• Jojjans

    Bli gravid efter missfall följas åt

    MissJibs skrev 2018-10-20 10:02:43 följande:

    Jag vet snart inte va jag ska ta mig till... 4 månader o 3 missfall... Jag fattar inte va jag gör för fel... Första grav gick vi till vecka 12 o nu de senaste har jag precis bara hunnit se + på stickan så här jag sen börjat blöda. Jag vet inte va jag ska göra o uppgivenheten som jag känner.


    Vad tungt när det upprepar sig igen och igen :(

    Har du alla gånger blivit gravid direkt innan nästs mens? Testa att stå över en cykel så att kroppen får en chans att rensa ut och återhämta sig så ger du den andra förutsättningar för en ny graviditet att fästa.
  • Jojjans
    Eureka skrev 2018-10-20 10:20:40 följande:

    Iof ganska svagt streck men hade förväntat mig att det inte skulle ge utslag alls faktiskt. Tycker mig se lite tecken på att Äl är på gång nu. Vi åker utomlands om en vecka drygt, så tänkte att det kunde vara skönt att inte fundera över ev ny graviditet då. Även fast man blir lite sugen hehe. Vad man velar.. känner så igen mig i det du skrev i ett annat inlägg här, att april var våran månad och att det är perfekt. Hakat upp mig på att det inte blir just den perioden nu av nån konstig anledning.

    Jag började få lite mörka flytningar som efter några dagar övergick i mer rött. Var inte så orolig då jag blödde en del i min förra graviditet. Men oron finns ju ändå där så åkte in och kollade en fredag för att veta inför helgen. Var då i v12 men de tror det hade avstannat i v7-8. Fick med cytotec hem som jag aldrig tog. Det drog igång på helgen av sig självt lördagen och söndagen var som en mini förlossning hemma. Allt kom ut. Åkte på kontroll tisdagen, hade då fått feber och misstänkt infektion. Så blev dubbel antibiotikakur. Allt hade iaf kommit så slapp skrapning mm, känns ändå skönt att kroppen klarade det själv. Tyckte dock inte vården förberedde mig på vad som väntade, hoppas slippa uppleva det igen då den fysiska biten var jobbigare än jag förstod det skulle vara.


    För mig skötte kroppen allt själv, men när jag haft värkar i typ ett dygn åkte vi in till gynakuten och där upptäcktes också infektion så jag fick cytotec för att snabba på allt. Men jag avskyr cytotec det var det värsta jag varit med om både fysiskt och psykiskt. Och som du säger var det verkligen som en miniförlossning. Barnet var så pass stort att huvudet kom ut på en värk, och kroppen på nästa. Skönt att jag slapp göra det hemma som dig.

    Men trots hur allt hände var jag tacksam att kroppen var med på vad som hände och att allt kom ut som det skulle. Slapp också skrapning. Har ändå fått en ny tilltro till kroppen efter det (kände motsatsen först pga att kroppen inte klarade att hålla kvar graviditeten).

    Om dina tester bara visar svagt så kommer äl säkert komma igång snart, det tror jag!
  • Jojjans
    Eureka skrev 2018-10-20 15:18:46 följande:

    Fy vad jobbigt! Mitt var inte lika stort men märktes ju att det kom ut.. Glad att jag slapp ta cytotec! Som tur är klarade min kropp av att stöta ut det själv. Helt fantastisk är kroppen som gör det den ska. Även om man är besviken att det gick som det gick..

    Ska i alla fall avnjuta räkor och vitt vin ikväll. Käkar massa Parmaskinka också. Vem vet när det blir uppehåll igen, bäst att njuta av det även om man hellre fortfarande hade varit gravid. Känns konstigt att dricka vin, typ som att jag gör något fel. Men det lossnar väl :)


    Haha jag gör precis samma grej. Redan veckan efter missfallet satt jag och grät och moffade mögelost. Det var liksom det enda positiva jag kunde hitta. Har köpt hem massa goda viner idag. Även om jag hoppas på att plussa om 3 veckor så är det härligare att leva på som om det inte blir så. Att inte låta allt i livet bara handla om graviditet, utan annat man vet att man njuter av med.
  • Jojjans
    Eureka skrev 2018-10-20 20:23:20 följande:

    Jag tänker så också! Försöka njuta av det man kan liksom. Läget är ändå som det är. Blir som du säger lätt att alla tankar hamnar på det som är relaterat med graviditet. Tids nog är vi där igen! Med illamående och allt vad det innebär. Jag hoppas att du plussar om tre veckor jag också! Vore kul att följas åt :)


    Ja det är fint med familjeliv att man träffar så många personer med liknande erfarenheter som gör samma resa som en själv. Känner mig så mycket mindre ensam tack vare det. Hoppas vi får våra plus och kan fortsätta följas åt! :)
  • Jojjans
    Anonym (Landet) skrev 2018-10-21 07:36:40 följande:

    Varje graviditet har tagit 10 månader (5-8 försök, man på sjön) så jag kan inte vänta in rätt månad som superfertila kan :) förra året blev jag gravid så att jag precis fick behålla min fp, perfekt! Men en världslig sak.

    Sen efter mf ville jag så gärna bli gravid under våren, få ett barn 2018. Min son är född i december och ville desperat ha en till julbebis ^_^

    Nu, om allt går bra, kommer sonen vara 3,5 när barnet kommer. Och DET känns perfekt. Sen har jag bestämt att tro på ödet i frågan, denna graviditet blev till av en anledning :) I övrigt är det väl värst att få barn på sommaren med tanke på personalbrist på BB men det är bara att hoppas allt går bra.

    Och det är ingenting som säger att du skulle bli gravid i just maj, då får du vänta ett år till? Vill ni ha barn, kör på. Vilken månad de föds i spelar ingen som helst roll <3


    Nej precis, månaden spelar igen roll. Som sagt, jag fattar att det är en fix idé. Och du har verkligen rätt i att man kommer hitta något fint och perfekt med alla månader när man hunnit landa i det. Särskilt om man som mig är en väldigt romantiserande person, som också gärna tror att saker har en mening. Hur det än blir kommer det få sin speciella mening. Och oavsett när bebis föds kommer just den månaden kännas perfekt!

    Men ja, jag bävar också för sommarförlossning. Om det får vägen denna gång skulle BF bli 17/7. Gör mig ännu mer motiverad att skaffa doula eller tom föda hemma.
  • Jojjans
    Anonym (Landet) skrev 2018-10-22 05:45:10 följande:

    Ja, jag vet allt om fixa idéer, just nu var jag lugn däremot men hade blivit rejält hispig efter nyår igen för att iaf lyckas få 2019. Återigen bara en fix idé om åldersskillnader mellan barn.

    Sonen kom efter 4 försöks igångsättning som slutade med akut snitt så jag håller mig till sjukhus jag, men doula ska jag verkligen överväga :)


    Ja jag har varit så stressad i så många år över att det inte är min tur. Inte träffat rätt person, inte haft fast boende osv osv. För mig var det såå viktigt att få första barnet närmre 30 än 35. Men min partner var inte redo (han är yngre) och i januari fyller jag 33. Det var sån ångest redan innan missfallet att jag skulle hinna fylla 33. Vem vet, kanske hinner jag fylla 34 också.

    Jag försöker jobba med acceptans, att det blir bra hur det än blir, att ålder inte spelar roll mer än i rädslan för vad andra ska tänka, inte för oss. Jag har ett ordnat liv tillsammans med en fantastisk person som äntligen längtar efter det här ihop med mig. Försöker intala mig att det var meningen med att ha fått vänta.

    Oj, jag förstår att du vill föda på sjukhus då! Jag vet inte, jag tror att jag litar väldigt mycket på min kropp och vad den klarar av. Trots att den tog mitt barn ifrån mig..
  • Jojjans
    Anonym (Landet) skrev 2018-10-23 06:50:32 följande:

    Då är vi lika gamla! Min jämngamla vän får sitt första nästa år. På öppna förskolan är flera mammor över 40. Men jag vet hur det känns att noja över ålder. Fick min son strax efter 30, så nu nojar jag att det blir för många år emellan. Han är född sent -15 så om detta går vägen blir det -19. Jag var sååå fixerad vid att det ska vara två kalenderår emellan, "så har alla andra det" typ. Missfallet skulle ju kommit i år men nu slutar jag räkna :)

    Tog det långt tid för dig att bli gravid?


    När vi började försöka i april/maj så tog det sig på andra försöket. Men jag blev helt förkrossad då jag var säker på att jag var hyperfertil och att det skulle gå direkt (har gjort 3 aborter). Så jag tror inte egentligen att jag är så orolig att det ska ta tid.

    Men har längtat efter barn sen jag var 20, och alltid föreställt mig som en ung mamma. Att det bara skulle hända och inte behöva vara så planerat. Att bli överraskad och ändå välja att behålla. Men så har det aldrig fått bli och jag börjar inse hur skadligt det är med förväntningar och för tydliga idéer om hur något ska bli. Bättre att acceptera att livet blir som det bli och att det blir fint så.

    Men oron för framtida missfall finns där. Särskilt oron för att jag ska få ett till sent av samma anledning. Läkarna säger att det finns viss förhöjd risk. Tror inte jag kommer kunna slappna av innan barnet är ute.
  • Jojjans
    Anonym (Landet) skrev 2018-10-23 07:32:19 följande:

    Gick tillbaks och läste dina tidiga inlägg. Fy vad hemskt! Då hade du ju hunnit knyta an till fostret och allt. Mitt missfall var odramatiskt, i vecka 12 visserligen men det fanns inget synligt foster och kände redan i v 8 att något var fel så... Efter att ha sett ett levande foster måste vara så hemskt.

    Nej då kommer du aldrig slappna av, och sen när du har bebisen ute är man också orolig jämt men på ett lite annorlunda sätt :)


    Ja jag tror det tagit udden av mycket naiv glädje att det hände med första planerade graviditeten. Det var ju liksom ett litet barn som kom ut. Kommer alltid sörja att inte han fick chansen att stanna hos oss.

    Även om inte ditt missfall varit dramatiskt så är det ju ändå samma förväntan och glädje som slås i spillror, det gör nog ingen skillnad där. Känner att det måste vara samma sorg som när man försöker månad efter månad men det inte blir något.

    Ja jag vill inte få runt och vara orolig eller bitter. Vill bara få leva i nuet och vara glad.

    Har du barn sen tidigare?
  • Jojjans
    Carolina92 skrev 2018-10-27 00:09:52 följande:

    Jag har en fråga!

    När fick ni mensen igen efter missfallen? jag har precis fått min och det har bara gått 16 dagar sen missfallet påbörjades.. läst lite och de flesta verkar få efter ca 28 dagar eller mer.. men kanske är individuellt, men räknade inte med att den skulle komma så snabbt..


    Ja det låter väldigt snabbt. Är du säker på straffrättsliga mens, alltså har du hunnit ha äl tror du? Kan det vara kroppen som stöter ut det sista av missfallet? Eller att du aldrig fick äl och därför får en snabbare blödning.

    Min äl kom först efter 21 dagar, och sen mens på typ dag 35, så 5 veckor, vilket jag tyckte var snabbt! Bara en veckas förskjutning mot min vanliga cykel.
  • Jojjans
    Jojjans skrev 2018-10-27 08:46:38 följande:

    Ja det låter väldigt snabbt. Är du säker på straffrättsliga mens, alltså har du hunnit ha äl tror du? Kan det vara kroppen som stöter ut det sista av missfallet? Eller att du aldrig fick äl och därför får en snabbare blödning.

    Min äl kom först efter 21 dagar, och sen mens på typ dag 35, så 5 veckor, vilket jag tyckte var snabbt! Bara en veckas förskjutning mot min vanliga cykel.


    Autocorrect :/

    Menar såklart om du är säker på att det är mens.
Svar på tråden Bli gravid efter missfall följas åt