Anonym (S) skrev 2018-05-24 22:15:17 följande:
Pappa gav aldrig upp hoppet om mig, hur mycket jag än sade och skrev brev om att jag inte ville träffa honom (för att rädda mamma). Han skrev brev till mig, och när jag var 15-16 år så började vi brevväxla. När vi sågs tillslut var det bara lycka. Det var ju vad pappa velat hela tiden, så han var väldigt glad. Och jag var glad som fått min pappa tillbaka.
Mamma har fortfarande lika mycket hat inom sig, så jag får välja mina ord när jag pratar om pappa (hon och pappa har inte pratat med varandra eller setts sedan skilsmässan). Jag har gått mycket i terapi och lärt mig förstå varför mamma kunde göra det hon gjorde mot mig, och jag vet att inget var mitt fel. Hon mådde inte bra, och det gick ut över mig. Jag och mamma har pratat ut, och hon har bett om ursäkt och kan inte själv förstå hur hon kunde göra så. Men i nästa mening hatar hon pappa igen och inget i henne har förändrats på trettio år, hon är fortfarande full av hat.
Jag tror det kallas psykisk misshandel, när en förälder hotar, utpressar och sätter skräck i sitt lilla barn. Väldigt hemskt och något inget barn borde behöva vara med om.
Har gått till tingsrätt, jag har gått tre vänder igenom soc, först familjerätt, vårdnadsutredning innan tingsrätt, sedan när det gick bra i tingsrätt så anmäldes nästa vända till socialtjänsten via skolan, sista vändan i soc var inte rolig.
Precis som du berätta så försvinner aldrig hatet från mamman, dom kommer hålla på livet ut, spelar ingen roll hur man gör eller vad man gör, om man är bara trevlig och backar upp allt som dom säger, hatet är så starkt att det aldrig försvinner.Exakt som du berättar har jag upplevt med ex pappa, fast det gått 30 år så har ännu mamman hatet kvar, då ska man ändå tänka på att det aldrig existerat otrohet eller våld, utan det tog bara slut, ett helt vanlig brytning.
Efter som jag gått igenom soc så många vändor, sista vändan blev jag anklagad för det mesta, allt var mitt fel, det var jag som var den dåliga föräldern.
Första vårdnads utredningen hade dottern svarat att när hon var hos mig sakna hon mamman, när hon var hos mamma sakna hon mig, dom gillade bägge föräldrarna,önska vi ännu levde ihop.
Sista soc, vändan, blev jag anklagad för allt,mitt fel hon föll i skolan, dottern hade framfört att hon bara ville bo hos mamman, att hon var rädd att jag skulle komma hämta henne från skolan, hon funderar mycket på saker som sagts,
Efter sista vändan så har vi tvistat 1,5 år, jag ser hur allt faller ,dottern blir mer allierad,bara den yngre som inte blir det.Men soc beter sig svinigt åt, handläggaren kan ringa upp mig mellan mötena, skälla ut mig att jag ska ge mig, sista samtalet hotar hon med att hon kan se till att jag aldrig får träffa mina barn igen om jag inte backar , under tiden får jag inte träffa barnen, soc håller på i 6 månader med utredningen, 2 månader innan utredning fick jag inte heller träffa barnen, det har gått 8 månader, ska jag vidare kommer det ta 5-6 månader till,
Nu med sista soc utredningen så är det inte säkert jag kan vinna, det finns inget våld,droger eller något sådant, nu finns det ett barns som inte mår bra i utredningen, hon mår inte bra på grund av mig!!!
Dom barnen tog ifrån mig, förstå hur det känns, bli anklagad för allt.
Hur vänder man och orkar fortsätta kriga?
Man mår själv psykiskt dåligt att bli anklagad, man får inte träffa sina barn, man faller rejält, man blir helt knäckt, hur fan tror ni det går och fortsätta kriga i ett år till, nu är man själv illa där ann , skadad av allt som hänt, för att klara mig måste jag säga upp alla anställda, lägga företaget i vila, jag är helt utbränd av allt, möter mina barn som jag berättat, får inte hälsa, faller ännu mer av det, enda utvägen är och flytta från stan. flytta ifrån vänner och allt, ett framgångs rikt företag, läggs bara ner, kunder ringer i två års tid fast jag plockat bort allt, just innan jag ska lägga ner företaget ringer ett jätte företag och vill att jag tar över en stor del av deras arbeten/kunder, ja företaget jag byggt upp har strålande meriter,ett gott rykte, som jag berättat tidigare ,det folk bara hatar, ekonomin blomstrar, och speglar sig utåt, tidningar börja skriva om vad man köper för bilar osv,
Jag kan vara ledig i 2 år när jag flyttar, jag går hos psykolog pratar igenom det som hänt,, psykologen är verkligen hjälpsam, han till och med googlar vad jag berättat gång till gång, han har aldrig hör något liknande, men som jag berätta med arv, ingen på FL förstod det ens var möjligt och göra som jag gör ,beskriver jag vårdnadstvisten förstår inte folk heller hur den kunde utföras på den nivån den gjordes på, därför googlade, både läkaren och psykologen det jag berätta.
Vet ärligt inte ännu om jag återhämta mig riktigt efter den vårdnadstvisten, eller om jag någonsin kan återhämta mig, jag har inget förtroende för systemet något mer,har insett att systemet innerhåller bara en person o deras uppfattning som hos soc, vad en kvinna tycker ska kunna vara avgörande, att hon går och påverka, av mitt ex, precis som läraren även hon kunde påverkas av mitt ex.
Det är som dom fått mig och tro, ja jag är en dålig människa,en riktigt dålig person.
Jag kan skriva provocerande, har testat det på FL för något år sedan, blanda ironi med fakta på en linje som gick som hetast, fick över 2000 st anmäl på mindre än 4 min, minuten efter ,fick jag upp döskallar på skärmen och FL sidan blockera direkt, dagen efter skriver FL att jag är välkommen tillbaka, det jag skrev var inget fel ,bara massor av folk som reagera,men som sagt en känslig linje, jag blanda fakta med ironi, det tålde inte människor.
Men åter .
Jag kan inte fortsätta kriga för dom, dels klarar jag inte det mer, den är för avancerad, även min advokat blev överkörd av mitt ex advokat, först gick det bra, men inte när dom tog den till nästa nivå.
Den sliter för mycket och tar för lång tid, har man just varit utbränd för en sådan så tar det år och hitta tillbaka, dom barnen är borta för lång tid framåt, som sagt ex kommer hålla borta dom tills dom är myndiga, glad att ni som skriver om verkligheten med ex mammor, verkligen bekräftar det jag skriver, hatet försvinner aldrig.