När den andra föräldern aktivt försöker tränga sig på och styra i uppfostran hos den andra?

Nej det är inte ok.  (om nu inte pappan är helt märklig och hittar på farliga saker  förstås) 
Sägs detta till barnet eller ringer mamman till pappan och säger? 

Varför infekterat efter så många år, undrar jag också? De flesta brukar kunna släppa gammalt och inse at livet gått vidare och det brukar minska i takt med att barnen blir äldre, hur mkt man behöver prata om ens. 

Då får han dra henne till ett samtal i familjerätten, inför tredje part, där gör man upp ett avtal om hur hon får göra eller inte. Duger inte det får pappan kanske "hota" med att gå till rätten och hon inte får ha barnet alls (ni är det kanske inte realistiskt men kanske kan det lugna ner henne lite) 

Annars får ju pappan helt enkelt prata med barnet efter att barnet varit hos mamman. Fråga om mamma sagt något speciellt om saker hon brukar säga och sen får pappan tala om om det stämmer eller inte, så att barnet vet. Ett barn vill ju ofta vara sina föräldrar till lags och det mycket viktigt att barnet förstår att här hos pappa kan jag säga precis hur jag tänker och känner, jag kan fråga om jag tycker något verkar konstigt eller annat än vad mamma sagt osv. 

Tyvärr blir en del så där. 

Här finns också ett ex, inte för att hon bryr sig så mycket om mig, men hon är nog lite bitter över hur livet blev efter skilsmässan (som hon själv initierade), hon hade inte fattat hur det skulle bli (tror jag) med att vara sjukskriven och ha sämre ekonomi, att inte ha råd att köpa ett nytt hus osv. Vi har också barnen mer än hon har och det är hon inte alls glad över men så bestämde tingsrätten. 

Kan tänka att det för den du beskriver,  finns ett visst kontrollbehov och det enda hon kan (försöka) göra är genom barnet. 

Har barnet egen mobil eller hur får hon tag i barnet? Här får barnen inte ha med mobiler till skolan tex (skolans regler) så det går helt enkelt inte att få tag i dem den vägen förrän de är hemma och har tillgång till mobilerna. 

Har ni hemtelefon? Det har inte vi men innan, när den ff fanns ringde exet på den om ingen svarade på mobil och då sprang så klart något av barnen och svarade. Var en stor skillnad när hemtelefonen försvann faktiskt.  

Men då låter det ändå som att det bör gå att göra detta hanterbart. Hur mycket märker ni av att hon säger till barnet om allt det här? Berättar barnet vad hon sagt eller hur vet du? 

Tex antar jag att barnet stänger av mobilen på kvällstid så det inte ska ringa för sent och såna saker? 

Men jag tror enda sättet är att pappan pratar med barnet ofta och implementerar att det är ok om det är olika i de båda hemmen, att man alltid kan prata om saker hemma hos er, att barnet ska känna sig trygg även om man säger något om mamma, och att väldigt tydligt klargöra att mamma inte bestämmer någon annanstans än hemma hos sig. 
Jag tänker att barnet kommer lära sig att "mamma är sån" och slå dövörat till när hon för hundrade gången frågar om bussen eller städningen.