Skaffa barn själv

Jag börjar närma mig 35 och Mr right har inte dykt upp. Jag har haft flera långa förhållanden och även om jag har trott att det har varit rätt så har det alltid slutat med svek på olika sätt.

Jag är ganska trött på män och har svårt att se mig i en relation med en man igen. Dock har jag en barnlängtan som får mig att gråta varje kväll och jag längtar verkligen efter ett barn.

Jag är välutbildad och har ett bra jobb, ett socialt nätverk omkring mig och ett bra boende. Jag har varit inne på att resa till Danmark och insemineras men slås av tankarna att det är orättvist mot barnet att tvingas att växa upp utan pappa. Jag är rådvill...

Numera så behöver du ju faktiskt inte ens resa till Danmark för att insemineras som ensamstående utan det går att göra i ditt egna landsting. Men visst, köerna kan vara långa.

Jaså? Så hur kommer det sig att en bekant som fyllt 37 fick påbörja det i landstingets regi då?

Med tanke på vad som skrivs är det ett under att det överhuvudtaget finns de som vill donera, både manliga o kvinliga.

Skulle man få för sig att lämna via klinik så skulle man aldrig någonsin kunna berätta det för sin partner och efter det hoppas på att det inte kommer någon efter 18 år och knackar på dörren. Skulle man lämna privat så blir de stackarna isåfall värderade ännu lägre som idioter som inte kunde lämna på klinik för de vart underkända...

Undra om det finns någon tacksamhet och vad de som använt någon form av donator tänker privat/klinik eller med ägg/sperma. Tänker de föräldrar någongång på den som lämnat och möjliggjort att deras barn finns till?

Kanske utan att de vet om det möts någonstans.

Du skrev att du viste mer om donatorn än om ditt ex. Om man väljer att skaffa barn med någon eller om det sker av misstag efter en kort flört, vad vill man veta då innan man föder barnet?