Ångest och oro för livsförändringar

Hej,

Vet inte riktigt vad det här inlägget ska ge, men jag känner mig så hopplös just nu att varje interaktion med någon som haft liknande tankar/erfarenheter skulle kännas välkommet...

Jag är 29 år och gravid i v. 33 med mitt och min mans första barn. Det var en lång kamp att ens komma hit via IVF-behandling och fertilitetsutredningar, många besvikelser längs vägen och en stark längtan efter den lilla kille som växer i mig just nu.

För lite över en månad sedan började jag få problem med sömnen vilket övergick till nattliga panikattacker med kraftig ångest, svettningar, hög puls etc. Jag härdade ut i en vecka innan jag gick till barnmorskan som då inte kunde göra något konkret för mig, hon pratade om att gå till vårdcentralen och att hon kunde se till att jag fick träffa en läkare efter en vecka. Jag fick ut legrigan via KRY-appen eftersom barnmorskan ju inte kunde skriva ut något till mig och psykakuten kändes inte som ett lockande eller realistiskt alternativ. Medicinen hjälpte något och jag fick sömnen något så när under kontroll även om jag känner mig konstant trött sedan dess (kan ju också hänga ihop med själva graviditeten).

Efter påskledigheten började jag känna mig något så när normal igen och detta sammanföll med besöket till läkaren som barnmorskan ordnat. Läkaren undrade vad jag ville att hon skulle göra: se till att jag blev sjukskriven, träffa en psykolog? Jag viste inte. Det slutade med inga insatser och jag försökte återgå till vardagen.

Igår small dock ångesten till igen, på dagen den här gången. Jag kände det så tydligt i kroppen och det gick typ i vågor från morgonen till kvällen. Det blev en tablett legrigan och min man fick ligga och hålla i mig för jag trodde att jag skulle gå upp i limningen. Jag hörde av mig till jobbet imorse och sa att jag var sjuk, orkade inte ta mig ann pendlingen eller något alls nu när jag gick upp. Känner mig dock ensam och rädd nu när mannen är på jobbet. Ringde barnmorskan och bad att hon skulle försöka ordna en psykologtid på något vis. Jag ska även till specialistmödravården om en vecka. Det känns dock så långt till dess och att försöka förlika sig med tanken på att jag ska må såhär den närmaste framtiden känns hopplöst.

Jag har haft ångest och panikångestattacker tidigare i samband med större livsförändringar. Det var dock sex år sedan och annars brukar jag inte vara såhär nedstämd och orolig. 

Till saken hör att min morfar för åtta månader sedan fick en obotlig cancerdiagnos och att han och min mormor precis (på grund av detta) sålt landstället som jag älskade och spenderade alla somrar på som barn. Jag hakar upp mig på hur snabbt (och långsamt) tiden går, att jag helt plötsligt börjar känna mig gammal och helst av allt skulle jag vilja krypa upp i min egen mammas knä och bli ett barn igen. Jag oroar mig för att jag ska må såhär när mitt barn kommer, jag är rädd för att lägga en för tung börda på min älskade man och att jag inte ska kunna knyta ann till mitt barn eller att jag på grund av hur jag mår kommer att missa den första tiden med honom.

Det är så svårt att förlika sig med att må såhär, oroa sig på det här viset och samtidigt VETA att jag för några månader sedan knappt kunde bärga mig inför att min son skulle komma till världen nu i sommar.

Är det någon som känner igen sig? Är det någon annan som också får den här reaktionen på större livsförändringar? Jag önskar att jag var ett barn igen och att någon bara skulle tala om för mig att det kommer att ordna sig... :(