöker hitta bara härleder till att du måste ha tålamod och förståelse för sjukdomen, samtidigt som du själv går sönder en liten bit inombords varje gång och den som borde stötta DIG då - är den som pushar bort dig. Jag är den som finns till allra mest för min sambo, men eftersom vi lever ihop är jag också den som kanske upplevs göra sambon mest illa. Genom de irritations-moment jag skapar bara genom att finnas till...
