Min mamma dog. Kommer jag alltid att känna mig så här ensam?
Min mamma dog för ett år sedan. Hon dog 6 månader efter att min bror begick självmord. Hon bara la sig ned och dog. Hon dog av lunginflammation som hon dolde för oss alla. Hon berättade inte hur sjuk hon var. Jag undrar om hon var i förnekelse? Hur kan man inte förstå att man är dödssjuk...? Eller förstod hon?
Tre månader innan hon gick bort ringde hennes sambo mig i panik, då hade hon ramlat ihop på golvet. Jag pratade med henne och sa att jag skulle ringa ambulansen och hon blev jättearg och skrek att hon vägrade att följa med. Hennes sambo ringde sjukvårdsupplysningen och de sa att de trodde att det bara var en svår förkylning och utmattning. Efter det dolde hon sina symptom.
Min mamma var hela min familj. Jag har ingen annan. Min mamma var vacker och stark, med varma händer och ett levande hjärta. Hon var klok och rolig och fick mig att tänka klart när jag var vilse. Hon var trygg och lugn, ljudet av hennes hjärtslag tog bort all ångest. Nu är hon benbitar i jorden och jag är ensam kvar.
Jag känner mig så ensam, som den mest ensamma människan på jorden. Jag har en sambo och ett barn men jag känner mig ändå så ensam. Jag har inget skyddsnät i form av en grundfamilj om allt skulle skita sig. Om min sambo skulle lämna mig då skulle jag bli helt och hållet ensam. Det klarar jag inte.
Försvinner någonsin denna ensamhet? Kommer jag att känna så här för alltid? Jag längtar så efter att känna min mammas omfamning, bara en sista gång, en allra sista gång. Jag sparade hennes vinterjacka från natten hon dog. Jag svepte in mig i den. Jag rullade ihop mig till en liten boll i hennes jacka. Den luktade som hon. Den ligger fortfarande kvar ihopvikt i en hylla. Det var flera månader sedan som jag tog fram den och doftade. För jag vet att den inte doftar längre. Nu har jag inte ens hennes doft kvar. Nu är hon helt borta.